Uppsala

I dag hyrde vi bil och körde till uppsala. Inspektion av lägenheten stod på schemat. Utan lilla tjejen. Hon kan numer nämligen tillbringa en längre stund hos sin farmor. Helt otroligt. KÄnslan av att bara vara själva i en timme, visserligen i en stökig lägenhet, är närmast overklig. Jag är nöjd med allt i lägenheten utom det som är tänkt bli heddas rum. Det är...rosa. Väldigt rosa. Alltså, tanken vara at kopiera rummet från Solna-lägenheten. Tänkte bara inte på att rummet i uppsala är typ en halv gång mindre och att färgen vi valt kanske var lite mörkare. Hmmmm. Turkost hade kanske inte varit så fel. Annars är golven jättefina och resten av målningen blev bra. Nu ska vi köpa en ny spis och fixa nya handtag till köksluckorna. Sen får vi se. Vi ska be att få lägenheten omvärderad för att kunna lägga in renoveringslånet i bostadslånet. Det borde gå vägen. Kompisen som var med och kollade på lägenheten innan vi köpte den sa: ja, det är bara att flytta in. Det var det inte kan jag säga. FAsen, inget var gjort på 20 år.
Nu sitter jag och skriver här. Hedda tittar på fåret Shaun på datorn och mats har frigång och kollar match på lokal. Snart ska vi läsa snövit.

Vad jag inte skriver

Förlåt, förlåt, det här är nog längsta uppehållet sen jag startade bloggen. KÄnner mig inte så peppad att skriva. Nu när jag är journalist igen får jag utlopp för den sidan. Blir ju publicerad varje vecka. Men - att få barn, att en annan liten människa styr mitt liv nu har gjort mig lite, lite mindre intresserad av att synas, exponera mig. Framför allt har det lyckligtvis gjort mig lite, lite mindre orolig över allt jag skriver. Förra gången jag jobbade som journalist kunde jag ligga sömnlös en hel helg: vad skrev jag, hur kunde jag, vad ska folk säga. Svetten rann, andnöden satt som en stock i halsen.

Nu - särskilt sen jag började följa Sofies blogg (denstarkastestjarnan.blogg.se)om lilla, kära Victor, tänker jag ofta: Ja, ja, men ingen har ju dött i alla fall. Så brukade statssekreteraren på justitiedeppet, tillika nuvarande ordförande för Amnesty, Lise Bergh,säga; ja, ja, men det är väl ingen som dött i alla fall. När något gått helt galet i ett uttalande eller så. När jag läser om Victor som kämpade men till slut förlorade kampen mot sin cancer får den meningen en helt ny och relevant innebörd.

Nu tänker jag mycket på att jag kanske ska gå vidare och börja på mitt bokprojekt. Det som jag tänkt på nu i några år. 2006 fick jag så många hintar om det men det blev inget av det. Men nu, nu har jag en liten historia. Få se hur det blir.