Bostadspolitisk debatt

Nu hettar det till. Ska äntligen få gå på mitt första besök i Riksdagen sedan återkomsten som journalist. Bostadspolitisk debatt. Kommunminister Mats Odell ska svara på oppositionens frågor. Mats Odell som vill lösa bostadsbristen med utförsäljning av allmännyttan och samtidigt bättre skatteregler för uthyrning av rum. Back to the old 40´s. Hans regeringskollega, Janne Björklund slår till i samma stil. Björklund tycker att unga ska ha mycket mindre lön för samma jobb som äldre utför. Nu undrar vi alla var dessa unga ska bo någonstans. Eller tänker Björklund lagstifta om lägre hyra för dessa ungdomar? Logik kan ju aldrig varit utbildningsministerns bästa ämne i plugget.

Jag blir så trött...och lessen

I påskas slängde jag ner min privata mobil i en lite större väska. Fick bråttom till tunnelbanan och sen tåget till Gävle. Tyvärr, tyvärr rann någon form av vätska - minns inte vilken sort just nu - ut och fyllde innandömet av mobilen. Hej då alla bilder och filmer (inte så många dock och en del hade jag mms:at över till hotmailen) Men ändå. Två pyttekorta bebisfilmer från BB försvann. MAn kunde då tänka sig att jag fortsättningsvis skulle vara lite försiktigare, ladda över bilder och filmer lite oftare. Eller hur? I förrgår åt jag och Hedda på Mc Donalds. Hedda dricker aldrig ur all mjölk och snål som jag är sätter jag på korken på förpackningen coh tar med mig hem till kaffet. Så även denna gång.
Bye, bye, alla bilder och filmer på Iphonen (bye, bye Iphone också förstås) och den här gången är det MYCKET värre. Världens underbaraste filmer försvann. Så roliga, så udda. Jag ska lämna in för räddning men vad fan kostar det då? Nu sitter jag med en skitmobil på jobbet, trög Ericsson, bättre kamera förstås, men vad hjälper det.

Det löste sig som det brukar

Kristian Lagerström är en av upphovsmännen till Sveriges bidrag i ESC på lördag - om nu lilla Anna fixar kvalet. Denne man har jag nu intervjuat efter tre veckors vånda. Började med att jag första veckan glömde bort att jag borde försöka få tag på honom. Andra veckan fick tag på fel kontaktperson. Och tredje veckan visserligen fick i väg ett mejl men inte hörde något. Redaktören bestämde sig i torsdags eftermiddag att det fick bli något annat till på måndag. Men när jag cyklar som en galning för att hinna i någorlunda tid till ett restaurangbesök hör jag the doorbell (min iphone-signal) plinga i cykelväskan. Varför jag stannar vet jag inte men gör det i alla fall - och vem är det - om inte Kristian L. Torsdag kväll kl sju. Han lät lite långsam, saktmodig kanske, som han själv beskriver sig. Hur ska det här nu gå tänkte jag förfärat när vi lagt på efter att jag - efter lite snabba tankar - gått igenom alla alternativ: jag kan inte säga nej (trots den sena timmen), då blir redaktören galen, jag får göra intervjun i morgon klockan nio, skriva klart till klockan kvart i elva då jag ska i väg, och sen på något sätt fixa en bild på denne man. Och allt ska sen vara klart senast klockan tre samma dag. Nä, han lät lite sävlig på telefonen. Men det fick bära eller brista.
Visade sig bli en artikel som mina två chefer skrattade sig halvt fördärvade åt - positivt alltså. Och bild lyckades jag också fixa.
Om jag uppfattat allt rätt i hans högst oväntade svada är ett annat kapitel. Men det här är det jag älskar med journalistiken: när det löser sig, när flowet kommer.

Det blev en 50-öring

I går började jag en del av mitt nya liv. Eller kanske efter frukost ska jag tillägga. GI-metoden ska prövas men det förstår ingen på jobbet så det fick bli knäckebröd. Men inte blev jag knäckt av det utan revanscherade mig på lunchen med idel GI-vänlig mat. Rostbiff, keso, grönsaker och nötter. Lite schizofrent känns det. SOm gammal van viktväktare är ju typ nötter bannlyst. Alldeles för fett. Och avokado ska vi inte tala om. Viktväktare gör korstecknet. Men jag tillber nu GI-guden. vÄrre var det på kvällen när jag skulle iväg på smyckestillverkningskurs. Snabbmat - och tyvärr även mackor - är liksom själva antitesen till GI-mat. Irrade runt på odengatan, irrade var ordet, snurrig av hunger och så fick det bli en banan i alla fall. Just banan är ju en frukt som varken är särskilt viktväktarvänlig eller GI-vänlig. Men det var ju första dagen.
På kvällen gav mig själv affirmationer - mitt halsband var riktigt snyggt. Och i morse handlade jag på Konsum, stressade genom portmonnän och letade efter en 50-öring, tog en krona i stället och tänkte vänta på växel. Men så tänkte jag, va fan, varför ska jag stressa så jäkligt. La tillbaka kronan och letade rätt på 50-öringen.
Bra där Annika!

Hur ska man veta

vad som är bäst? Målade eller tapetserade väggar? Målat tycker jag. Blir inte lika slitet. Går utmärkt att tvätta av när lillan slängt något odefinierbart på väggen. Men kanske är det inte lika mycket värt vid en försäljning.

Parkett eller laminat. Självklart parkett. Men nu har vi insett ett litet problem. Lägger vi in 15 mm-parkett i köket riskerar vi att inte kunna sätt in vare sig diskmaskin eller spis eftersom golvnivån höjs. Visst finns det reglerbara apparater men det är ändå inte säkert att det funkar. Riv ut hela köket tycker golvläggaren. Det blir inte så dyrt. Nä, tjenare. Alltså, då kanske det blir laminat där i stället. Med en käck liten list mellan vardagsrum och kök. Hur snyggt blir det då? I morrn ska jag dit och mäta utrymmet vid spis och diskmaskin så får vi se. Problemet när man inte har så mycket pengar är att man alltid får ta näst bäst.

Men vad fan,

nyss hade man börjat lugna ner sig och börjat blicka framåt mot året bortom finanskrisen. Men vad händer, jo, grekerna visar sig vara helt korrupta. Allvarligt talat, hur gick det här till? Men den här gången ska jag inte vänta med mina, visserligen mycket blygsamma, fonder, utan flytta om. Jo, jo, det blir ju enkelt, hur många gånger har jag inte bett om nya lösenord, tappat bort dem, försökt hitta på såna jag ska komma ihåg i huvudet men just dessa lösenord glömmer jag alltid bort. ÄR annars en fena just på koder och såna grejer. Så nu får jag faxa in ordrar antar jag och PPM tar väl en vecka att få nytt lösenord.

Kan tipsa om en jäkligt bra krönika i Expressen, typ fredag kanske, av Ann-MArie MArteus som påminner om att flera av de euoropeiska länderna är gamla diktaturer - flera långt in på 70-talet. De kanske inte är lika, ja , vad ska jag säga, försiktiga med hur man handskas med pengar. Demokratiskt alltså.

Visst var det bättre förr - eller enklare i alla fall?

Några gånger om året brukar jag utbrista: Sovjetunionen kom tillbaka. Allt är förlåtet. Tänk på den tiden - innan den digitala revolutionen försatte oss moderna människor i ständiga valsituationer - då man gick till affären, köpte en kamerafilm (24 eller 36 bilder), tog bilder med sin instamatic, nåja, efter hand avancerade även jag i märkeshierarkin, framkallade, några blev suddiga, dem slängde man och satte in resten i fotoalbum. Jag har hur många album som helst från 80 och 90-talet. Efter ett tag utvecklades framkallningen. Man kunde få både dubbel- och trippelkopior. I dag har jag 2000 bilder i en dator, ständigt livrädd för att datorn pajar, ständigt bekymrad över var jag ska spara dem, på ett moln, på hotmailen, kopiera dem till usb och lägga i bankfack, men om de inte går att öppna då om tio år. Inte ett enda album med bilder har jag från de senaste fem åren.

Och vad var det för fel med Telia-monopolet? Eller på den tiden då de enda elbolag man kände till var Fortum (hette något annat först) och Vattenfall. Just elen är väl rätt okej om jag bortser från att jag alltid känner mig lurad när avin kommer och jag inte fattar någonting. Jag HATAR det. Men för att vi som liksom inte ORKAR jämföra bolag hit och dit i den här moderna världen har någon utvecklat den fiffiga jämförelsesiten Elskling.se. Tack för den. Gör det hela mycket enklare. Värre är det med telefonen. Både mobiltelefoni och vanlig telefon - jag, jag ringer fortfarande med stationär telefon. För att välja rätt måste man jämför minutpris, öppningsavgift - och hmmm, ringer jag ofta och lite eller sällan och länge? Visst finns det jämförelsesiter men som sagt; du ska veta allt om ditt telefonnerade. HAr ni märkt att man kan välja en enklare eller lite mer avancerad jämförelse på såna siter. Vilket operatör ringer du oftast till? Är du medelringare, kvällsringare, nattringare. De flesta väljer till slut att baka in allt i ett litet paket som - surprise, surprise - ditt bredbandsbolag erbjuder. Det gjorde vi. Sa upp Telia-abonnemanget och vår operatör. Och inte fan blev det särskilt mycket billigare. Vi fick några onödiga kanaler extra. Och det hela beror på att vår bredbandsleverantör har högre minutavgift och högre öppningsavgift. För övrigt: är det inte lite Sovjetunionen eller DDR över det här med bredbandsleverantören. Jaha, i det här huste ha vi Comhem. Eller här kör vi med Bredbandsbolaget. Monopol kallas väl det för....Som ett litet mini-sovjet i bostadsområdet.

Oj, jag höll nästan på att glömma det viktigaste av allt: tänk vad skönt det var på den tiden man gick till den närmaste skolan. I mitt fall Västbodaskolan i Farsta. Den har de rivit nu och någon ska bygga bostäder. Med soldränkta balkonger som kompisen M lite vemodigt meddelade. Eller, nä, inte vemodigt, indignerat. M är aldrig vemodig. Bara indignerad. Sen blev det Kvicken och därefter Farsta Gymnasium. Visst, till gymnasiet kunde man nog välja lite mer fritt eller rättare sagt, den linje du valde styrde vilken skola det blev. Så många linjer fanns det förstås inte att välja - Gubevars - och tur var väl det. Mina föräldrar hade aldrig orkat engagera sig i en sån sak. Det var ekonomisk. Punkt slut. Men jag är nöjd. Minns min skoltid med solsken. Särskilt gymnasiet.

Nä, men nu ska jag nog surfa in på Solnas hemsida och ställa Hedda i kö till lämplig skola...

Solna i mitt hjärta

JAg bekänner: jag älskar Solna. I alla fall mer än Uppsala. Hur gick det till. När jag blev, kär i Solna. Det måste vara träbryggorna, vattnet, katterna i Augustendal, änderna kanske. Jag vet inte. Vet bara att jag vill bor kvar. Här. I Solna.

Lena hade rätt

Den senaste veckan har jag köpt två par jeans. Först köpte jag storlek 33. Tyckte de såg rätt lagom ut när jag höll dem framför mig. Provade orkade jag förstås inte. Gör jag aldrig nu förtiden. Hinner inte. Bättre handla hem och lämna tillbaka. I bland känner jag mig så rik när jag lämnat tillbaka hälften av kläderna jag köpt. Nåväl, paret 33 visade sig vara dels stretch, dels för stora! Bytte nästa dag till 32, drog bort lappen och drog på mig dem. Hmmm, lite stora dom med. MEn nu var det ju försent. Efter några dagar hängde de liksom, och fick såna där fula veck här och där. I förrgår köpte jag ytterligare ett par, storlek 31. Jaha, vad händer, även de veckar sig, hänger, alltså, har jag rasat i vikt på en dag eller så. Eller så är det modellen det är fel på. Jag får återgå till kedjan L och skippa klädjätten. OCh - sluta handla. Vi har en del dubbelhyror att betala.
Kom att tänka på min kompis Lena från grundskolan. Gud, vad kul vi hade åt hennes tighta, stretchjeans, typ leggings. Fan, hon var ju 25 år före sin tid. Förlåt Lena, du hade rätt.