Gott Nytt med samlingsskivor och nya (kanske) rutiner

I morgon ska jag på 40-årsfest. Yes, ni läste rätt. På 40-årsfest på nyårsdagen. Tur då att vi bara ska vara hemma i kväll. Äta en typ vanlig maträtt. Skaldjur ingår, till det dricker vi ett supertorrt mosserande italienskt vitt vin. KAn bli gott. I bästa fall orkar jag vara upp till slutet av Grevinnan och betjänten. Om den fortfarande ingår i nyårstablån.
Tillbaka till 40-årsfesten. Ja, hon fyller faktiskt på nyårsdagen. Oturligt nog bor hon dessutom i USA. Vi träffas alltså extremt sällan. Oftast då vid juletid då hon flyger hem till släkten. Några år har jag orkat masa mig hem till henne - eller hennes föräldrar - på nyårsdagen. Andra år har vi träffats en annan dag eller inte alls. Men nu är det alltså 40-årsfest. Och då inställer man sig. Jag ber till Gud att tonåringen våningen under inte ställer till med fest. Jag behöver sova när jag nu tar och gör det. Nåväl, kompisen önskar sig en cd-skiva med två meningars motivering varför hon ska lyssna på den. I går letade jag efter en Fleetwood Mac-skiva på vårt Åhléns. Värdelöst Åhléns. Knappt några skivor alls. BAra topplistan och så kanske något mer. Bestämde mig för att ta en Ted Gärdestad-skiva från den egna samlingen och passade på att köpa en samlingsplatta med Peter LeMarc till mig själv. När jag promenerar hem genom vinterkvällen slår det mig att samlingsskivor är branschens gåva till oss superstressade småbarnsföräldrar. I stället för att byta skiva stup i kvarten för att lyssna på olika favoritet köper man bara samlingsskivor och knäpper på. Bekvämt. Samlingsskivor är underskattat.

Apropå superstress. En inte så rolig nyårspresent är att Hedda för första gången inte sovit lunch...jääääsp. Trend eller bara tillfällighet. Återstår att se.
Gott Nytt ÅR!

Toaletten är så roooolig

och pussel är så tråååkigt. Verkar Hedda tycka. Varför skulle hon annars springa skytteltrafik fram och tillbaka till toaletten med pusselbitarna från mormors fina julklappspussel. Själv satt jag i godan ro vid datorn och tyckte att Hedda lekte himla fint själv för en gångs skull.
"Såja", hörde jag plötsligt. Såg lite så där lite över kanten på datorn att Hedda stod vid toaletten med handen på spolknappen.
"Såja".
Ja, ha, så där ja! Där for alla pusselbitarna ner i Solnas avloppssystem.
"Förstår du vad du har gjort, Hedda" försökte jag. Nu har du förstört mormors fina julklappspussel.
Hedda bara log.
Och Mats så att det är lika bra att sluta. Hon hajar inte. Men det tror jag visst att hon gör. Hon tycker bara att det är så roligt att spola ner saker i toan. Så enkelt är det.
Jag blir galen.

Familjeträff

Med fara för våra liv tog vi hyrbilen till Haninge för traditionell annandagsträff med syskon och respektive. Jag var självklart nervös redan innan avfärd och fräste åt Mats och Hedda. Men SL var uteslutet. Vi orkar bara inte längre ta buss, pendel, buss för några timmars samvaro. På vägen dit gjorde jag fler profylaxandingingar än under Heddas förlossning. "Kan du sluta dra efter andan så där" sa Mats i framsätet. "Gå av" sa Hedda och tittade förhoppningsfullt på mig. Men Mats körde fint och när vi äntligen nådde oplogade 50-vägar kunde jag andas ut. OCh vad trevligt vi hade. Jag har tre syskon, två bröder och en syster. Vi är varannan och jag är yngst. Min äldste bror fyller 50 år i januari. Jag älskar mina syskon och jag älskar att ha dem. Veta att de finns, att vi kan hjälpas åt. Däremot umgås vi inte mer än just till olika högtider, födelsedagar. Men det blir ändå en hel del. Vi är så många som fyller år med alla syskonbarnen inkluderade. JAg hoppas verkligen att Hedda får ett syskon någon gång. Någon att leka med. Men kanske ännu mer en vän för livet. Någon hon känner sig trygg med, alltid kan ringa, be om hjälp, dela glädje och sorg med. Ja, jag vet, det finns otal exempel på syskon som inte är särskilt kontanta. Men många är det. Emellanåt har jag själv känt mig som ett ensambarn. Mina yngsta bror är fyra äldre än jag. Jag har hört att med fem års mellanrum räknas man som ensambarn. Så är det ju nästan för mig. Men jag har turen att ha många fina och nära vänner. Flera av dem har jag känt sedan första klass. Vi umgås fortfarande. I bland tänker jag på dem som mina syskon. I love you everebody out there, you crazy people!

God Jul!

Till alla er som läser min blogg. Jag tror och hoppas ni är några stycken i alla fall. Sitter just nu faktiskt ensam och tittar på Kalle Anka. M är ute med Hedda i snön. Våra gäster är försenade. Nä, men vet ni vad, det är rätt skönt. Skinkan är griljerad, jag har planen för maten klar och ja, God jul då!

Dagar med Hedda

Jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av barn. Då menar jag barn i den åldern som tycker det är roligt att leka i sandlådan och baka 20 kakor, bygga torn av klossar och riva ner, rita arga kaniner 30 gånger på raken, hoppa upp och ner i sängen 50 gånger. Och gärna vill att man själv ska delta. Och trots att jag nu själv har världens underbaraste lilla unge tycker jag fortfarande inte det här är kul. Jag tycker helt enkelt inte det är särskilt roligt att leka barnlekar. Lekar kräver tålamod. Och jag verkar tyvärr inte ha särskilt gott tålamod. Däremot är jag väldigt förtjust i att läsa. Hedda också. Hon älskar sina böcker. De är faktiskt hennes bästa leksaker. Vi har ända sedan hon var riktigt liten prenumrerat på åldersanpassade böcker. Varje månad dimper ett nytt paket ner i lådan. Många är roliga. Andra mindre roliga. Tyvärr sammanfaller inte alltid hennes favoriter med våra. I bland kan Hedda plocka fram en bok som jag själv bara känner - neeej, inte den för Guds skull. Då meddelar jag avkomman "inte den gamla tråkmånsen".
- Inte den gamla tråkmånsen, härmar Hedda med ett varggrin och fortsätter:
- Läs! Läs den!
Ja, ni hajjar, det är bara att läsa.
Andra gånger kan hon plocka fram en ett år gammal bok med orden "den här gamla godingen".
Det händer att jag också får välja bok. Men då blir ofta resultatet: "Den är gammal" och så slänger hon boken med ett frisbee-kast i golvet. Men oftast väljer Hedda bok själv. Och nu har vi hittat en gemensam favorit: Alfons Åberg. Vad kul vi har. Absolut bäst är när Hedda har badat. Då kryper vi ner under täcket i soffan. Jag i mysbyxor och hon i bara byxblöjan. "Ligg-läsa" undrar hon förtjust. Och så läser jag Alfons med Hedda på armen. Hon ligger ofta lite på sidan, tryckt mot mig, för fingret fram och tillbaka längs läpparna medan hon följer med i boken. Vissa sidor vill hon läsa om och om igen. Varför gör Alfons si eller så? VArför skriker Alfons pappa? Vart tog Mållgan vägen? Varför bråkar Alfons och kompisen Viktor? "Titta, dom drar varann i håret" säger Hedda häpet. Och så bläddrar hon tillbaka till samma sida igen. Mycket att tänka på för en liten tjej.

I går besökte vi vårdcentralen. Hedda skulle ta ett blodprov. Vi har varit där tidigare och jag förberedde henne på att snälla tanten skulle ta ett prov i armen. "Men inte kisspåse" förtydligade Hedda när vi satt i väntrummet. (Kisspåse är en fiffig uppfinning för att samla upp urin på blöjbarn). Nä, inte kisspåse sa jag, bara prov.
- Fösst tar jag prov på snälla tanten, sen hon ta prov på Hedda" meddelade Hedda resten av väntrummet. Hon var i sitt esse. Pratade högt, berättade att hon minnsann skulle ta prov på snälla tanten, pratade om de andra i väntrummet och inbjöd till samtal med sina påståenden om de andra besökarna.
Provet gick bra. Hedda grinade bara lite. Precis när "snälla tanten" stack in nålen i armen. Sen fick hon ett plåster och när jag drog ner ärmen sa hon plötslig med pigg och skälmsk röst "Jag ser inte plåstret längre".

Riven av en främling

I dag räddade jag kanske livet på en människa. Hon kom liksom flygande ut ur rondelldörrarna i Solna centrum. Halkade till, rätade på sig, halkade till igen och flög sen rakt mot mig med armarna framför sig. Jag noterade situationen blixtsnabbt och fångade upp kvinnan. Men i stället för att han slog armarna om mig högg hon mer med händerna. Ungefär som om hon ville hugga sig fast i mig för att klara livhanken. Hon högg med sina långa naglar rakt in i mina fingrar. Sen bara gick hon därifrån medan jag kände hur blodutgjutelse var ett faktum och stirrade ner på mina bara händer (varför jag nu var utan vantar i fem minus...). Rabies tänkte jag. Men det är väl bara risk för om man blir biten av en människa? Sved gjorde det i alla fall. Och rann gjorde det. Men för att inte glömma ta ut pengar valde jag att göra det först. Innan jag tog i tu med blodet. Med resultatet att jag smetade ut blodet både i jackfickan och längs med fingrarna. Kan inte ha sett klokt ut. Utan att ha kladdat ner bankomaten drog jag mig sedan tillbaka till Solna centrums amningsrum. Tack och lov finns det kranvatten utan att behöva gå in på toaletten. Det är faktiskt en lyx tycker jag. Liksom den lilla lekhörna vi upptäckte i dag. Hedda hade kunnat tillbringa timmar där. Ljusspel med simmande grodor och fiskar, krypande nyckelpigor, fallande blommor. Verkligen toppen för barnfamiljer nära julkollaps.

Journalist igen!!!!

Yes! Fick ett telefonsamtal för några veckor sen. I andra änden hörde jag Bo. Är du intresserad av att komma hit och jobba, viskade han. Svårt det där med avskildhet på en liten redaktion. Här på örnarna brukar jag gå in i förrådet och hoppas att ingen precis då behöver en ny penna eller nytt ett rutigt block.
Men, va fan, helt otroligt. Dags att damma av presslegget, kavla upp ärmarna, vässa pennan och införskaffa en ny bandspelare. Nu jävlar. Nu ska jag fan jobba som journalist resten av livet. Jag har fått en chans till. Precis som Herrman Lindqvist sa: Man får några chanser i livet och dem tar man eller inte.

Tacktalen fortsätter

Fick bastning av mannen. "Och varför har inte jag fått något tack?" undrade han surt. Försökte förklara att tacken är riktade mer till vännerna. Men okej då. Här kommer några tack.
Tack Mats för att du orkar kämpa på trots att vardagen är allt annan än enkel och vardaglig. Tack för att du låter mig få egen tid. Tack för att du stöttat mig de senaste dagarna i du vet vad. Tack för att du är den finaste och goaste pappa till vår dotter Hedda. Hon älskar dig. Och jag älskar dig.

Tar en paus från tacktal

Ja, i förra inlägget tackade jag en del personer för olika saker. Jag återkommer till den delen vid ett senare tillfälle. Håll utkik. Kanske du själv kommer med på min tack-lista:-)
Nu vill jag i stället skriva om att jag varit på Luciakonsert i Berwaldhallen i dag. Åh, helt underbart, välbehövligt, helande att få sitta ner, sluta ögonen, luta sig tillbaka och lyssna på den där allra högsta tonen i Gläns över sjö och strand. Eller helt oväntat digga loss till Anders Wijkmarks orkester. Vilka ess. Otraditionell jul- och luciakonsert måste jag säga. Och bara två stackare svimmade av typ 150 sångare.
När jag kom till Solna beställde jag två pizzor på vår lokala pub. Tog en öl och läste DN (som vi tyvärr inte har just nu, i stället har vi SvD. och det är inte bra. Den har mycket sämre familjesidor, mycket sämre dödsannonser.)
Medan ölen rann ner i strupen och jag metodiskt gick igenom samtliga DN´s delar lyssnade jag på Michael Jackson, titelspåret till Fame, Alphaville, I´ll survive. 70- och 80-talsmusik är ju bara bäst.

Tacktal

Min kompis L gjorde en kul grej på sin blogg för några månader sen. Hon tackade diverse personer för olika saker. Sånt som är lätt att glömma bort att tacka för. Hon tackade till exempel mig för att jag hjälpte henne att laga varma smörgåsar för några år sen när hennes son fyllde tre år. För det var väl mig du menade och inte den andra Annika? Inte lätt det där när man både heter och stavar likadant. Jag tänkte också göra en sån tacklista. Kan bli kul. Passar så här några veckor innan århundradets första decennium är historia. Och vad passar då inte bättre än att tacka just DIG Lotta!
Tack Lotta, för att jag har fått lära känna dig! Kommer spontant att tänka på den där gången när vi - som nya, fina, alerta socialsekreterare - gjorde hembesök och du fick prinsesstofflor med rosa fluff och jag blåa, badtofflor i storlek 44. Minns hur vi sitter där i soffan. På bordet står fat med olika sorters sockerbeströdda kakor. När vi biter i dem faller smulor ner på golvet. Vi kikar ner på våra fötter, tittar på varandra. Och, ja, det var inte lätt att hålla sig för skratt. Tack Lotta, vi har haft många oförglömliga stunder och du är en fantastisk inspirationskälla och kär vän när det krisar.

Tack Ewa som är min första bästa kompis. Vi träffades i skolbänken i första klass. Tack Ewa för att du skjutsar mig när vi träffar våra barndomsvänner. Tack för att du ofta upppmuntrat mig att skriva en bok. Någon gång gör jag det och då blir den dedicerad till dig.

Tack Malin som är här, hos mig just nu. Du leker med Hedda, beskäftig men ändå lite moderlig. Tack för att du ville bli Heddas Gudmor. Tack för att du är så rolig, alltid, alltid, stöttar men också säger precis vad du tycker (tror jag i alla fall:-)) Tack för att du kom hem till mig den där sommaren för några år sedan när jag var lessen och ringde. Din mamma packade ner en låda mat och sen satt vi på balkongen i Dalen och snackade. Tack för din otroliga kommentar: Jag står här i korsningen Götgatan/Sveavägen.

Tack Olle för att du räddade mig från pressekreterardöden på deppet. Tack för att du räddade Jens från mig som pressekreterare. Tack för att du blev en av mina få manliga vänner. Vet inte vad du gjorde eller sa men jag tror mer på mig själv sedan vår tid tillsammans i maktens boning. Minns en gång när vi gick i korridoren på väg mot hissen ner till matsalen och du sa: "Om jag skriver en bok någon gång ska du vara en av huvudkaraktärerna". Den boken vill jag läsa. Snart Olle.

Det här var roligt! Jag gör så många glada så jag fortsätter.


Tack Mia för alla roliga resor och utflykter vi gjort ihop. Och tack för att jag har fått sova på din soffa. Vad hade jag gjort utan dig?

Tack Annika för att du blev min allsångskompis. Vi var först. Vi hajade hajpen med Lasse. Sen komma alla andra.

Tack Mia för alla roliga resor vi gjort ihop. För att du alltid är lugn

40-årsfirande

Först ett meddelande till Ewa! Nu kan du kommentera genom att vara anonym. Har fixat!
Ja, var på snabbvisit i Åkersberga. Sista tjejen i "Fem Farsta-tjejer fyller förti" bjöd till fest. Fick skjuts både dit och hem. Dit av min underbara, kära, allra äldsta väninna E. Och hem av Å och hennes boyfriend R. Tack för det. I morgon planerar vi att åka och kolla på bil. Igen. Vi har både fixat pengar och parkering men fortfarande har vi ingen bil. Och M bara pratar om den där jävla Chryslern. Nu har jag sagt att han kan köpa den om han prutar ordenligt. Men det går bara att ha halvförsäkring. Den är så jävla dyr att försäkra. Jag är så jäkla less. Vi har gått från halvdyra till superbilliga höga mil till dyrare låga mil och nu alltså...Chryslern. Kamrems-bytt javisst men sen då? Vi får se. Nu ska jag sova i alla fall. God natt.

Föräldrars torftiga språk.

I tjugårsåldern skrev jag högskoleprovet. Fick egentligen dåligt på allt utom Diagram. Har ju alltid varit en fena på tysk grammatik och viss matematik. Struktur, struktur, struktur. Som en fin fond till min mer konstnärliga, behomeiska sida. Men, jag ska inte förringa min insats. Så dålig var jag inte. Fick väl typ 1,4 och det är ju ändå över medel. Däremot skrev jag dåligt på ord-delen. Efter studier i både det ena och det andra och jobb som journalist lyckas jag nu för tiden klara varenda litet ord i de där delarna av proven tidningarna redovisar dagen efter alla stackare suttit och svettats. Måste säga att jag upplever en viss tillfredställelse över detta. Lättnad kanske är ett ännu bättre ord.

Jag hoppas Hedda ska bli en fena på ord, rim och svenska språket. Få en härlig känsla och rytm. Hon är redan så duktig på att prata. Men lite oroar jag mig ändå: jag är inte en särskilt bra förebild just nu. De ord jag använder mest i min kommunikation med henne är: Nej, du, får, inte, vänta, snart.
Tur att det finns böcker att läsa för henne.

World Aids Day och Tänd ett ljus för cancern

I dag är det dagen då vi tänker extra på dem som gått bort i AIDS. Men också på dem som gått bort eller lever i skuggan av cancersjukdom. Jag kände inte till den senare Tänd tre ljus för cancern. Men tänder gärna de ljusen i kväll när jag kommer hem. Jag har tidigare snuddat lite vid hur otorligt berörd och rörd jag blev över lilla Victors öde, den starkaste stjärnan. I dag känner jag mig extra gråtmild och kan knappt gå in på hans mammas blogg. Tänker på och längtar så efter Hedda. Vill ha en riktig mysstund med henne när jag kommer hem. Men så vet jag att det mest blir tjat och gnat. Hon är så jäkla envis. Men hon ska få gå ner i källaren och kika efter gråsuggor, hon ska få läsa lite bokka-bokka innan jag lagar maten, hon ska få plocka fram alla blöjor hon vill och byta på alla dockor och nallar hon vill. Och så får jag väl sitta i en stund och köra tåget runt runt på tågbanan. Bara hon är min.

Ombildning till bostadsrätt - vilket jävla skit egentligen

Bodde tidigare i området Dalen söder om söder. Lämnade min lägenhet för tre år sedan med vissheten att det troligen blir borgerlig majoritet, ombildning till bostadsrätt och jag torskar. Men efter att ha följt ombildnignsprocessen i Dalen på avstånd inser jag att den här typen av aktiviteter lockar fram de absolut sämsta sidorna hos männniskor.

Jag är egentligen till stora delar emot ombildningar av hyresrätter. Även om jag nog själv skulle ha svårt att säga nej: betala till sig själv och kanske få lite pengar över föra att skaffa en större lägenhet när det är aktuellt.

Men - gamla hyresrätter har ofta rätt låga hyror, passar de flesta inkomsterna och ger unga människor en möjlighet till första bostad. Och ja, det går, eller gick i alla fall, att få en bostad via bostadsförmedlingen. INNAN utförsäljningen startade. Jag själv har till exempel fått två lägenheter via förmedlingen. I Enskede. Snacket om att stan behöver pengar för att bygga NYA hyresrätter är ju bara löjligt. De hyresrätterna är svindyra. DÄr kan inte ens personer som jag med en normal inkomst bo. Slutsatsen blir alltså att ingen med låg eller normal inkomst kan bo i STockholm snart. Bostadsrätterna är för dyra och hyresrätterna har för höga hyror. Lyckat? Ja, kanske i en borgerlig värld där allt verkar gå ut på att säkra ett valunderlag som betyder borgerligt styre för all överskådlig framtid.
Däremot tycker jag att det finns en poäng att sälja ut där hyresrätterna dominerar totalt. Kanske kan det göra områdena mer attraktiva. Men - varför rea ut lägenheterna?

Nåväl, har alltså följt ombildningsprocessen i Dalen. Hot, trakasserier, både fem och sex köpstämmor för att få den majoritet som krävs för en ombildning. Nyligen blev det ett ja efter sjätte gången på en gård. Men någon vecka senare hävde Svenska Bostäder beslutet. En fullmakt - det var endast med en röst det blev ja - var inte ok. Så där blev det inget. OCh ur kul är det nu att bo på den gården? Alltså, what is this. Kanske skönt att inte bo kvar där trots allt.

Skansen

Messade kompisen M i fredags kväll. Sambon jobbar helg. Alltid skönt att träffa någon vuxen och prata annat än fyra-fem-ordsmeningar och gunga i två dagar. M messade tillbaka. Ses hellre en dag nästa vecka utan kids. Jo, jo, men nu ville jag ha vuxensnack. I helgen. Messade dagen därpå i stället. På väg till Skansen. Det senare ett galet infall kvällen innan när jag råkade höra att solen för omväxlings skull lovade att titta fram. Förklaring krävs kanske: galet eftersom varje ansträngning utöver promenad till vår 4H-gård en kilometer bort kräver oändlig energi. Oändlig.
Ja, men vad händer. M´s date – en annan mamma för att inte någon ska tro något annat - ställer in i minuten innan jag hör av mig. M står redo i hallen, jacka, mössa och vantar på både sig och avkomman.

- Jag springer till färjan, hojtar hon i telefonen.

Spontanitet trots småbarn. Vad hände? Verkligen värt att fira med en våffla och grädde och blåbärssylt. Tyckte jag som ju kunnat förebereda mig med både eget kaffe och äggmackor. Billigt och bra. Ståltermosen från Clas Ohlsson är en av mina allra käraste ägodelar. En sån där enkel grej men så otroligt fiffig att det nästan är konstigt att jag själv har en sån. Men den inhandlades till 40-årsfesten några månader tidigare. Det är alltså rätt troligt att jag inte haft en sån om inte åldern så att säga tagit ut sin rätt.

Skansen har byggt om. En träbro runt alla djuren. Nu går det till och med att se vicenterna utan kikare. Jag säger ju buffel till Hedda – tror att hon kan relatera lite lättare till det - och sen måste jag liksom högt säga att det ju egentligen är en vicent. De andra vuxna får ju inte tro att jag inte fattar det. Ungefär som när man säger ankor om änder.

Hedda sover 45 minuter i vagnen, slår upp ögonen med orden: Vargen. Så det är bara att gå dit. Björnen, då, säger Hedda. Björnen. Hmm, hmm, går det inte lika bra med uttrarna. Dessa små sötnosar. Helt underbara.

Hedda promenerar bakom mig och M. Så fin och stor tjej. Hon står länge hos uttrarna. De leker, plumsar i vattnet, kommer fram till plexiglaset där Hedda står tillsammans med en norsk familj. Norska lilltjejen kramar Hedda med snoret rinnande. Har just läst om muterat svininfluensavirus. Lyfter snabbt bort Hedda med orden att M är kissnödig och vi måste gå. Förlåt Hedda.

Kort sagt en spontan, fin och givande dag. Hedda fick se vargen, uttern, ugglan, älgen, fåren och renarna. Björnen låg väl och sov någonstans. Vi såg i alla fall ingen.

Min stora kärlek!

Förlåt Mats, men i dag är det Uffe som gäller. Ulf Lundell fyller 60 år. Gud så gubbigt. Har inte gått på en konsert på fem, sex år. Men va fan, alla dessa låtar. Och dessa böcker. Jack har jag väl läst fyra, fem gånger. Killen som introducerade Lundell för mig gick omkring och bar på Jack i byxfickan, sprang i fatt en tjej på gatan och undrade om de inte kunde bli i hop. En gång sprang en kille i fatt mig på SLussen och undrade om jag hade pojkvän. Jag undrade om han hade Jack i bakfickan.

En av de första sånger Hedda lärde sig utantill var refrängen till Snart kommer änglarna att landa. Jag kämpade och kämpade och till sist satt den. I går sa hon: Inte den, om plattan Evangeline.
- Änglarna, i stället.
Men då menade hon Jag ska fånga en ängel med Ted Gärdestad. Hennes nya favorit. Tidigare var det "mamma masik". Nu är det "Heddas masik":-)

Nu ser jag fram emot Skavlan nästa vecka. Då dyker en annan kärlek upp: Thåström. Jag kan nästan inte vänta!

Årets Mama-hjälte!

Vill uppmärksamma alla mina läsare på Sofie Karlsson; årets Mama-hjälte. Sofie förlorade sitt första och hittills enda barn, Victor, i cancer i april i år. Han blev bara ett år och sju månader. Kanske några av er minns Victor från Aftonbladets artikelserie om honom. Döende i cancer fick han inte komma hem och somna in i sin egen säng med alla gosedjuren. Håbo kommun har inte hemsjukvård för barn under 18 år. Vid ett annat tillfälle ska jag skriva mer om hur denna lille kille drabbade mig med sina bedjande, sorgsna allt för trötta och visa ögon.

I söndags fick Sofie Karlsson tidningen Mamas pris som årets mama-hjälte. Sofie engagerar och inspirerar. Hon bloggar om sorgen över att ha förlorat sin son, om familjens arbete med att gå vidare i livet med denna förlust som ständig följeslagare, om den oändliga kärleken mellan föräldrar och barn, om Victors lillasyster som väntas om några månader. Hon har också skrivit en bok som bitvis är väldigt svår att läsa. Victor fick tyvärr inte somna in lugnt och stilla utan hade ont till allra sista andetaget. Han blev offer för sjukvårdens restriktiva hållning till lugnande och smärtstillande efter att en läkare blivit åtalad för att ha gett ett spädbarn för mycket sömnmedel. Ni minns säkert den historien också.
Läs Sofie Karlsson blogg denstarkastestjanan.blogg.se och få lite perspektiv på de flesta av dina bekymmer här i livet. Passa också på att stödja barncancerfonden.

Uppdaterar bloggen medan farmor läser för Hedda. Dessa Bing-böcker i Pixibok-format. Hedda samlar ihop dem, bär på dem, väljer i vilken ordning vi ska läsa dem. Böcker är hennes bästa vänner. Men så klarade hon redan vid två års ålder tre-årstaltestet på BVC. "Men så är ni journalister bägge två", sa BVC-Ulla förtjust. (ja inte Hedda förstås, utan pappa). Inte vet jag. Men mycket läsning och mycket musik lär stimulera talet. Tänkte på det redan från början. Här ska det spelas musik, sjungas och dansas. Och det har vi gjort. Kan rekommendera den blå Barnkammarboken med musik-cd. Fin doppresent.
Förresten så talade jag med vännen M som var på den där festen i går. Ni vet festen med stort F. Det var galet roligt. Ja, det blir ju det när man träffar gamla bekanta man gillar. Men jag är inte så lessen. Hade inte orkat gå på någon fest efter två dagars fasta, koloskopi toppat med två dagars konferens med jobbet. Kan dock rekommendera koloskopi (tarmen) framför gastroskopi (genom munnen). Det senare lär vara förenat med stark dödsångest. Själv skrattade jag mest när jag kände den där fingertjocka slangen vandra genom tarmen. Kanske ska tillägga att allt var frid och fröjd där inne. Hoppas trots allt att jag aldrig mer behöver göra om det. Och då menar jag inte på grund av själva ingreppet. Utan på grund av fastan. Efter ett och ett halvt dygn utan mat men med buljong och pommack kände jag mer för att spy än något annat. Sjuk, frusen, huvudvärk. Kort sagt riktigt sjuk. Fy sjutton alltså.
Men va fint, sa sköterskan, när jag anlände till mottagningen. Då har du gjort allt rätt. Tur att det inte var tvärtom.

Lilla du, lilla fin, du är mammas fina, lilla du, lilla fin, du är mammas Hedda- tjej.
Hedda, var inte skrikmoster nu i natt när mams är borta. Sov gott och kryp intill papps om drömmarna blir för otäcka. Han finns där för dig. Jag älskar dig min fina, roliga, underbara Hedda-tjej.

Åh, varför går det flera dagar utan att jag skriver? Måste bero på att ingen läser det jag författar. Jag hatar att inte bli läst. Vem är jag då? Nobody. Jag saknar, saknar, saknar jobbet som journalist. Krönikorna. Bengts vredesutbrott vid datorn. Kommenterarna från en kollega några bord längre bort. Diskussionerna, skratten, intervjuerna, texterna. Och att veta att jag blir läst. Åtminstone av några stycken. Tio räcker tycker jag.
Nu ska jag skriva tillsammans med typ två miljoner andra bloggare. Varför ska någon läsa det jag skriver? Inte ens mina vänner gör ju det. Jo, kanske en. Min vän L. Gud vad tråkiga ni andra är. Och bilder vill ni förstås också ha! Men jag orkar inte, hinner inte, vill inte. Räcker det inte med mina ord. Det får det fan i mig göra.

I dag sov jag inte middag. Ja, alltså, jag brukar alltid vila med Hedda när hon vilar. Minns med vemod helger när jag fortfarande ammade och Hedda kunde sova två timmar med tutten. Det var inte allt för länge sen. Faktiskt kanske bara två månader sedan. Men för några veckor sedan tillbringade jag och sambon ett antal kvällar med en ovanligt pigg liten avkomma. Skräck och fasa. En kväll somnade hon kl 22.00. Vidrigt. Rent ut sagt vidrigt. "Lek själv" sa vi och klippte frenetiskt med ögonen. Bara att konstatera att Hedda lite tidigare än vi planerat behövde kortare dagsvila. Bad dagmamman korta sömnen till 45 minuter och vips, det gjorde susen. Hedda är, vad ska jag säga, lite intensiv. Kortare och kortare middagsvila betyder längre och längre intensivpass. Ganska likt ett 400-meterslopp: hög fart i 300 meter. Långsammare mot slutet. Men i dag hade vi riktigt trevligt besök på förmiddagen som vi toppade med att efter middagsvilan - som vi själva alltså inte intog - tog bussen in till stan och besökte vår goda vän C med familj. Livet blir lite lättare med goda vänner och god mat. Så är det bara.

Lite bitter
Min kompis M ska på 40-årsfest nästa helg. En fest jag mer än gärna hängt med på. En gammal klasskamrat från gymnasiet fyller år. Och det kommer bara drälla av massa gamla, roliga bekantskaper. Alltså, jag tycker inte det är dugg konstigt att han inte bjudit mig. Vi umgås ju inte. Har inte ens setts de senaste tio åren tror jag. Men det hade varit så jäkla kul. Jag minns min tid i gymnasiet som idel solsken och sång. Jag startade skoltidning, jag blev kassör och sedermera ordförande i elevrådet, jag var kreatör, extrovert, duktigt, smart, you name it. Det var en tid med flyt och utan friktion. Kan inte riktigt förklara känslan av förlust eller saknad att inte få gå på den där festen. På något sätt hade det varit så kul att träffa den delen av mitt liv. Om inte annat skulle det vara kul att träffa lite nytt - eller nygammalt kanske jag ska säga - folk.
När jag gick på Socialhögskolan skrev jag en c-uppats på temat tillhörighet. Farsta - en plats på jorden hette den. Den handlar bland annat om vikten av minnen som en del av din identitet och känslan av att hänga ihop över tid som individ. På Facebook har vi alla möjlighet att återuppta gamla kontakter och i år följer jag alla dessa människor som liksom jag fyller 40 år. Jag känner saknad. Kanske saknad över en tid då allt stod för dörren, när allt fortfarande var möjligt. Det är väl det jag skulle vilja. Få känna den där känslan igen. Om så bara för en kväll.

Jaha, andra dagen med nya bloggen. Och första dagen på jobbet efter fyra dagars snarlik influensa. Men det var nog ändå inte det. Tyvärr måste jag säga. Hade känts skönt att få det överstökat. Hörde på jobbet att vi troligtvis inte får någon spruta innan vecka 48. Funderar starkt på att pipa ner till vårdcentralen. Jag menar; vi är föräldrar, skulle båda kunna bli sjuka samtidigt, hur många har lust att komma och ta hand om lillan när smittan härjar i lägenheten. Vi borde ju få förtur om några. Ska kolla upp detta genast på måndag.

Ja, då kör jag nu då! Jag är just på språng och ska hämta min lilla tjej hos dagmamman. Hon ska få sina nya byxblöjor. Var just nere i centrum och bytte storlek. Alltså jag fattar inte. Jag står där varje gång och kliar mig i huvudet. Hmm få se nu: vilken storlek har hon nu? 10-14 kg eller 13-20 kg? Studerar noga pojken på paketet. Känner jag igen honom? Eller kanske jag ska kolla hur djuren på blöjorna ser ut. Nä, minns inte dem heller. I går var jag säker på att jag skulle ta 13-20 kg. Två timmar senare fick jag revidera mitt inköpt. Var hos Ulla på BVC och det visade sig att Hedda bara väger 13,4 kg. Alltså inte bara så där. Helt normalt. Men knappast något som föranleder inköp av de blöjor jag gjorde. Alltså, ner i dag, byta, tjejen i kassan undrade äcklat om jag öppnat paketet. JAaa, visst, eller hur?
Så, nu har vi rätt blöjor. Och nästa gång får jag väl ringa Ulla på BVC om råd. Hedda ville förresten att jag skulle berätta om Ulla på BVC hela natten. Berätta Ulla sa hon.

Test

Gillar den här bloggmallen. Hoppas jag begriper mig på den bara.