Jag tror jag lägger ned

den här bloggen. Eller den får väl ligga kvar. Men, as you may have noticed, jag skriver sällan eller aldrig. Tror inte bloggverktyget passar mig. Eller så hinner jag inte. Eller så får jag prestationsångest. Eller nått. Nu jobbar jag ju dessutom som journalist igen och outar mig lite den vägen. Trots att vi inte längre får skriva krönikor. Måste säga att jag blev lite lack när det gick upp för mig. Jag älskade att skriva krönikor. Passar mitt sätt att skriva. Men ändå. Skriva artiklar är också roligt. Men vad konstigt det är. Eller så är det bara helt naturligt: När jag jobbade på den här arbetsplatsen förra gången satt jag gärna kvar, jobbad sent, hängde i fullmäktige varannan måndagkväll, kom på den ena galna idén efter den andra - under min tid på tidningen fick Allsången sitt stora genombrott bland läsarna: samma dag som Ricky Martin helt sensationellt skulle sjunga på skansen klev jag upp 05.30, tog tunnelbana och buss (eller var det taxi?) till Skansen och intervjuade den sömndruckna skaran fans som höll på att samla ihop sina blöta sovsäckar. Regnet höll på att upphöra och folk värmde sig med kaffe och smörgås.

Jag fick mig en rolig pratstund med en hovmästare från Hard Rock café. Bredvid honom stod en äldre dam och två tonårsstjejer. Vilken bild det blev på ettan. ja, och sen tog jag förstås tidernas bild på Ricky Martin och Lasse Berghagen fick säga att det var "top of the tops" i min bandspeldare. Japp, det var tider det. Innan barnet kom. Nu, nä, jag vet inte, men jag orkar inte jobba längre än till klockan fem, även om jag skulle behöva, intresset falnar, något annat är viktigare, jag har liksom inte samma glöd, i bland känner jag hur luddet sprider sig i huvudet, men i bland blixtrar jg till. Men kvällsjobb. Nä, det är liksom passé. Och så ska det väl vara. Som chefen sa: Det är några år då man jobbar lite mindre.
En bra inställning.

Ja, nu skrev jag om något helt annat än det jag tänkt. Jag tror jag ska lägga tiden på att skriva en bok nu. Inte att skriva blogg. Men läs gärna min allra första blogg, den är rätt rolig: annikasblogg.wordpress.com

Back in business

Jaha, ursäkta, kanske alldeles,alldeles för länge sen. Passar på att skriva medan lillan tittar på nalle puh. Hon har lärt sig logga in på datorn, knappa sig fram, sätta på cd:n och välja kapitel. Hjälp. Vad har vi gjort?
Lite uppdateringar:
1) jag ska inte gå kriminalskrivarkursen. JAg ska ägna mig åt friskvård i stället i höst. Börja löpträna med Friskis som tydligen har gratis jogging, crosstraining mm under hösten. Allt för ett friskare STockholm. Det går ju inte att missa. Förra året fick jag ett presentkort på löplabbet. Det har jag utnyttjat och ska nu använda ytterligare ett och köpa käcka löpkläder.

2) Ska skriva ändå. Låna hem en dator från jobbet.

3) Inte flytta till uppsala. Vi har sålt lägenheten.

4) Rädda massa bilder från min förstörda Iphone. Det kostar en del men filmerna jag har på den mobilen var helt underbara. Chefen sa: Annika, för din egen skull: strunta i det. Du kommer inte titta på de filmerna. Kanske det, men jag VILL ha dem. Har förstås lite ångest över att betala för sånt men så får det bli. Och sen får jag fan inte göra så här något mer. Jag pajade ju även min privata mobil någon månad innan jobbmobilen.

4) Inte fira fler 40-årsdagar på ett par år nu.

5) Börja jobba i morgon.

Alldeles för länge sen

Herre Gud som jag inte skrivit. Tappade stinget. KAn dock berätta att jag anmält mig till en kriminalroman-skrivarkurs. Jag som aldrig trott att jag skulle välja en sån kurs. Men så satt jag där och anmälde mig till en fortsättningskurs i roman- och novell men fick plötsligt en ingivelse. Fan, jag kanske skulle skriva kriminalromaner. Det kändes väldigt rätt av någon anledning. Men hur fan kommer man på en kriminalhistoria då? Ja, jag får väl lära mig. Om inte annat kan jag säkert lära mig något att ha med mig i vilken bok som helst.

Uppsala

I dag hyrde vi bil och körde till uppsala. Inspektion av lägenheten stod på schemat. Utan lilla tjejen. Hon kan numer nämligen tillbringa en längre stund hos sin farmor. Helt otroligt. KÄnslan av att bara vara själva i en timme, visserligen i en stökig lägenhet, är närmast overklig. Jag är nöjd med allt i lägenheten utom det som är tänkt bli heddas rum. Det är...rosa. Väldigt rosa. Alltså, tanken vara at kopiera rummet från Solna-lägenheten. Tänkte bara inte på att rummet i uppsala är typ en halv gång mindre och att färgen vi valt kanske var lite mörkare. Hmmmm. Turkost hade kanske inte varit så fel. Annars är golven jättefina och resten av målningen blev bra. Nu ska vi köpa en ny spis och fixa nya handtag till köksluckorna. Sen får vi se. Vi ska be att få lägenheten omvärderad för att kunna lägga in renoveringslånet i bostadslånet. Det borde gå vägen. Kompisen som var med och kollade på lägenheten innan vi köpte den sa: ja, det är bara att flytta in. Det var det inte kan jag säga. FAsen, inget var gjort på 20 år.
Nu sitter jag och skriver här. Hedda tittar på fåret Shaun på datorn och mats har frigång och kollar match på lokal. Snart ska vi läsa snövit.

Vad jag inte skriver

Förlåt, förlåt, det här är nog längsta uppehållet sen jag startade bloggen. KÄnner mig inte så peppad att skriva. Nu när jag är journalist igen får jag utlopp för den sidan. Blir ju publicerad varje vecka. Men - att få barn, att en annan liten människa styr mitt liv nu har gjort mig lite, lite mindre intresserad av att synas, exponera mig. Framför allt har det lyckligtvis gjort mig lite, lite mindre orolig över allt jag skriver. Förra gången jag jobbade som journalist kunde jag ligga sömnlös en hel helg: vad skrev jag, hur kunde jag, vad ska folk säga. Svetten rann, andnöden satt som en stock i halsen.

Nu - särskilt sen jag började följa Sofies blogg (denstarkastestjarnan.blogg.se)om lilla, kära Victor, tänker jag ofta: Ja, ja, men ingen har ju dött i alla fall. Så brukade statssekreteraren på justitiedeppet, tillika nuvarande ordförande för Amnesty, Lise Bergh,säga; ja, ja, men det är väl ingen som dött i alla fall. När något gått helt galet i ett uttalande eller så. När jag läser om Victor som kämpade men till slut förlorade kampen mot sin cancer får den meningen en helt ny och relevant innebörd.

Nu tänker jag mycket på att jag kanske ska gå vidare och börja på mitt bokprojekt. Det som jag tänkt på nu i några år. 2006 fick jag så många hintar om det men det blev inget av det. Men nu, nu har jag en liten historia. Få se hur det blir.

Bostadspolitisk debatt

Nu hettar det till. Ska äntligen få gå på mitt första besök i Riksdagen sedan återkomsten som journalist. Bostadspolitisk debatt. Kommunminister Mats Odell ska svara på oppositionens frågor. Mats Odell som vill lösa bostadsbristen med utförsäljning av allmännyttan och samtidigt bättre skatteregler för uthyrning av rum. Back to the old 40´s. Hans regeringskollega, Janne Björklund slår till i samma stil. Björklund tycker att unga ska ha mycket mindre lön för samma jobb som äldre utför. Nu undrar vi alla var dessa unga ska bo någonstans. Eller tänker Björklund lagstifta om lägre hyra för dessa ungdomar? Logik kan ju aldrig varit utbildningsministerns bästa ämne i plugget.

Jag blir så trött...och lessen

I påskas slängde jag ner min privata mobil i en lite större väska. Fick bråttom till tunnelbanan och sen tåget till Gävle. Tyvärr, tyvärr rann någon form av vätska - minns inte vilken sort just nu - ut och fyllde innandömet av mobilen. Hej då alla bilder och filmer (inte så många dock och en del hade jag mms:at över till hotmailen) Men ändå. Två pyttekorta bebisfilmer från BB försvann. MAn kunde då tänka sig att jag fortsättningsvis skulle vara lite försiktigare, ladda över bilder och filmer lite oftare. Eller hur? I förrgår åt jag och Hedda på Mc Donalds. Hedda dricker aldrig ur all mjölk och snål som jag är sätter jag på korken på förpackningen coh tar med mig hem till kaffet. Så även denna gång.
Bye, bye, alla bilder och filmer på Iphonen (bye, bye Iphone också förstås) och den här gången är det MYCKET värre. Världens underbaraste filmer försvann. Så roliga, så udda. Jag ska lämna in för räddning men vad fan kostar det då? Nu sitter jag med en skitmobil på jobbet, trög Ericsson, bättre kamera förstås, men vad hjälper det.

Det löste sig som det brukar

Kristian Lagerström är en av upphovsmännen till Sveriges bidrag i ESC på lördag - om nu lilla Anna fixar kvalet. Denne man har jag nu intervjuat efter tre veckors vånda. Började med att jag första veckan glömde bort att jag borde försöka få tag på honom. Andra veckan fick tag på fel kontaktperson. Och tredje veckan visserligen fick i väg ett mejl men inte hörde något. Redaktören bestämde sig i torsdags eftermiddag att det fick bli något annat till på måndag. Men när jag cyklar som en galning för att hinna i någorlunda tid till ett restaurangbesök hör jag the doorbell (min iphone-signal) plinga i cykelväskan. Varför jag stannar vet jag inte men gör det i alla fall - och vem är det - om inte Kristian L. Torsdag kväll kl sju. Han lät lite långsam, saktmodig kanske, som han själv beskriver sig. Hur ska det här nu gå tänkte jag förfärat när vi lagt på efter att jag - efter lite snabba tankar - gått igenom alla alternativ: jag kan inte säga nej (trots den sena timmen), då blir redaktören galen, jag får göra intervjun i morgon klockan nio, skriva klart till klockan kvart i elva då jag ska i väg, och sen på något sätt fixa en bild på denne man. Och allt ska sen vara klart senast klockan tre samma dag. Nä, han lät lite sävlig på telefonen. Men det fick bära eller brista.
Visade sig bli en artikel som mina två chefer skrattade sig halvt fördärvade åt - positivt alltså. Och bild lyckades jag också fixa.
Om jag uppfattat allt rätt i hans högst oväntade svada är ett annat kapitel. Men det här är det jag älskar med journalistiken: när det löser sig, när flowet kommer.

Det blev en 50-öring

I går började jag en del av mitt nya liv. Eller kanske efter frukost ska jag tillägga. GI-metoden ska prövas men det förstår ingen på jobbet så det fick bli knäckebröd. Men inte blev jag knäckt av det utan revanscherade mig på lunchen med idel GI-vänlig mat. Rostbiff, keso, grönsaker och nötter. Lite schizofrent känns det. SOm gammal van viktväktare är ju typ nötter bannlyst. Alldeles för fett. Och avokado ska vi inte tala om. Viktväktare gör korstecknet. Men jag tillber nu GI-guden. vÄrre var det på kvällen när jag skulle iväg på smyckestillverkningskurs. Snabbmat - och tyvärr även mackor - är liksom själva antitesen till GI-mat. Irrade runt på odengatan, irrade var ordet, snurrig av hunger och så fick det bli en banan i alla fall. Just banan är ju en frukt som varken är särskilt viktväktarvänlig eller GI-vänlig. Men det var ju första dagen.
På kvällen gav mig själv affirmationer - mitt halsband var riktigt snyggt. Och i morse handlade jag på Konsum, stressade genom portmonnän och letade efter en 50-öring, tog en krona i stället och tänkte vänta på växel. Men så tänkte jag, va fan, varför ska jag stressa så jäkligt. La tillbaka kronan och letade rätt på 50-öringen.
Bra där Annika!

Hur ska man veta

vad som är bäst? Målade eller tapetserade väggar? Målat tycker jag. Blir inte lika slitet. Går utmärkt att tvätta av när lillan slängt något odefinierbart på väggen. Men kanske är det inte lika mycket värt vid en försäljning.

Parkett eller laminat. Självklart parkett. Men nu har vi insett ett litet problem. Lägger vi in 15 mm-parkett i köket riskerar vi att inte kunna sätt in vare sig diskmaskin eller spis eftersom golvnivån höjs. Visst finns det reglerbara apparater men det är ändå inte säkert att det funkar. Riv ut hela köket tycker golvläggaren. Det blir inte så dyrt. Nä, tjenare. Alltså, då kanske det blir laminat där i stället. Med en käck liten list mellan vardagsrum och kök. Hur snyggt blir det då? I morrn ska jag dit och mäta utrymmet vid spis och diskmaskin så får vi se. Problemet när man inte har så mycket pengar är att man alltid får ta näst bäst.

Men vad fan,

nyss hade man börjat lugna ner sig och börjat blicka framåt mot året bortom finanskrisen. Men vad händer, jo, grekerna visar sig vara helt korrupta. Allvarligt talat, hur gick det här till? Men den här gången ska jag inte vänta med mina, visserligen mycket blygsamma, fonder, utan flytta om. Jo, jo, det blir ju enkelt, hur många gånger har jag inte bett om nya lösenord, tappat bort dem, försökt hitta på såna jag ska komma ihåg i huvudet men just dessa lösenord glömmer jag alltid bort. ÄR annars en fena just på koder och såna grejer. Så nu får jag faxa in ordrar antar jag och PPM tar väl en vecka att få nytt lösenord.

Kan tipsa om en jäkligt bra krönika i Expressen, typ fredag kanske, av Ann-MArie MArteus som påminner om att flera av de euoropeiska länderna är gamla diktaturer - flera långt in på 70-talet. De kanske inte är lika, ja , vad ska jag säga, försiktiga med hur man handskas med pengar. Demokratiskt alltså.

Visst var det bättre förr - eller enklare i alla fall?

Några gånger om året brukar jag utbrista: Sovjetunionen kom tillbaka. Allt är förlåtet. Tänk på den tiden - innan den digitala revolutionen försatte oss moderna människor i ständiga valsituationer - då man gick till affären, köpte en kamerafilm (24 eller 36 bilder), tog bilder med sin instamatic, nåja, efter hand avancerade även jag i märkeshierarkin, framkallade, några blev suddiga, dem slängde man och satte in resten i fotoalbum. Jag har hur många album som helst från 80 och 90-talet. Efter ett tag utvecklades framkallningen. Man kunde få både dubbel- och trippelkopior. I dag har jag 2000 bilder i en dator, ständigt livrädd för att datorn pajar, ständigt bekymrad över var jag ska spara dem, på ett moln, på hotmailen, kopiera dem till usb och lägga i bankfack, men om de inte går att öppna då om tio år. Inte ett enda album med bilder har jag från de senaste fem åren.

Och vad var det för fel med Telia-monopolet? Eller på den tiden då de enda elbolag man kände till var Fortum (hette något annat först) och Vattenfall. Just elen är väl rätt okej om jag bortser från att jag alltid känner mig lurad när avin kommer och jag inte fattar någonting. Jag HATAR det. Men för att vi som liksom inte ORKAR jämföra bolag hit och dit i den här moderna världen har någon utvecklat den fiffiga jämförelsesiten Elskling.se. Tack för den. Gör det hela mycket enklare. Värre är det med telefonen. Både mobiltelefoni och vanlig telefon - jag, jag ringer fortfarande med stationär telefon. För att välja rätt måste man jämför minutpris, öppningsavgift - och hmmm, ringer jag ofta och lite eller sällan och länge? Visst finns det jämförelsesiter men som sagt; du ska veta allt om ditt telefonnerade. HAr ni märkt att man kan välja en enklare eller lite mer avancerad jämförelse på såna siter. Vilket operatör ringer du oftast till? Är du medelringare, kvällsringare, nattringare. De flesta väljer till slut att baka in allt i ett litet paket som - surprise, surprise - ditt bredbandsbolag erbjuder. Det gjorde vi. Sa upp Telia-abonnemanget och vår operatör. Och inte fan blev det särskilt mycket billigare. Vi fick några onödiga kanaler extra. Och det hela beror på att vår bredbandsleverantör har högre minutavgift och högre öppningsavgift. För övrigt: är det inte lite Sovjetunionen eller DDR över det här med bredbandsleverantören. Jaha, i det här huste ha vi Comhem. Eller här kör vi med Bredbandsbolaget. Monopol kallas väl det för....Som ett litet mini-sovjet i bostadsområdet.

Oj, jag höll nästan på att glömma det viktigaste av allt: tänk vad skönt det var på den tiden man gick till den närmaste skolan. I mitt fall Västbodaskolan i Farsta. Den har de rivit nu och någon ska bygga bostäder. Med soldränkta balkonger som kompisen M lite vemodigt meddelade. Eller, nä, inte vemodigt, indignerat. M är aldrig vemodig. Bara indignerad. Sen blev det Kvicken och därefter Farsta Gymnasium. Visst, till gymnasiet kunde man nog välja lite mer fritt eller rättare sagt, den linje du valde styrde vilken skola det blev. Så många linjer fanns det förstås inte att välja - Gubevars - och tur var väl det. Mina föräldrar hade aldrig orkat engagera sig i en sån sak. Det var ekonomisk. Punkt slut. Men jag är nöjd. Minns min skoltid med solsken. Särskilt gymnasiet.

Nä, men nu ska jag nog surfa in på Solnas hemsida och ställa Hedda i kö till lämplig skola...

Solna i mitt hjärta

JAg bekänner: jag älskar Solna. I alla fall mer än Uppsala. Hur gick det till. När jag blev, kär i Solna. Det måste vara träbryggorna, vattnet, katterna i Augustendal, änderna kanske. Jag vet inte. Vet bara att jag vill bor kvar. Här. I Solna.

Lena hade rätt

Den senaste veckan har jag köpt två par jeans. Först köpte jag storlek 33. Tyckte de såg rätt lagom ut när jag höll dem framför mig. Provade orkade jag förstås inte. Gör jag aldrig nu förtiden. Hinner inte. Bättre handla hem och lämna tillbaka. I bland känner jag mig så rik när jag lämnat tillbaka hälften av kläderna jag köpt. Nåväl, paret 33 visade sig vara dels stretch, dels för stora! Bytte nästa dag till 32, drog bort lappen och drog på mig dem. Hmmm, lite stora dom med. MEn nu var det ju försent. Efter några dagar hängde de liksom, och fick såna där fula veck här och där. I förrgår köpte jag ytterligare ett par, storlek 31. Jaha, vad händer, även de veckar sig, hänger, alltså, har jag rasat i vikt på en dag eller så. Eller så är det modellen det är fel på. Jag får återgå till kedjan L och skippa klädjätten. OCh - sluta handla. Vi har en del dubbelhyror att betala.
Kom att tänka på min kompis Lena från grundskolan. Gud, vad kul vi hade åt hennes tighta, stretchjeans, typ leggings. Fan, hon var ju 25 år före sin tid. Förlåt Lena, du hade rätt.

With Love

Vilket underbart väder. Ljummet i luften, korallblått - nåja, nästan i alla fall - vatten längs Skeppsbron. Cyklade till Slussen för att intervjua en popkille. Jag var själv rätt poppig, nya pilotglasögon, skinnjacka (!) och coola jumpadojor. Han hade gula strumpor och svart kappa. Vi pratade musik, satirteckningar och lite, lite politik. Mejlet han skrev häromdagen läste jag lite snabbt, ryckte till; stod det with Love? Nej, mvh Love, men på redaktionen tyckte vi det var kul, With Love, Love. Liksom.

Det bidde inte ens en tumme

Jaha, nähä, nu har man ju gjort en tjänsteman på bostadsföretaget glad i alla fall. Vaknade vid fyratiden i morse av att det knarrade en liten röst i huvuvdet: Och ni får hyra ut till juridisk person? Handläggaren på Bostad Direkts röst. Ja,ja, jag hade ju nämnt det för tjänstemannen hos vår värd men ja, ja, jag ringer väl. Just in case. Och nä, nä, det gick inte för sig. Nähänä, och det kunde ni liksom inte skrivit då i brevet där vi får tillåtelse att hyra ut. Uthyrning till juridisk person är icke tillåten. Det hade räckt bra det.

Nu var det inte just den här kvinnan som skrivit det brevet. Hon som gjort det har gått i pension. Men hon jag pratade med var ju tacksam. Hade som jag förstått det satt henne rejält på pottkanten om vi skickat in ett kontrakt för juridisk person. Kul att göra någon glad...

Nu ska jag mejla Bostad Direkt. Stackars människa där. Hon prövas hårt.

Mycket att göra

har vi just nu. Vi ska hyra ut lägenheten. Otroligt nog får vi göra det för värden. Det betyder att vi har direktfil tillbaka till STockholm om ett år. Skönt för en som lider av kontrollbehovets tyngdlag. Men, he he, att skriva ett litet kontrakt innebär liksom sista spiken för flytten. När vi väl skrivit kontraktet kan vi inte ändra oss, inte bestämma oss för att sälja lägenheten och bo kvar. Det blir till att flytta. För kontraktet går inte att säga upp i förtid. Nåväl, vi hade bestämt oss för att hyra ut möblerat. Till ett företag. I förra veckan insåg jag dock det omöjliga i det. Gick runt i lägenheten, tände en lampa och tänkte plötsligt, jaha, den måste vi ju lämna kvar. Satte på micron: eh, jaha, den blir ju kvar förstås. Dammsög lite. Vänta nu, de behöver väl såklart en dammsugare. Blir dyrt det här Satte mig ner och klottrade ner allt vi måste köpa nytt. Och nej , det går inte. Mejlade uthyrarföretaget och bekände vår dumhet. Men se, företaget vill tydligen ändå hyra lägenheten. De ska köpa nya möbler. Köper de dammsugare också då? Skönt i alla fall att jag kom på det orimliga i det hela. Nu får vi se hur det går i dag när jag ringer och diskuterar vidare.

Handens fem fingrar

Hans fingrar sluter stadigt om den gula muggen. Ljusbruna små fingrar. Veckiga på mitten precis som mina. Han dricker metodiskt upp saften. Klunk för klunk. Jag tittar på hans fingrar. Små barnfingrar. Och plötsligt genomsyrar både ömhet och kärlek och värme min kropp trots att han inte är min. Jag sneglar på hans ögon, mörkt bruna, djupt koncentrerade på det han dricker. Jag undrar vad han ser. Jag undrar vad han tänker. Kanske på den goda saften. Jag tänker på att det spelar ingen roll var ditt barn kommer ifrån. Om du har burit det eller om du hämtat det från något annat land. Han är det barn du önskade.

Nya lägenheten

behöver en uppfräschning. Vi har anlitat en snubbe som ska måla och tapetsera om. En annan snubbe (snubbe antar jag)- ej bestämd - ska lägga nya golv. Det blir dyrt det här. Men vi gav inte så mycket för lägenheten och hoppas väl att den ska öka i värde. Förståsigpåare säger att badrum och kök är viktigast för köparen. Men badrummet blev renoverat 2005 och jag vägrar göra om det bara för att byta ut den smörgula klinkersen. Det är ju inget fel på badrummet. Köket? Ja, ny kyl och frys. Men annars är det bara luckorna som behöver bytas. Och det är inte akut. Ja, när jag tänker på det så är det rätt mycket som måste göras. Fattar inte hur människorna som bott där i fyra år stått ut. Lägenheten i Solna är fantastisk. Vi älskar den. Varför ska vi flytta härifrån?

Ett år sen

lilla Victor somnade in efter sina kamp mot cancern. Jag tänker ofta på honom. En liten person jag aldrig lärde känna men berörde mig djupt. Hans föräldrar har hunnit åstadkomma mycket under året som gått. Bland annat ändrar politikerna troligen lagen och låter människor i sorg efter nära anhörigs dödsfall få sjukpenning den första tiden. Utan knussel. Dessutom har familjen samlat in hundratusentals kronor till Barncancerfonden. Hoppas du leker vilt där uppe Victor!

Ny leksak

Undrar egentligen hur mycket tid vi småbarnsföräldrar lägger ned på att springa runt och - emellanåt helt desperat - letar efter "borttappade" leksaker. Hedda slänger gärna iväg sina nu när hon är mitt i värsta trotsåldern. Heddas två favoriter är Bella - hennes första docka, fick hon av gammelfarmor - och Pippi. Pipps som hon också kallas är numera fullständigt strippad på kläder och Bella dyngsur mest hela tiden eftersom pappa en gång gav efter (han höll antagligen på att bryta samman) för lillans krav att bada med dockan. Nåväl, emellanåt hittar lilltjejen andra favoriter: i torsdags spanade hon in min rougeborste medan hon lallandes låg och blev blöjbytt. Pensel kallar hon den för och sprang omkring och penslade alla barnen hos dagmamman. I lördags var plötsligt penseln borta. Hedda skrek så kindtänderna glödde och mamma fick lova att skaffa en ny borste (pensel). Knallade in på Åhlens, tog första bästa och - betalad 85 kronor. Men då var det ju ett fint märke förstås.

Vi tillbringade eftermiddagen hos vänner och jag satt hela tiden på helspänn: var är penseln, hallå hedda, har du penseln, nej, penseln är borta. Till slut tog Mats leksaken och stoppade den i byxfickan. Jag vägrar att köpa en ny borste för 85 kronor.
I dag glömde hon penseln hemma. Då kan väl jag kanske ta tillbaka den och börja sminka mig.? Eller?

Semester

har jag nästa vecka. En hel vecka. Vi ska köra upp lite grejer till vår nya lägenhet, gå och käka (på dagtid)och torsdag och fredag ska jag nog vara hemma med Hedda. Sommaren blir så upphackad, jag vill vara lite med henne. Två dagar är ju ingenting men just nu känner jag att det är det jag vill. Hon är trotsigare än någonsin men jag undrar om inte det beror just på för mycket intryck på dagarna hos dagmammorna. Vi får se, ett litet experiment kanske:-)

Cykla hit, sa Bill, dit ska vi cykla, sa Bull

NÄr jag jobbade på Unga Örnar cyklade jag nio kilometer enkel väg. Det inkluderade tre ruggiga uppförsbackar. Bland annat Västerbron och den inte att förakta långsega Liljeholmsvägen upp till Nybodakopplet. Den här sträckan tog mellan 31 och 35 minuter beroende på dagsform. Därför känns det lite konstigt att nu efter tre dagars cykling in till stan från Solna - en sträcka på fyra kilometer - konstatera att det tar 25 minuter. En kilometer tog alltså 3,88 minuter då, nu cyklar jag en kilometer på drygt sex minuter. Och då är det knappt någon uppförsbacke att tala om.

Men det är de där jävla rödljusen. Var man än cyklar dyker de upp. Och det spelar ingen roll att cykelvägarna går på trottoaren. Var 30:e meter dyker nämligen en tvärgata upp där det gäller att passa sig. jag har nu provat att cykla Karlbergsvägen. Det är det sämsta alternativet. I går tog jag Norra Stationsgatan. Något bättre men inte bra. I dag cyklade jag upp till Karolinska sjukhuset och ner till Hagaparken. Då undviker man rödljus i stort sett ända fram till Sveavägen nere vid Sveaplan. I morgon kanske jag testar ytterligare en väg; längs Karlbergskanalen bort till Kungsbron men det känns ju helt åt fel håll.

Österns röda ros

Det finns saker jag verkligen ångrar. Listan skulle bli lång och kanske emellanåt lite för utlämnande om jag här redogör för alla ånger. Men i går blev jag i alla fall påmind om en sak jag ångrar. Satt på järnvägskrogen i Gävle där jag tillbringat påsken. Mats farmor bor där och vi har ägnat dagarna åt att mata fåglarna i Bologneskogen och ätit farmors bullar och kalops. Den senare faktiskt väldigt god. Faktiskt säger jag eftersom jag tillhör generationen som inte gillar trådkött. Men jag har ju bara skolans läbbiga kött att jämföra med (och mammas, förlåt). Men farmors kalops med tillhörande rödbetor är riktigt tasty. Rökt röding fick vi också. Jäklar vad smarrigt. Hedda har också slutat dricka välling på natten. Hon slutade även att amma uppe i Gävle. Undrar om vi ska påbörja potträning där också:-)

Ja, ja, läste i alla fall på den där krogen om en radiodokumentär om Ebba Grön. Min ungdoms idoler, men kanske framför allt deras efterträdare Imperiet. KOm då - förstås - återigen att tänka på den där jäkla t-shirten från Synd-turnen med Imperiet. En svart snygg sak med Thåström och gänget på bröstet. Jaha, nähä, men vad gjorde jag en gång i ett infall av - ja av vad - slängd den! Jag bara orkar inte tänka på det. Min kompis Malin - moralens väktare (nåja), den man ringe om vett och etikett, pedant light, köpte har sin t-shirt i garderoben. På en galge, oanvänd, antagligen struken. Kanske hon säljer den dyrt någon gång. Men varför hänger den där. Min hade väl i och för sig fallit sönder vid det här laget men jag hade så gärna velat ha den där tröjan på någon Thåström framöver. Få kidsen att fundera, tänka: Åh, fan, hon var med redan då. Japp, det var jag. Då, Synd-turnen 1987, Österns röda ros är från den plattan.
Visserligen har jag både halsduk, klipp och till och med Thåströms autograf, men det är ingenting mot den där tröjan. Kan man hitta den på blocket tro?

Die Mauer del två

Halt, här får ingen passera, kommer ingen förbi, kommer aldrig över något mera, så gå är du snäll om ditt liv är kärt, sjunger Thåström i den underbara Die Mauer. Alltså, jag har blivit helt såld på den där gamla, hemska, bisarra muren. Köpte en bok på engelska men önskar jag köpte flera. Hur kom de på idén, vad hände de där åren mellan 1945 och 1961. I boken jag köpte finns bara fragment. Får köpa ytterligare en här hemma. Jag blev alldeles tårögd när jag läste om den där osannolika, märkvärdiga, historiska kvällen den 9 november 1989 när den där förvirrade officeren, säger, ja, eh, so fort, och så faller muren. Vi besökte muren vid en av de gator där de sparat en del av den ( de höll faktiskt på att glömma att de kanske borde spara någon del, den är ju liksom historisk). Men människorna på den gatan är tydligen inte lika entuisastiska. En lusig sak är att det liksom fanns ytterligare en mur, en extramur, på östsidan. Inte överallt tror jag, men på en del ställen. MEllan murarna var ingenmansland. Fattar ni hur mycket det måste ha kostat att hålla all denna säkerhet intakt.

Jag har tänkt mycket på den där kvällen och dagarna efter murens fall. Mina SSU-kompisar hyrde minibussar och körde ner till Berlin över dagen. De ville se allt med egna ögon. JAg minns inte att jag var så begeistrad och jag fattar inte. Jag fattar inte vad jag sysslade med. Kommer inte ens ihåg att jag någonsin reflekterade över muren. JAg skäms. Mitt första minne av någon historisk måste vara när Clinton avgick som president. JAG kommer ihåg att jag sa att man har ju liksom blivit vuxen med honom. Eh, Clinton vs Muren. Suck, Annika. Kom igen!

DieMauer

Trots allt. Jag har fortfarande svårt att begripa att det gi
en mur delade en stad. Och att Västberlin egentligen var en del av Östtyskland. Även Västberlin var ju avskuren. Taggtråd stängde in dem där muren inte gjorde sitt. Var vid check point idag. Det är jag glad för men jävla vad många turister. Annars var dagens höjdpunkter besök i underjorden och skyddsrummen samt middagen i tv-tornet.

Berlin

Jahapp, nu är det snart dax. Att ta flyget till Berlin. Senast jag flög mellanlandade vi i Aten, fick ingen mat, var tvungna att vänta i två timmar extra på grund av någon oidentifierad väska und so weiter. Och jag som redan innan det hade utvecklat en ohälsosam rädsla för flyg, instängdhet. Ozon dröp längs mungiporna på mig kan jag lova. Nu får det också bli något starkt. Lika bra det. Största rädslan är att få panikångest. Och bara rädslan för det gör ju att jag får det så klart. Det är så det funkar.
Hur som helst: Hedda, ich liebe Dich mein kleines Mädchen.

Raska fötter springa tripp

Hinner inte skriva så mycket. Otroligt mycket att göra inför resan till Berlin. I kväll ska jag springa runt i affärer under typ max 50 minuter. Det vill säga om Mats tåg inte blir försenat för då får jag nog handla allt på Arlanda: en klänning? trosor? Nej, jag slipper helst. Men pocketböcker kanske? I vårt hus är det helt omöjligt, verkligen helt omöjligt, att få mer än en tvättid per vecka. Och då ska man ändå vara glad för den där enda. Eftersom trostjuven tydligen slagit till mot mig (annars brukar det vara strumpebandssnoken)måste jag bland annat köpa en helt ny uppsättning av den varan till resan. Även nya tröjor. De jag har hinner alla bli smutsiga till resan. Det blir dyrt det här.

Släkten på besök

Kom inte på någon låttitel. Men det är mest för att jag inte hinner. Någon gång ska jag berätta lite mer om alla komplicerade släktförhållanden eller det jag inte vet så mycket om. Men så här är det i alla fall: I lördags träffades jag, min mamma, min syster och min kusin och hennes dotter hemma hos mig. Min pappas syster var 15 år äldre än han. Både min pappa och min faster är tyvärr döda nu. Men faster fick i alla fall två döttrar, mina kusiner. Eftersom faster var så pass mycket äldre än min pappa är/var mina kusiner bra mycket äldre än jag och mina syskon. Vi träffades i princip aldrig men nu har vi börjat återuppta kontakten. Eller börjat kontakten jag ska säga. Märkligt nog startade det med en begravning. Min ena kusin gick bort förra sommaren och jag och några till i familjen ville närvara på begravningen. På mottagningen efter kyrkan bestämde vi att försöka ses.

Min kusin som fortfarande är livet är drygt 60 år. Hennes dotter är i min ålder. Det var så roligt att träffa dem. De vet mycket mer om min pappas del av släkten. Min farmor dog tyvärr redan på 50-talet men hon var uppenbarligen en stark kvinna. Ensamstående med fiskaffär på Östermalm. Jag fick mycket att tänka på efter vår träff och någon gång ska jag skriva lite mer men känner mig inte riktigt redo just nu. Lustigt nog fick jag precis ett telefonsamtal till jobbet från en man i Vårgårda som heter precis som jag i efternamn. Hans gren kommer från Tornedalen.

Thank you for the music

Visst, så är det. Hur jag än vrider och vänder på det är det musik jag vill ägna fritiden åt. Eller snarare sång för att vara mer specifik. Jo, gärna ett språk till, en skrivarkurs, kanske smyckeskurs (jag har ett presentkort där och typ 20 till på andra roliga grejer)men om jag måste välja och det måste jag eftersom tiden inte finns till allt så får det bli masik som Hedda Fredrika säger. Hon heter så numer för mig eftersom Fredrika är hennes tredjenamn och så fint, så fint.
Jag sjunger varje kväll för lilla Hedda Fredrika. Sång efter sång. Eller samma sång gång på gång. Jag hoppas hon minns det med glädje. Att det är något hon med ett leende, en liten skak på huvet, berättar för sina kompisar när blir 20 år. Stackars mamma, hon bara sjöng och sjöng tills jag somnade.
Men lilla Hedda, jag gör det så gärna. Jag blir lugn, du blir lugn.

Sunshine in the rain

When I'm in Berlin you're off to London
When I'm in New York you're doing Rome
All those crazy nights we spend together
As voices on the phone

Bodies without organs underbara Sunshine in the rain tänker jag på när jag ska berätta om hur otroligt smidigt det gick att fixa pass i dag. Tog tio minuter och då tog jag ändå om bilden. Fingeravtrycken satt som en smäck. Nästa fredag bär det av till Berlin med jobbet. Och jag som är så jäkla flygrädd. Får bli en stadig stor stark innan. Och kanske Sunshine in the rain i öronen. Minns hur jag barfota dansade till den här låten uppe på justitiedepartementets mjuka heltäckningsmatta.

Ner, ner, ner, ner för backen ner

Ja, minns ni den där gamla skateboard-låten med Magnum Bonum. Gallerians gång är mitt andra hem, rullar på, tar det om igen...typ. Herre Gud, gårdagens eftermiddag höll på att sluta i stor katastrof. Mamma, jag och Hedda bestämde oss för att GÅ ner till centrum. Mamma 80,5 år, ostadig redan innan isigt underlag. Vilken syn. Till slut stod vi panikslagna mitt i backen ner till centrum. Hedda skrek, mamma nästan grät, en lätt påstruken kvinna som erbjöd sin hjälp höll i vagnen och jag försökte desperat ringa mats som inte svarade i telefonen. Vi kom ingenstans. Fast på det isiga underlaget utan möjlighet att vare sig ta oss upp eller ner. Men när jag helt ärligt tänkt putta ut mamma i en snödriva såg jag räddningen 60 meter nedanför. Mats kom cyklande. Så, det löste sig. Men jag var helt slut. Fast det var ju inget mot mammas status. Hon var dessutom tvungen att dela tågvagn med alla AIK-fans som just lämnat Råsunda. Men hem kom hon. Och jag gick en runda med stavarna.

Tittar på TV

Nu ska jag strax spana in finalen i På Spåret. JAg tycker bäst om årtalsfrågan. Den brukar jag nästan alltid knäcka före de andra.
Tittar på TV, ja. En låt av Ebba Grön från plattan Ebba Grön (tror jag).

Chans

Ja, den här rubriken med tillhörande låttitel passar egentligen inte alls. Men av någon anledning var det den som kom till mig. Men kanske ändå. Chans är en Lundell-låt från skivan Den vassa eggen - den så kallade skilsmässoplattan. "Nere på stan står en hund och gråter, går ner dit och ge honom en hjälpande hand (...) men jag tror att den hunden heter chans" Minns inte hela refrängen, den tillhör faktiskt inte mina favoritlundellare. Men det har alltid varit skönt att sjunga med i den.

I dag hände något riktigt lustigt. I går skrev jag om en kompis som handklappat på en Docenterna-låt. I dag ringde han. Fel. Till mig. Vi hade inte pratat på två år. Jag skulle precis gå från jobbet när mobilen ringer. Jag ser numret och tänker att den enda person jag känner som bor på det här riktnumret är S. "Ja, det är Annika" "Eh, ja, jag heter Sven, men jag söker en Anders" säger S och låter konfunderad. Inte alls som om han förstår att han ringt mig. "Nä, men S, det är ju jag. "Nä, men tjenare" säger S. Hur han lyckades ringa mig och inte den där Anders är en gåta. Men vi pratades vid och kanske såg jag det som en chans att äntligen få ihop den där träffen med gamla klasskompisar jag funderat på ett tag. Dessutom hade S skilt sig. Ja, där ser man.

Tiden går (Låt tiden gå)

Mats är hemma i dag och lämnar hos dagmamman. Passade därför på att promenera in till stan. Hade glömt stavarna på jobbet så det blev promenad naturell. Märker skillnaden mellan att gå med och utan stavar. Med stavarna får jag definitivt mycket mer schvwung i stegen. Nåväl, en av de bästa sakerna med att gå är att tankarna flödar fritt. I dag kom jag på ett nytt bloggprojekt: jag ska försöka skriva om en låt till varje rubrik. Tiden går till exempel. Då kommer jag osökt in på Låt tiden gå, en låt av Docenterna. Egentligen är det bara en liten del av den låten jag gillar och det är sticket där Larry och Zebo sjunger "Sekunderna, minuterna, timmarna, de går så fort (de rinner ut i sanden), måste göra nått (skrika så att allting går i kras). Det är inte texten i sig jag gillar utan hur de sjunger. Ja, ni får lyssna själva. Jag var förresten i hop med en kille i tre år som växte upp med killarna i Docenterna/Docent död ute i Sollentuna, ni vet, Joppe Pihlgren osv. Och jag gick i samma klass på socialhögskolan som en annan kompis till dem. Sven hette han och han klappar händerna på en av deras låtar. Det var tydligen ruggigt svårt att få till det. Ja, ungefär så nära kändisskapet har jag varit.

Oj, har ju alldeles glömt varför jag satte rubriken där uppe: Hedda börjar bli så stor. Plötsligt pratar hon ännu bättre. en väninna till min mamma spelade in mig på band när jag var i treårsåldern. Jag fick det där kasettbandet när jag tog studenten. Vill göra något liknande till Hedda men har ingen bandspelare. Snodde en gammal av mamma men den funkar inte. Och det blir aldrig av att jag köper en. Visst filmar jag och så men då är jag rädd att filmerna försvinner när/om datorn kraschar, de kanske inte går att titta på om tio år när tekniken utvecklats. Gud, det där är jäkligt stressigt.
Men kanske skulle jag gå till Clas Ohlsson och köpa en kasettbandspelare. Band har jag i alla fall. "Har vi kvar dem" frågade en expedit sig själv. Och det lät ju inte så lovande på sikt.

Internationella kvinnodagen

I dag är det den 8 mars. Dessutom firar kvinnodagen 100-årsjubileum. Minns 8 mars för fyra år sedan, 2006. Några månader kvar till valet som socialdemokraterna förlorade. Men det visste vi inte då. Att vi skulle förlora:-) Jag och Jens Orback flängde Stockholm runt i högt tempo. Statsrådsbil hit. Statsrådsbil dit. Debatt med Schyman, mingel hos Jämo, dans på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Några månader tidigare hade jag upptäckt att jag var ganska duktigt på att utforma såna här dagsprogram. Samtidigt upplevde jag alltid en viss stress över om allt skulle klaffa, om Jens skulle vara tillräckligt påläst (läs: fått tillräckligt bra underlag), om det forum jag valt var bra eller inte och så vidare, och så vidare.

Roligast var nog när vi turnerade i Dalarna samma dag som Björn Lind körde sprintloppet i OS. Jag hade fått strikta order: fixa en lucka så vi hinner se loppet. Jag lyckades med nöd och näppe och vi körde runt tills vi hittade en fiffig liten rastplats och tittade på TV. För som inte vet det: statsrådsbilarna har en liten TV-apparat på förarplats. Där satt vi någonstans utanför Borlänge och glodde på Björn Lind som studsade fram i spåret mot ytterligare ett guld. Jag har ofta valt saker på lust. Därför har jag inte mycket till karriär men jag har fått uppleva mycket och framför allt träffat så många människor som jag någon dag ska använda mig av i en roman.
Men i dag tänker jag på Gertrude, en kvinnlig fackföreningsledare, från Zimbabwe. Hon har gått under jorden och när jag pratade med henne grät hon. Hon grät för hon visste inte hur hennes familj mår, om och när hon kan träffa dem. Hon grät på en knastrig linje. Jag vet inte riktigt vad jag känner - men någon slags uppenbarelse fick jag. Dessa förbannat orättvisa förhållanden vi lever under. Inte så mycket för att hon är kvinna utan för att hon inte kan verka för det hon tror på.

Vår, sommar, höst eller vinter

Tänk, i dag läste jag för första gången på mycket länge om färger och hud och hår: det handlar om det där med vilken årstid man är och vilka färger som hör i hop med den årstiden. Fast riktigt så hade inte AFtonbladets bilaga gjort det. I stället visade de fotografier på fem kändisar som man skulle jämföra med. Det gick också bra att titta på sin handled och konstatera: är jag ljus eller olivfärgad (som om det inte fanns några mellanting, fråga mig som lusläste allt om det här med årstider för 18 år sen, gick till och med på färgkurs, stod i spegeln hemma hos kompisen M och la färgade papper under hakan och stirrade i spegeln: hmmm, ser jag glåmig ut nu eller lyser jag upp)och har du blå ådror eller gröna (= du är en alien). Har man blå ådror passar man i kalla färger.
Jag har definitivt blå ådror men minns tydligt att jag antingen var vår eller höst (varma årstider) möjligen med dragning åt vårsommar (både varm och kall). Minns att man skulle kolla undertonen = dragning åt rosa eller gult där gult var varm årstid. Fick aldrig ordning på det där men konstaterade i alla fall att jag passade rätt bra i milda pasteller (typiskt vår) absolut inte svart = typiskt vinter.

Och det är väl egentligen det jag ville komma fram till: varför har så många människor svart närmast ansiktet? Få människor passar i svart. Särskilt inte blonda även om de tror det bara för att det svarta kontrasterar mot det ljusa. Men det är alltså helt fel: sorry. Bara en viss typ av människor med en viss typ av hudfärg passar riktigt bra i svart. Det går heller inte att säga att "jag passar bra i grönt", det finns nämligen massor av olika nyanser av grönt och alla andra färger utom just svart kanske. Fast Bengt Grive på sin tid tror jag kom på nyansen mörksvart. Annars är balkonggrönt en favvo från den tiden. Hur som helst, man måste hitta sin nyans av färgerna.
Ja, så vare med det.

Fjärilshuset

Tropisk värme i två timmar. Fjärilar stora som handflator fladdrar runt mellan blad och grenar. Heddas hår - det lilla hon har - ligger klistrat runt huvudet. Fuktfläckar breder ut sig på min tröja och jeans. Samtidigt förnimmer jag känslan av Kryddsafarin på Zansibar. Studieresan till Tanzania med journalistklassen hösten 2000. Jag minns det som en mycket lycklig, avslappnad tid i livet. Märkligt nog. Långt borta från nära och kära. I stället delade jag rum och fuktig värme med människor jag bara känt i ett år. Vissa av dem gillade jag inte ens. Men jag hade ändå turen att mest resa runt med P och E. När vi körde genom Dar es Salaams utkanter den där första dagen började jag gråta. Svarta män sprang runt med kärror längs vägen. Helt ärligt, det blev för mycket, för fort. Sen lärde jag mig ju älska den där stan, så märkligt lugn och i total avsaknad av all stress och handel och vandel. Jag tror allt handlade om att vi levde enkelt, bara en ryggsäck, varmt, skönt, vatten. Men framför allt det enkla. Tänk om jag här hemma kunde släppa alla dessa prylar och bara leva med enkelt. Det skulle vara väldigt skönt men antagligen omöjligt.

Det här med att skriva

Emellanåt tycker jag att jag kan räknas till en skribent i världsklass. Emellanåt inte. Som bloggskribent är jag en medelmåtta. Både vad gäller skrivfrekvensen och stilistiken. Det är också en av anledningarna till att jag tidigare inte velat blogga. Jag är oerhört känslig för dåliga texter. Särskilt mina egna. Vissa av mina inlägg är rent usla. Det beror på att jag ofta behöver läsa igenom texterna både en och två gånger. Och det gör jag sällan när jag bloggar.

Läste om en journalist som påstod att han aldrig ändrat i en text. Sina egna alltså. Jag håller det för otroligt och mig har det definitivt aldrig hänt. Jag ber om ursäkt för dålig svenska. Och hänvisar till mina texter i Stockholms Tidningen och Aktuellt i Politiken.

Stavgång

Emellanåt kommer jag på mig själv att jag är en träningsfejk. Nej, inte freak. Fejk. Min kompis M brukar oftasäga: men du som alltid tränat på gym. Nu har hon slutat med det. Kul ändå att hon minns. Nämligen 18 år sen jag regelbundet tränade på gym. Stockholms första tjejgym faktiskt. Men precis som M har jag länge levt i tron att jag gått på gym. I min ungdom tränade jag mycket friidrott under flera år, lyfte vikter, sprang intervaller, joggade på kvällarna. Nu, i 18 års tid, har jag inte gjort ett skit. Men jag har levt på gamla lagrar.

Trodde jag tills i går. Lite har jag faktiskt ägnat mig åt Jag är ju nämligen en sån där som tränar i vardagen. Går till och från jobbet. Cyklar. När jag har ett jobb som tillåter det vill säga. I stan för att vara tydlig. Gå en halvtimme varje morgon - innan frukost. Super för vikten. Cykling en halvtimme fram och tillbaka. Där försvann några kilon till. Så där har jag hållit på av och till under åren. Det här innebär att jag ofta haft rätt bra kondis. Även på den tiden jag rökte. Däremot har överkroppen tagit stryk. Jag hatar gym. Jag står inte ut med att vänta på olika maskiner, komma ihåg inställningar. Men jag hatar också jumpa. STudsa runt med andra, trängas vid skåpen, tvätta mig utan tvålen jag alltid glömmer. Hur många gånger har jag inte köpt ett träningskort som sen ligger där. Även denna termin har det skett. Det är något psykiskt det där. Att jag inte gillar att hänga på gym.

Alltså fria vikter gillar jag. Men det funkar inte för allt. Så då blir det maskiner i alla fall. Det enda gym jag gillat är regeringskansliets lokal. Litet, bra musik, få människor, gratis. Oj, då höll jag på att bli smidig som en puma. Synd bara att det här med valet kom i vägen. Det var bara att säga tack och adjö till alla fina maskiner där i början av oktober 2006. Så tack så jäkla mycket alla ni som röstade å Alliansen och skickade ut mig träningsutanförskapet återigen.
Nåväl, Uppsala närmar sig och jag vet fan inte hur jag ska lösa vardagsmotionen. Sju minuter på hojen till stationen räcker liksom inte. Därför har jag nu införskaffat ett par gåstavar. Och jäklar, det var riktigt skönt. Gick från centralen i dag. hoppas ju på cykling snart de få månader jag har kvar här i stan. Men så länge tror jag det får bli stavgång på lunchen. Och så måste jag lösa det här med överkroppen. Några tips på träning för axlar, rygg och armar hemma?

Här och nu

Vet inte vad jag ska kalla det här inlägget. Men vill bara berätta för dig, lilla Hedda, att du är världens bästa och roligaste och goaste och underbaraste tjej. Jag läser ibland några bloggar om föräldrar som mist sina barn i cancer. Började med det när jag läste om lilla Victor i april förra året (ni minns att jag skrivit om det tidigare). Emellanåt så förfärande och sorglig läsning att jag faktiskt själv gråter. I bland otroligt hoppfull läsning. Och alltid, alltid förstår jag vad som är så fantastiskt med dig, min egen lilla skattkista att ösa kärlek ur och i. Att du finns. Här. Nu.

Lön för mödan

Tänk att Sverige lyckades ta det där jäkla OS-guldet i stafetten. Äntligen fick jag lön för mödan, alla dessa OS, VM you name it när jag klivit upp i ottan eller inte gått och lagt mig alls i förhoppningen att nu, nu jävlar ska det väl ändå gå vägen. Nu har de väl ändå toppat laget, alla är friska, vallan sitter som en smäck. Men, icke. Minns VM i Sopporo då jag var gravid, ställde klockan på 04.30 varje morgon. Ett brons i stafetten blev det, och kanske något mer.
Jag tror att allt beror på att den där gnällspiken Mathias Fredriksson inte är med i truppen i år. Undrar just var han är?
Men nu är det ändå rätt skönt att Mästarnas mästare är tillbaka. Och På spåret förstås.

Den stora tryggheten

Kanske låter konstigt det här men jag börjar så smått begripa vad det innebär att vara mamma, förälder. Efter sagostunden lägger sig Hedda rakt över mig och somnar i min famn. Så trygg, så trygg. Hos mig, världens räddaste människa. Det är stort, mäktigt och fyllt av kärlek.

Succé i SL-spåret

Fasen vad alla gnäller. Själv har jag fått sittplats två dagar i rad på båda mina tunnelbanor. Äntligen får jag valuta för den där ångestflytten till blå linje för fem år sedan. Tunnelbana under jord heter receptet mot snökaos. Ja, ja, jag vet, snart åker jag ovan jord. Med SJ dessutom.

Typiskt Annika-knäck

I torsdags när jag återhämtat mig från min mystiska magåkomma fick jag göra ett efterlängtat Annika-knäck. Besökte ett jättestor lokal - ett valcentrum - nere i ABF-huset där en kvinna bjuder in till ideologiska samtal kryddat med soppa. Eller är det kanske tvärtom? Uppdraget innehöll det där jag är bäst på: seriöst upplägg parat med lite crazy oneliners. En reportageliknande, kåserande text. Bara att det tog en kvart att hitta lokalen gjorde det extra roligt. Blev en jättebra text. Den ska jag lägga ut här när det passar.
Nu ska vi ner till Solna centrum och låta lillan leka av sig i ljusspelet. Kommer sakna solna centrum. Himla bra ställe när vädret är under all kritik.

Skidskytte

I går var jag ju hemma. Mådde fortfarande lite dåligt och ville inte riskera att spy eller nått ännu värre på vägen till jobbet. Såg ju också fram emot att kolla in reprisen på Björn Ferrys guldåk. Men naturligtvis: repris från nattsändningar betyder nattsändningar. Inte sen kväll-sändningar. I stället visade svt reprisen klockan 17.00. När Hedda kommit hem. Snälla Mats förbarmade sig till slut och ledde in henne i sovrummet och läste bokka-bokka. Måste lära mig hur dvd:n funkar ihop med den där boxen vi har.

Under täcket med Björn Ferry

Pasta Arrabbiata - no more. Vet inte vad aldrig mer det heter på Italienska. Vill inte veta. Natten efter att jag käkat de där jävla sardellspäckade pastan började magen värka, huvet dunka, febern stiga. Trots tre täcken, långärmad tröja och kofta, skakade jag av köld. Hela dagen efter. Men sov gjorde jag inte. Bara låg under täckena. Bytte rum i bland. Kanske var det inte Arrabbiatan. Hedda har ju varit magsjuk också men tyvärr kan jag i alla fall aldrig mer äta Arrabbiata. Precis som jag aldrig mer kan gå på en sanslöst mysig restaurang i trakterna av midsommarkransen. Blev magsjuk efter att ha ätit typ jättegod mat. Säkert inte deras fel. Men det går liksom inte att förknippa magsjuka och en viss restaurang eller mat. Det är kört.
Är hemma i dag också. Och tänk - Björn Ferry tog guld i går kväll. När jag och skakade under täcket. Nu ska jag bädda ner mig och spana in reprisen. Det är nästan ännu bättre än att se live. Nu när man vet att det går bra!!!

Min roliga dotter

Alla tycker väl att just deras dotter eller son är världens roligaste. Men i mitt fall misstänker jag att det faktiskt stämmer. Mellan varven lyckas Hedda kläcka ur sig de mest fantastiska kommentarer (tycker jag). Till saken hör att Hedda har två lägen: ett läge där hon närmast avskyr att träffa andra, uppvisar alla känslor som jag förknippar med förnärmad, förorättad, besviken, rädd, orolig. I går är ett exempel när hon satt i sovrummet i stort sett hela den timme vi min vän S och hennes adoptivsöner F och D hälsade på. Det andra läget är när hon charmar samtliga närvarande med tokiga repliker, tokigt pyssel med det ena och det andra. I dag är ett gyllene exempel: Vi gick till vårdcentralen. Hedda har varit sjuk av och till i tre veckor och hostat under hela denna tid. Nu stod jag inte ut längre utan vabbade in, ringde VC, fick en tid och gick dit - (Lotta, det är jättelätt att få akuttider på Solna VC). PÅ vägen rundade jag Öppna förskolan. Till skillnad från i fredags då hon sa "vill gå hem" redan efter tio minuter sprang hon nu runt och ropade på snälla farbrorn - en unga pappa. KOm hit snälla farbrorn. När han inte kom till henne gick hon till honom och la ömt en liten filt på hans rygg. Här, så du inte fryser, sa Hedda.
Nåväl, uppe på vårdcentralen installerar sig Hedda framför kaffemaskinen. En tant vill gå förbi och jag flyttar lite på vagnen. " Hej då, lilla gumman", säger Hedda. Tanten hör inte. men det gör resten i väntrummet som vrider sig av skratt.
Npgra timmar senare när vi ska hämta ut medicinen på apoteket är hon ju inte lika charmig. Skriker konstant i tio minuter. Bara skriker, rakt ut, med huvet lite uppåt som en sån där Urukhai från Sagan om ringen. Till slut blir det vår tur och vi går fram till kassan. Jag frågar Hedda om hon vill ha lite starkt vatten (kolsyrat vatten). Hon tystnar tvärt och säger: Det känns bättre nu. Jag har skrikit färdigt nu.
Ah, jag tycker hon är underbar. Jag saknar aldrig goda skratt tillsammans med henne.
Ja, i dag åt jag en sallad på McDonalds, pasta arrabbiata till middag (läskigt med sardeller, fick liksom nästan hulkningar men det gick ner). Och så vann Kalla milen på sprint. Tårar i ögonen. Och nu är det dags för 15 km herrar. Härligt att OS är i gång.

Bättre mat

För nästan precis ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i vikten. Efter förlossningen för nu nästan tre år sedan gick jag ner tio kilo första veckan. Sen - ingenting. 1,5 år senare fick det vara nog och jag lyckades på några månader med bättre mat gå ner åtta kilo till. Två mils cykling varje dag kan också ha bidragit. Och landade i alla fall under min gräns för BMI 25. Nu har jag tagit återfall i svullandet och börjar krypa uppåt igen. Nej, springa uppåt. Det går nämligen fort. Minns också att jag gick upp kraftigt i vikt förra gången jag jobbade på AiP (nära till Konsum och godiset). Men i morrn är det dags igen. Nu jävlar blir det inget godis. Ska även försöka äta bättre mat. Medelhavsmat verkar passa mig. I morgon ska jag göra Pasta Arrabiata. Och i kväll firar jag mitt nya jag med en grillbiff och ett glas rött:-) Nåväl, nu har jag outat mina ambitioner och tänker berätta hur det går.

Vabruari

Läste i någon av gratistidningarna att februari är VABruari. Och som ett brev på posten ringde dagmamman i går eftermiddag. Jag blir alltid varmkall när jag ser att det är hon som ringer. Lyssnar oroligt på hennes röst. Och i går lät hon faktiskt orolig. Du, Hedda har kräkts tre gånger. Du måste hämta henne. Pulsen upp i 180. Kräkts. Varför då nu då? Men jag tog ändå tunnelbanan. Provade helt carazy dessutom en NY väg från tunnelbanan. Fick liksom för mig att den skulle gå snabbare. Jo, visst. Jättefort. Och jättesmart när ens unge ligger och kräks hos dagmamman. Sen var det ju inte så farligt. Hedda mådde så klart toppen så fort vi kom ut. I dag har vi varit hemma. Fast på öppna förskolan. Säkert inte alldeles rumsrent med kräket i färskt minne. Men va fan.
Nu ska jag i väg och träffa min kompis P. Vi ska käka pasta på något halvnytt hak i Gamla Stan.

Så lugnt och skönt i det vita

Bommersvik i vinterskrud. Skriver från ett grupp uppe i Milan. För er som inte är så bevandrad i de socialdemokratiska kretsarna; Bommersvik är kursgården med stort K. Här har det genom åren smitts planer, bastats, badats, dansats, hånglats, ätits, kursats, ja, allt man gör på ett sånt här fantastiskt ställe mitt i de sörmländska skogarna. Sjön Yngern som en fond. Nej, nu orkar jag inte vara poetisk, det var fest i går. Har jobbat i två och en halv dag nu dygnet runt. Skrivit, lyssnat, fotat. Men i går fick jag lön för mödan. Platsbrist gjorde att jag och några till fick kampera på Vibyslott - eller nått - cirka tio minuter härifrån (typ Södertälje). Alltså, rummet i vit träimitation, två meter hög, gnistrande snö utanför föntstret, Turinge kyrka en bit bort, upplyst i månskenet. Detta lugn, denna känsla av total lugn. Så vill jag ha det.
Och hörrni, ut och fota. Som min chef sa: där här får vi inte uppleva på tio år nu. Han har säkert rätt. Ett hav, vågor av snö. Och jag är så glad att jag köpte mina goretex-moonboos för 1000 spänn. Bättre köp har jag inte gjort på länge.

Ska försöka sluta klaga

Tänker varje dag att jag ska försöka sluta gnälla över att vi ska flytta, bo i bostadsrätt, måste tänka på vilken bindningstid vi ska ta på lånet, oja mig över alla papper, oja mig över att vi nog måste göra om i hela lägenheten för vilka pengar då, oroa mig för att vi ska behöva sälja lägenheten - som vi inte ens flyttat in i ännu - med förlust, gnäll, klag, tjat. Jag försöker tänka på Sofie som förlorade sin lilla Victor i cancer, försöker tänka på en annan mamma som också förlorade sin son i cancer och nu inte får sjukpenning mer än i sex veckor. Så mäter försäkringskassan sorg. Sex veckor. SEdan är det dags att gå vidare. Rycka upp sig. Försöker tänka på Haiti, på ganska mycket annat och många andra som har det lite jobbigare än vad jag tycker att jag har. Varför är det så svårt för mig att känna mig nöjd och glad? Jag blir galen snart. Det är inget kul.

Nya jobbet

Då är jag på plats på nya jobbet. Journalist javisst. Rakt in i produktionen. Tre jobb direkt. Men det är lika bra att sätta i gång. Och veckan började verkligen bra. Hedda hade den goda smaken att bli sjuk under natten mot måndagen. Jättebra start på ny vecka på nytt jobb. Sambon rusade i väg till tåget och jag låssades som att Hedda inte alls var sjuk. Men när hon hellre bad om vatten än välling och tittade bedjande med sina blanka ögon på mig insåg jag: dagmamman med radar som en ja fladdermus tar fram tempen så fort hon stängt dörren om mig. Här gällde att förebygga. Mer eller mindre tvångstempade avkomman, kollade klockan, ringde ICE (In case of emergency) som snabbt kastade sig av tåget innan det började rulla. nu är han hemma för tredje dagen. Och i dag ska jag intervjua kommunals avgående ordförande Ylva Thörn. Det är kul att vara journalist igen.

Vad har vi gjort?!

Sömnlös inför kontraktskrivningen i måndags. Djupsov natten efter. Möjligen berodde de på champagnen vi öppnade tillsammans men som jag mest drack av. Återigen sömnlös natten till i dag. Förmodligen lider jag av posttraumtisk stress. Hur gick det här till. Från ena veckan till den andra. I dag rensar jag skrivbordet på gamla jobbet. På måndag kliver jag på som journalist på nygamla arbetsplatsen. Nu Stockholmsbo. Om tre månader Uppsalabo. I bostadsrätt. Jag har alltid känt mig som en loser i hyresrätt. Men det är ju jättesmart med en hyresrätt. Vill man inte bo kvar säger man upp lägenheten och flyttar. Nu måste vi tjafsa med visningar, förväntningar, ångest inför vad vi i så fall skulle få för lägenheten. Ni ser: jag funderar redan över hur vi ska kunna flytta därifrån.

I natt: "Jag kommer aldrig mer att bo i Stockholm". Tankarna for, hjärtat bultade. Var tvungen att gå upp och svälja ner två alvedon för att lugna mig. Ja, alvedon fungerar rätt bra för lite avslappning.
Mina vänner S och T har nyss kommit hem med sina två adoptivbarn. Vi som nu skulle börja umgås med våra barn. Barndomskompisarna som blev grannar på äldre dar. Nu blir det inget av med det. Vemod parat med ångesten inför hur jag ska orka med pendlingen. För er som inte vet: sambon jobbar långt bort från Stockholm och även norr om Uppsala. Därav denna flytt som vi pratat om i evigheter.

Spänning: Jo, jag är också jättespänd och förväntansfull. Ser fram emot att måla om i lägenheten, skola in Hedda på Montessoridagis, få hjälp med barnpassning av farmor. Stolt över att vi äntligen beslutat oss för att prova något annat. Våga, ta steget. Men Gud vad läskigt det är.

Livet i hundraåttio

Alltså, nu blir det jättesnabbt. Ska ut och käka med en kompis. På måndag börjar jag nytt jobb. I går skrev vi kontrakt på en lägenhet. I Uppsala. Ja, inte så mycket mer då. Men det räcker. Det räcker.
Återkommer med mer detaljer från kvällen med kontraktsskrivning. Hatar SL.

Så rörd, så rörd

Följer en blogg som heter denstarkastestjarnan.blogg.se. Den handlar om Victor och hans familj. Jag skrev om honom och hans mamma när hon blev utsedd till årets Mama-hjälte i november.

Victor gick bort i cancer i april 2009. Han blev bara ett år och sju månader. Aftonbladet publicerade några artiklar om familjens kamp för hemsjukvård och jag har sedan dess följt mamma Sofies blogg. Måste erkänna att jag hittills aldrig blivit så lessen över eller berörd av något i hela mitt liv. Faktiskt knappt ens när min pappa dog för några år sedan. Men samtidigt tror jag att Victors historia rörde vid något djupt inom mig som nu fick ta plats. Jag grät väldigt mycket de första veckorna efter att jag läst om honom. En person uttryckte det väldigt bra: Man behöver inte alltid förstå varför man gråter. Du gråter, alltså behöver du det.
Egentligen är det inte riktigt klokt att man blir så engagerad och berörd av någon man inte känner eller ens träffat. Men, ja, jag kan inte förklara det här riktigt.

Hur som helst läste jag i alla fall nyss på bloggen att Victors lillasyster änligen kommit till världen. Det måste vara den största gåvan för en förälder efter en sådan fruktansvärd förlust.

Spårvagnsmuseet

Det är ju väldigt kallt i Stockholm just nu. Därför vill jag bara som hastigast tipsa om en underbar inomhuslekplats för de små och lite större och - ja, alla stora också för den delen. Alla vuxna som hyser minsta intresse för Stockholms buss- och spårvägshistoria. Spårvangsmuseet på Tegelviksgatan i Norra Hammarbyhamnen. Vilket eldorado för barn med spring i benen. Men se upp för de små trapporna ner i underjorden.

Jag och Hedda åkte tunnelbana och buss till museet. De moderna varianterna. Sen Tillbringade sen tre timmar bland trådbussar, tröskvärk till lok, spårvagnar och minitåg. Hedda hann till och med sova i vagnen en halvtimme. Här måste jag dock hissa varningsflagg. Det var inte lätt att hitta ett lugnt ställe att söva dottern på. Vart jag än gick nog fan var det en unge som förtjust pekade och kommenterade. Eller en trollkarl som sprang runt och marknadsförde sin föreställning. Inga små käcka trottoarkanter fanns heller förstås. Till slut lyckades jag ändå leta upp en liten kant till någon slags pappbyggnad. Föräldrarna som passerade förbi nickade och log igenkännande. Alla småbarnsföräldrar känner till fördelen - i bland nödvändigheten - av en liten kant att guppa vagnen på.

Förutom alla roliga bussar och tåg finns förstås också leksakstågbanor. Men Hedda tyckte det var roligare att plocka på sig tågen och köra dem på golvet i stället. Men en liten stund satt hon trots allt på en pall och körde tåg på rälsen. Ända tills hon lekte akrobat och druttade i golvet med huvudet före.
"Gå hem" hulkade hon när den värsta chocken lagt sig.
Så då gjorde vi det. Klockan var trots allt tre på lördag eftermiddag. Och jag var - dödstrött.

Havrebollar

Mumsade nyss i mig mitt absoluta favoritgodis: havrebollar. Ni vet de där lite ljusare bollarna med kokos. Riktigt färska smälter de i munnen. Jag ska ju om bara två veckor sluta mitt jobb som administrativ koordinator (jättesmidigt att säga) för att börja jobba som journalist. Det ska ju förstås bli himla kul. Men en riktigt tråkig sak med att byta jobb är att jag nu får mycket längre till havrebollsfabriken. Den ligger nämligen bara hundra meter från kontoret. Eller så är det kanske tur att jag slutar:-)

För vilken gång i ordningen

Nu ska jag inte lämna ut min sambo Mats på något vis. Tänkte bara berätta att jag fram till för fem minuter sedan trodde att jag var bjuden på sen lunch/tidig middag hos en kompis i stan. Mats och jag stod i full beredskap för denna stora händelse. Finfint med bjudkäk för oss som är utschasade intill medvetslöshetens gräns.

När jag sitter med datorn för att kolla min finansiella status hör jag hur Mats ringer upp kompisen. Bara för att kolla av vad det blir för mat. "Jag är jättehungrig", säger Mats förväntansfullt. Saliven rinner till även på mig.
"I dag? Nä, men det är ju i morgon. Vi har ingen mat i dag, hör jag vännen C säga med skratt i rösten.

Saliven torkar på en sekund och jag tittar på Mats. För vilken gång i ordningen, tänker jag. Om det inte är fel tågtider, fel tvättid, saker som försvinner fast de står mitt framför ögonen på honom så är det alltså fel middagsdag.
Jag är besviken. Djupt besviken.

Bio och piggelin

Alltså, i dag var jag så trött när jag åkte till jobbet att jag allvarligt funderade på att skita i det. Jag var så trött att jag inte orkade ta den obligatoriska långpromenaden fast jag vet att jag blir piggare av den. PÅ något sätt lyckades jag inte uppbåda de där krafterna, inspirationen, målmedvetenheten som ändå bruka ligga på lur och mana: gå nu, gå bara, ta en kopp kaffe på vägen, det blir skönt bara du kommer igång. Men nej, luddet i huvudet från de senast fyra dagarnas nonstop-lekande-gormande-försökattsovanuheddande-satt kvar. Tur att ingen var på jobbet. Jag hade ändå inte kunnat kommunicera på något vettigt sätt. Jag slutar om tre veckor. Annars hade jag varit ledig hela förra veckan och idag och i morgon. Det här är priset jag får betala för att bli journalist igen. Det är det värt förstås. Men - luddet i huvudet sitter ju där.
Nåväl, efter fyra och en halv timme tog jag mig äntligen ut från kontoret. De sista fem minuterna letade jag efter en speciell pärm. I samband med det kikade jag lite extra i kassörens skåp och vad hittar jag väl där: jo, en pärm med papper identiska med massor av de jag själv just suttit och sorterat. Nä, men va kul. Verkligen kul.
Efter denna något knäckande upptäckt släpade jag mig neråt Liljeholmen. Jag bara gick på. Satte den ena foten framför den andra. Stannade till strax innan Liljeholmsbron. Stirrande, viljelös, villrådig. Ringde Mats. Men gå på bio! Bio. Det är ett begrepp jag nästan glömt bort. Måste vara över ett år sen jag såg en film på salong. Senaste Bond har jag för mig. Den var så där. Hade egentligen velat se BaaderMeinhof-komplexet den gången:-) Det vill jag fortfarande. Terrorister intresserar mig.
Hann precis med tunnelbanan mot Mörby Centrum och tänkte att bio, då behöver man inte tänka alls. Det är bra. Och skönt.
Uppe på Hötorget hann jag förnimma den underbara känslan av att snart jobba inne i city. Jag är så jäkla less på förorten. Förort till frukost, lunch och middag. Det inser jag nu. Det ökar på luddet i huvudet.
Och jag som lovat mig själv att inte titta på Millenniumtrilogin. Konstaterade buttert men ändå lite förväntansfullt i biokön att det får nog bli så ändå. Dessutom sista delen. Tur att jag läst böckerna:-) Fick den sista biljettern och hamnade bredvid en sur jävla gubbe som satt och viftade med handen åt mina popcorn. Ursäkte gubbe men du har nog gått fel. Konserthuset ligger till höger om utgången.
Åh, så vederkvickt jag kände mig efter filmen. Trötthet och luddet var som bortblåst. I rena farten köpte jag mig en Björn Borg-väska, handlade en flaska vin och såg fram emot att komma hem och leka med lillan. Alltså mer bio helt enkelt. Måste var det där med att bli matad och inte själva behöva mata!

Dessa dagar

Hedda har slutat sova på dagen. Det här har inneburit en mindre katastrof de senaste dygnen. Fyra dagar ensam med en sällskapssjuk, leksugen, emellanåt supertrilskande, ilsken, två och ett halvtåring utan en enda minuts vila. This is not what I expected. I dag är bara ett exempel: Vi skulle gå ut och åka pulka redan på förmiddagen. Planen var att trötta ut henne och därmed öka chanserna till middagsvila. Näpp. Gick inte. Fick inte på henne dubbelvantar. De gamla, stora är inte stora längre. De är små. För små. Skorna också. Åtminstone med dubbelstrumpor. Okej. Nu tar vi det väldigt lugnt. Vi går till centrum och köper nya vantar och nya strumpor - tunna ullstrumpor.
Det går fint att ta sig ner till affärerna. Hedda är på bra humör. Innan vi handlar all vinterutrustning ska vi bara gå och köpa en banan. Två apelsiner också. Jag tar med mig frukten till kassan. Men. För. I. Hel. Vete. Precis när jag ska betala kommer jag på att kortet ligger hemma på bordet. Kortet med pengarna på. Det blir inga vantar eller strumpor heller. Förstås. Men bananen får vi av den snälla kassörskan. Hon såg inte ut att vara i barnålder själv. Men hon har väl suttit i kassan tillräckligt länge för att förstå.

Antagligen är sambon lika slut. Pendling norrut varje morgon och sen returresa till kvällen. Vinter, kyla, snö, inställda tåg. Men det är något med det där att flera gånger varje timme behöva höja rösten, sno åt sig kritor som är farligt nära tapeten, mer eller mindre fösa ut avkomman ur köket när hon kastat en fiskbulle i pannan på mig. Hjärtat skenar, pulsen ökar, ludd fyller huvudet, jag är lika trött som efter en språngmarsch uppför pulkbacken med ungen i pulkan och jag tänker sov, sov sov. Sov nu. Läs själv en stund. Rita, (bara på pappret),här är kritorna, byt blöja på alla dockorna, här, ta våtservetter, flera stycken vettja, blöjor, ta hela paketet, inga problem. Jättefina blöjor, här, ta. OCh så kanske det blir fridfullt en stund. KAnske. Sen kommer lilla vännen. Kryper upp i soffan, målmedvetet leende och säger: Jag älskar dig.
Ja, vad säger man.
PS/ Under tiden jag skrivit det här har jag letat kritor, plockat fram nytt papper, avvärjt kritstreck på väggen, på ännu fler böcker, på golvet, knäppt på pianot, sänkt volymen, knäppt av det, blivit matad med russin, plockat russin ur BH:n. Säkert något mer.

40-årsfesten i Enskede

I går var dagen då jag äntligen fick klä mig i något annat än underställ och termobyxor. Drog i stället på mig strumpbyxor och klänning, sprayade lite parfym på halsen, trippade - nej, det gjorde jag inte, men vi kan ju låssas - ner till Solna Centrum och tog tricken ut till min gamla hemtrakter. Ett lätt snöfall välkomnade mig in i Gamla Enskede. Grandiosa, sex-mijonersvillor, dubbla lager snö på taken, ljusslingor längs vita häckar, små diveresebutiker med tomtar och ljusstakar i fönstren. Som att gå in i en vit dröm.
Kompisen bjöd till fest på en liten kvarterskrog. Buffé, vin, pannacotta, allt gratis förstås. Kompisen, eller Lotta som hon ju heter, är en vän från gymnasiet. Vi gjorde skoltidning ihop. Det här var förstås före datorernas tid och vi knackade på skrivmaskiner, klippte, klistrade, tipp-exade, smygkopierade tidningen och samlade sedan ihop en exklusiv skara klasskamrater samt diverse andra crazy typer och häftade ihop typ 200 ex av tidningen. Det var en härlig tid. Jag minns gymnasiet och skoltidningen i rött. I går kväll befann sig de tre tyngsta redaktionsmedlemmarna på samma plats; jag, Lotta - och Mats (som sedermera grundade en synnerligen framgångsrik reklambyrå som bland annat säljer jeans...)
Jag började det nya året med två av de personer som gjorde min gymnasietid till idel solsken. Måste vara gott omen inför min nygamla karriär som journalist.