Die Mauer del två

Halt, här får ingen passera, kommer ingen förbi, kommer aldrig över något mera, så gå är du snäll om ditt liv är kärt, sjunger Thåström i den underbara Die Mauer. Alltså, jag har blivit helt såld på den där gamla, hemska, bisarra muren. Köpte en bok på engelska men önskar jag köpte flera. Hur kom de på idén, vad hände de där åren mellan 1945 och 1961. I boken jag köpte finns bara fragment. Får köpa ytterligare en här hemma. Jag blev alldeles tårögd när jag läste om den där osannolika, märkvärdiga, historiska kvällen den 9 november 1989 när den där förvirrade officeren, säger, ja, eh, so fort, och så faller muren. Vi besökte muren vid en av de gator där de sparat en del av den ( de höll faktiskt på att glömma att de kanske borde spara någon del, den är ju liksom historisk). Men människorna på den gatan är tydligen inte lika entuisastiska. En lusig sak är att det liksom fanns ytterligare en mur, en extramur, på östsidan. Inte överallt tror jag, men på en del ställen. MEllan murarna var ingenmansland. Fattar ni hur mycket det måste ha kostat att hålla all denna säkerhet intakt.

Jag har tänkt mycket på den där kvällen och dagarna efter murens fall. Mina SSU-kompisar hyrde minibussar och körde ner till Berlin över dagen. De ville se allt med egna ögon. JAg minns inte att jag var så begeistrad och jag fattar inte. Jag fattar inte vad jag sysslade med. Kommer inte ens ihåg att jag någonsin reflekterade över muren. JAg skäms. Mitt första minne av någon historisk måste vara när Clinton avgick som president. JAG kommer ihåg att jag sa att man har ju liksom blivit vuxen med honom. Eh, Clinton vs Muren. Suck, Annika. Kom igen!

DieMauer

Trots allt. Jag har fortfarande svårt att begripa att det gi
en mur delade en stad. Och att Västberlin egentligen var en del av Östtyskland. Även Västberlin var ju avskuren. Taggtråd stängde in dem där muren inte gjorde sitt. Var vid check point idag. Det är jag glad för men jävla vad många turister. Annars var dagens höjdpunkter besök i underjorden och skyddsrummen samt middagen i tv-tornet.

Berlin

Jahapp, nu är det snart dax. Att ta flyget till Berlin. Senast jag flög mellanlandade vi i Aten, fick ingen mat, var tvungna att vänta i två timmar extra på grund av någon oidentifierad väska und so weiter. Och jag som redan innan det hade utvecklat en ohälsosam rädsla för flyg, instängdhet. Ozon dröp längs mungiporna på mig kan jag lova. Nu får det också bli något starkt. Lika bra det. Största rädslan är att få panikångest. Och bara rädslan för det gör ju att jag får det så klart. Det är så det funkar.
Hur som helst: Hedda, ich liebe Dich mein kleines Mädchen.

Raska fötter springa tripp

Hinner inte skriva så mycket. Otroligt mycket att göra inför resan till Berlin. I kväll ska jag springa runt i affärer under typ max 50 minuter. Det vill säga om Mats tåg inte blir försenat för då får jag nog handla allt på Arlanda: en klänning? trosor? Nej, jag slipper helst. Men pocketböcker kanske? I vårt hus är det helt omöjligt, verkligen helt omöjligt, att få mer än en tvättid per vecka. Och då ska man ändå vara glad för den där enda. Eftersom trostjuven tydligen slagit till mot mig (annars brukar det vara strumpebandssnoken)måste jag bland annat köpa en helt ny uppsättning av den varan till resan. Även nya tröjor. De jag har hinner alla bli smutsiga till resan. Det blir dyrt det här.

Släkten på besök

Kom inte på någon låttitel. Men det är mest för att jag inte hinner. Någon gång ska jag berätta lite mer om alla komplicerade släktförhållanden eller det jag inte vet så mycket om. Men så här är det i alla fall: I lördags träffades jag, min mamma, min syster och min kusin och hennes dotter hemma hos mig. Min pappas syster var 15 år äldre än han. Både min pappa och min faster är tyvärr döda nu. Men faster fick i alla fall två döttrar, mina kusiner. Eftersom faster var så pass mycket äldre än min pappa är/var mina kusiner bra mycket äldre än jag och mina syskon. Vi träffades i princip aldrig men nu har vi börjat återuppta kontakten. Eller börjat kontakten jag ska säga. Märkligt nog startade det med en begravning. Min ena kusin gick bort förra sommaren och jag och några till i familjen ville närvara på begravningen. På mottagningen efter kyrkan bestämde vi att försöka ses.

Min kusin som fortfarande är livet är drygt 60 år. Hennes dotter är i min ålder. Det var så roligt att träffa dem. De vet mycket mer om min pappas del av släkten. Min farmor dog tyvärr redan på 50-talet men hon var uppenbarligen en stark kvinna. Ensamstående med fiskaffär på Östermalm. Jag fick mycket att tänka på efter vår träff och någon gång ska jag skriva lite mer men känner mig inte riktigt redo just nu. Lustigt nog fick jag precis ett telefonsamtal till jobbet från en man i Vårgårda som heter precis som jag i efternamn. Hans gren kommer från Tornedalen.

Thank you for the music

Visst, så är det. Hur jag än vrider och vänder på det är det musik jag vill ägna fritiden åt. Eller snarare sång för att vara mer specifik. Jo, gärna ett språk till, en skrivarkurs, kanske smyckeskurs (jag har ett presentkort där och typ 20 till på andra roliga grejer)men om jag måste välja och det måste jag eftersom tiden inte finns till allt så får det bli masik som Hedda Fredrika säger. Hon heter så numer för mig eftersom Fredrika är hennes tredjenamn och så fint, så fint.
Jag sjunger varje kväll för lilla Hedda Fredrika. Sång efter sång. Eller samma sång gång på gång. Jag hoppas hon minns det med glädje. Att det är något hon med ett leende, en liten skak på huvet, berättar för sina kompisar när blir 20 år. Stackars mamma, hon bara sjöng och sjöng tills jag somnade.
Men lilla Hedda, jag gör det så gärna. Jag blir lugn, du blir lugn.

Sunshine in the rain

When I'm in Berlin you're off to London
When I'm in New York you're doing Rome
All those crazy nights we spend together
As voices on the phone

Bodies without organs underbara Sunshine in the rain tänker jag på när jag ska berätta om hur otroligt smidigt det gick att fixa pass i dag. Tog tio minuter och då tog jag ändå om bilden. Fingeravtrycken satt som en smäck. Nästa fredag bär det av till Berlin med jobbet. Och jag som är så jäkla flygrädd. Får bli en stadig stor stark innan. Och kanske Sunshine in the rain i öronen. Minns hur jag barfota dansade till den här låten uppe på justitiedepartementets mjuka heltäckningsmatta.

Ner, ner, ner, ner för backen ner

Ja, minns ni den där gamla skateboard-låten med Magnum Bonum. Gallerians gång är mitt andra hem, rullar på, tar det om igen...typ. Herre Gud, gårdagens eftermiddag höll på att sluta i stor katastrof. Mamma, jag och Hedda bestämde oss för att GÅ ner till centrum. Mamma 80,5 år, ostadig redan innan isigt underlag. Vilken syn. Till slut stod vi panikslagna mitt i backen ner till centrum. Hedda skrek, mamma nästan grät, en lätt påstruken kvinna som erbjöd sin hjälp höll i vagnen och jag försökte desperat ringa mats som inte svarade i telefonen. Vi kom ingenstans. Fast på det isiga underlaget utan möjlighet att vare sig ta oss upp eller ner. Men när jag helt ärligt tänkt putta ut mamma i en snödriva såg jag räddningen 60 meter nedanför. Mats kom cyklande. Så, det löste sig. Men jag var helt slut. Fast det var ju inget mot mammas status. Hon var dessutom tvungen att dela tågvagn med alla AIK-fans som just lämnat Råsunda. Men hem kom hon. Och jag gick en runda med stavarna.

Tittar på TV

Nu ska jag strax spana in finalen i På Spåret. JAg tycker bäst om årtalsfrågan. Den brukar jag nästan alltid knäcka före de andra.
Tittar på TV, ja. En låt av Ebba Grön från plattan Ebba Grön (tror jag).

Chans

Ja, den här rubriken med tillhörande låttitel passar egentligen inte alls. Men av någon anledning var det den som kom till mig. Men kanske ändå. Chans är en Lundell-låt från skivan Den vassa eggen - den så kallade skilsmässoplattan. "Nere på stan står en hund och gråter, går ner dit och ge honom en hjälpande hand (...) men jag tror att den hunden heter chans" Minns inte hela refrängen, den tillhör faktiskt inte mina favoritlundellare. Men det har alltid varit skönt att sjunga med i den.

I dag hände något riktigt lustigt. I går skrev jag om en kompis som handklappat på en Docenterna-låt. I dag ringde han. Fel. Till mig. Vi hade inte pratat på två år. Jag skulle precis gå från jobbet när mobilen ringer. Jag ser numret och tänker att den enda person jag känner som bor på det här riktnumret är S. "Ja, det är Annika" "Eh, ja, jag heter Sven, men jag söker en Anders" säger S och låter konfunderad. Inte alls som om han förstår att han ringt mig. "Nä, men S, det är ju jag. "Nä, men tjenare" säger S. Hur han lyckades ringa mig och inte den där Anders är en gåta. Men vi pratades vid och kanske såg jag det som en chans att äntligen få ihop den där träffen med gamla klasskompisar jag funderat på ett tag. Dessutom hade S skilt sig. Ja, där ser man.

Tiden går (Låt tiden gå)

Mats är hemma i dag och lämnar hos dagmamman. Passade därför på att promenera in till stan. Hade glömt stavarna på jobbet så det blev promenad naturell. Märker skillnaden mellan att gå med och utan stavar. Med stavarna får jag definitivt mycket mer schvwung i stegen. Nåväl, en av de bästa sakerna med att gå är att tankarna flödar fritt. I dag kom jag på ett nytt bloggprojekt: jag ska försöka skriva om en låt till varje rubrik. Tiden går till exempel. Då kommer jag osökt in på Låt tiden gå, en låt av Docenterna. Egentligen är det bara en liten del av den låten jag gillar och det är sticket där Larry och Zebo sjunger "Sekunderna, minuterna, timmarna, de går så fort (de rinner ut i sanden), måste göra nått (skrika så att allting går i kras). Det är inte texten i sig jag gillar utan hur de sjunger. Ja, ni får lyssna själva. Jag var förresten i hop med en kille i tre år som växte upp med killarna i Docenterna/Docent död ute i Sollentuna, ni vet, Joppe Pihlgren osv. Och jag gick i samma klass på socialhögskolan som en annan kompis till dem. Sven hette han och han klappar händerna på en av deras låtar. Det var tydligen ruggigt svårt att få till det. Ja, ungefär så nära kändisskapet har jag varit.

Oj, har ju alldeles glömt varför jag satte rubriken där uppe: Hedda börjar bli så stor. Plötsligt pratar hon ännu bättre. en väninna till min mamma spelade in mig på band när jag var i treårsåldern. Jag fick det där kasettbandet när jag tog studenten. Vill göra något liknande till Hedda men har ingen bandspelare. Snodde en gammal av mamma men den funkar inte. Och det blir aldrig av att jag köper en. Visst filmar jag och så men då är jag rädd att filmerna försvinner när/om datorn kraschar, de kanske inte går att titta på om tio år när tekniken utvecklats. Gud, det där är jäkligt stressigt.
Men kanske skulle jag gå till Clas Ohlsson och köpa en kasettbandspelare. Band har jag i alla fall. "Har vi kvar dem" frågade en expedit sig själv. Och det lät ju inte så lovande på sikt.

Internationella kvinnodagen

I dag är det den 8 mars. Dessutom firar kvinnodagen 100-årsjubileum. Minns 8 mars för fyra år sedan, 2006. Några månader kvar till valet som socialdemokraterna förlorade. Men det visste vi inte då. Att vi skulle förlora:-) Jag och Jens Orback flängde Stockholm runt i högt tempo. Statsrådsbil hit. Statsrådsbil dit. Debatt med Schyman, mingel hos Jämo, dans på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Några månader tidigare hade jag upptäckt att jag var ganska duktigt på att utforma såna här dagsprogram. Samtidigt upplevde jag alltid en viss stress över om allt skulle klaffa, om Jens skulle vara tillräckligt påläst (läs: fått tillräckligt bra underlag), om det forum jag valt var bra eller inte och så vidare, och så vidare.

Roligast var nog när vi turnerade i Dalarna samma dag som Björn Lind körde sprintloppet i OS. Jag hade fått strikta order: fixa en lucka så vi hinner se loppet. Jag lyckades med nöd och näppe och vi körde runt tills vi hittade en fiffig liten rastplats och tittade på TV. För som inte vet det: statsrådsbilarna har en liten TV-apparat på förarplats. Där satt vi någonstans utanför Borlänge och glodde på Björn Lind som studsade fram i spåret mot ytterligare ett guld. Jag har ofta valt saker på lust. Därför har jag inte mycket till karriär men jag har fått uppleva mycket och framför allt träffat så många människor som jag någon dag ska använda mig av i en roman.
Men i dag tänker jag på Gertrude, en kvinnlig fackföreningsledare, från Zimbabwe. Hon har gått under jorden och när jag pratade med henne grät hon. Hon grät för hon visste inte hur hennes familj mår, om och när hon kan träffa dem. Hon grät på en knastrig linje. Jag vet inte riktigt vad jag känner - men någon slags uppenbarelse fick jag. Dessa förbannat orättvisa förhållanden vi lever under. Inte så mycket för att hon är kvinna utan för att hon inte kan verka för det hon tror på.

Vår, sommar, höst eller vinter

Tänk, i dag läste jag för första gången på mycket länge om färger och hud och hår: det handlar om det där med vilken årstid man är och vilka färger som hör i hop med den årstiden. Fast riktigt så hade inte AFtonbladets bilaga gjort det. I stället visade de fotografier på fem kändisar som man skulle jämföra med. Det gick också bra att titta på sin handled och konstatera: är jag ljus eller olivfärgad (som om det inte fanns några mellanting, fråga mig som lusläste allt om det här med årstider för 18 år sen, gick till och med på färgkurs, stod i spegeln hemma hos kompisen M och la färgade papper under hakan och stirrade i spegeln: hmmm, ser jag glåmig ut nu eller lyser jag upp)och har du blå ådror eller gröna (= du är en alien). Har man blå ådror passar man i kalla färger.
Jag har definitivt blå ådror men minns tydligt att jag antingen var vår eller höst (varma årstider) möjligen med dragning åt vårsommar (både varm och kall). Minns att man skulle kolla undertonen = dragning åt rosa eller gult där gult var varm årstid. Fick aldrig ordning på det där men konstaterade i alla fall att jag passade rätt bra i milda pasteller (typiskt vår) absolut inte svart = typiskt vinter.

Och det är väl egentligen det jag ville komma fram till: varför har så många människor svart närmast ansiktet? Få människor passar i svart. Särskilt inte blonda även om de tror det bara för att det svarta kontrasterar mot det ljusa. Men det är alltså helt fel: sorry. Bara en viss typ av människor med en viss typ av hudfärg passar riktigt bra i svart. Det går heller inte att säga att "jag passar bra i grönt", det finns nämligen massor av olika nyanser av grönt och alla andra färger utom just svart kanske. Fast Bengt Grive på sin tid tror jag kom på nyansen mörksvart. Annars är balkonggrönt en favvo från den tiden. Hur som helst, man måste hitta sin nyans av färgerna.
Ja, så vare med det.

Fjärilshuset

Tropisk värme i två timmar. Fjärilar stora som handflator fladdrar runt mellan blad och grenar. Heddas hår - det lilla hon har - ligger klistrat runt huvudet. Fuktfläckar breder ut sig på min tröja och jeans. Samtidigt förnimmer jag känslan av Kryddsafarin på Zansibar. Studieresan till Tanzania med journalistklassen hösten 2000. Jag minns det som en mycket lycklig, avslappnad tid i livet. Märkligt nog. Långt borta från nära och kära. I stället delade jag rum och fuktig värme med människor jag bara känt i ett år. Vissa av dem gillade jag inte ens. Men jag hade ändå turen att mest resa runt med P och E. När vi körde genom Dar es Salaams utkanter den där första dagen började jag gråta. Svarta män sprang runt med kärror längs vägen. Helt ärligt, det blev för mycket, för fort. Sen lärde jag mig ju älska den där stan, så märkligt lugn och i total avsaknad av all stress och handel och vandel. Jag tror allt handlade om att vi levde enkelt, bara en ryggsäck, varmt, skönt, vatten. Men framför allt det enkla. Tänk om jag här hemma kunde släppa alla dessa prylar och bara leva med enkelt. Det skulle vara väldigt skönt men antagligen omöjligt.

Det här med att skriva

Emellanåt tycker jag att jag kan räknas till en skribent i världsklass. Emellanåt inte. Som bloggskribent är jag en medelmåtta. Både vad gäller skrivfrekvensen och stilistiken. Det är också en av anledningarna till att jag tidigare inte velat blogga. Jag är oerhört känslig för dåliga texter. Särskilt mina egna. Vissa av mina inlägg är rent usla. Det beror på att jag ofta behöver läsa igenom texterna både en och två gånger. Och det gör jag sällan när jag bloggar.

Läste om en journalist som påstod att han aldrig ändrat i en text. Sina egna alltså. Jag håller det för otroligt och mig har det definitivt aldrig hänt. Jag ber om ursäkt för dålig svenska. Och hänvisar till mina texter i Stockholms Tidningen och Aktuellt i Politiken.

Stavgång

Emellanåt kommer jag på mig själv att jag är en träningsfejk. Nej, inte freak. Fejk. Min kompis M brukar oftasäga: men du som alltid tränat på gym. Nu har hon slutat med det. Kul ändå att hon minns. Nämligen 18 år sen jag regelbundet tränade på gym. Stockholms första tjejgym faktiskt. Men precis som M har jag länge levt i tron att jag gått på gym. I min ungdom tränade jag mycket friidrott under flera år, lyfte vikter, sprang intervaller, joggade på kvällarna. Nu, i 18 års tid, har jag inte gjort ett skit. Men jag har levt på gamla lagrar.

Trodde jag tills i går. Lite har jag faktiskt ägnat mig åt Jag är ju nämligen en sån där som tränar i vardagen. Går till och från jobbet. Cyklar. När jag har ett jobb som tillåter det vill säga. I stan för att vara tydlig. Gå en halvtimme varje morgon - innan frukost. Super för vikten. Cykling en halvtimme fram och tillbaka. Där försvann några kilon till. Så där har jag hållit på av och till under åren. Det här innebär att jag ofta haft rätt bra kondis. Även på den tiden jag rökte. Däremot har överkroppen tagit stryk. Jag hatar gym. Jag står inte ut med att vänta på olika maskiner, komma ihåg inställningar. Men jag hatar också jumpa. STudsa runt med andra, trängas vid skåpen, tvätta mig utan tvålen jag alltid glömmer. Hur många gånger har jag inte köpt ett träningskort som sen ligger där. Även denna termin har det skett. Det är något psykiskt det där. Att jag inte gillar att hänga på gym.

Alltså fria vikter gillar jag. Men det funkar inte för allt. Så då blir det maskiner i alla fall. Det enda gym jag gillat är regeringskansliets lokal. Litet, bra musik, få människor, gratis. Oj, då höll jag på att bli smidig som en puma. Synd bara att det här med valet kom i vägen. Det var bara att säga tack och adjö till alla fina maskiner där i början av oktober 2006. Så tack så jäkla mycket alla ni som röstade å Alliansen och skickade ut mig träningsutanförskapet återigen.
Nåväl, Uppsala närmar sig och jag vet fan inte hur jag ska lösa vardagsmotionen. Sju minuter på hojen till stationen räcker liksom inte. Därför har jag nu införskaffat ett par gåstavar. Och jäklar, det var riktigt skönt. Gick från centralen i dag. hoppas ju på cykling snart de få månader jag har kvar här i stan. Men så länge tror jag det får bli stavgång på lunchen. Och så måste jag lösa det här med överkroppen. Några tips på träning för axlar, rygg och armar hemma?

Här och nu

Vet inte vad jag ska kalla det här inlägget. Men vill bara berätta för dig, lilla Hedda, att du är världens bästa och roligaste och goaste och underbaraste tjej. Jag läser ibland några bloggar om föräldrar som mist sina barn i cancer. Började med det när jag läste om lilla Victor i april förra året (ni minns att jag skrivit om det tidigare). Emellanåt så förfärande och sorglig läsning att jag faktiskt själv gråter. I bland otroligt hoppfull läsning. Och alltid, alltid förstår jag vad som är så fantastiskt med dig, min egen lilla skattkista att ösa kärlek ur och i. Att du finns. Här. Nu.

Lön för mödan

Tänk att Sverige lyckades ta det där jäkla OS-guldet i stafetten. Äntligen fick jag lön för mödan, alla dessa OS, VM you name it när jag klivit upp i ottan eller inte gått och lagt mig alls i förhoppningen att nu, nu jävlar ska det väl ändå gå vägen. Nu har de väl ändå toppat laget, alla är friska, vallan sitter som en smäck. Men, icke. Minns VM i Sopporo då jag var gravid, ställde klockan på 04.30 varje morgon. Ett brons i stafetten blev det, och kanske något mer.
Jag tror att allt beror på att den där gnällspiken Mathias Fredriksson inte är med i truppen i år. Undrar just var han är?
Men nu är det ändå rätt skönt att Mästarnas mästare är tillbaka. Och På spåret förstås.