With Love

Vilket underbart väder. Ljummet i luften, korallblått - nåja, nästan i alla fall - vatten längs Skeppsbron. Cyklade till Slussen för att intervjua en popkille. Jag var själv rätt poppig, nya pilotglasögon, skinnjacka (!) och coola jumpadojor. Han hade gula strumpor och svart kappa. Vi pratade musik, satirteckningar och lite, lite politik. Mejlet han skrev häromdagen läste jag lite snabbt, ryckte till; stod det with Love? Nej, mvh Love, men på redaktionen tyckte vi det var kul, With Love, Love. Liksom.

Det bidde inte ens en tumme

Jaha, nähä, nu har man ju gjort en tjänsteman på bostadsföretaget glad i alla fall. Vaknade vid fyratiden i morse av att det knarrade en liten röst i huvuvdet: Och ni får hyra ut till juridisk person? Handläggaren på Bostad Direkts röst. Ja,ja, jag hade ju nämnt det för tjänstemannen hos vår värd men ja, ja, jag ringer väl. Just in case. Och nä, nä, det gick inte för sig. Nähänä, och det kunde ni liksom inte skrivit då i brevet där vi får tillåtelse att hyra ut. Uthyrning till juridisk person är icke tillåten. Det hade räckt bra det.

Nu var det inte just den här kvinnan som skrivit det brevet. Hon som gjort det har gått i pension. Men hon jag pratade med var ju tacksam. Hade som jag förstått det satt henne rejält på pottkanten om vi skickat in ett kontrakt för juridisk person. Kul att göra någon glad...

Nu ska jag mejla Bostad Direkt. Stackars människa där. Hon prövas hårt.

Mycket att göra

har vi just nu. Vi ska hyra ut lägenheten. Otroligt nog får vi göra det för värden. Det betyder att vi har direktfil tillbaka till STockholm om ett år. Skönt för en som lider av kontrollbehovets tyngdlag. Men, he he, att skriva ett litet kontrakt innebär liksom sista spiken för flytten. När vi väl skrivit kontraktet kan vi inte ändra oss, inte bestämma oss för att sälja lägenheten och bo kvar. Det blir till att flytta. För kontraktet går inte att säga upp i förtid. Nåväl, vi hade bestämt oss för att hyra ut möblerat. Till ett företag. I förra veckan insåg jag dock det omöjliga i det. Gick runt i lägenheten, tände en lampa och tänkte plötsligt, jaha, den måste vi ju lämna kvar. Satte på micron: eh, jaha, den blir ju kvar förstås. Dammsög lite. Vänta nu, de behöver väl såklart en dammsugare. Blir dyrt det här Satte mig ner och klottrade ner allt vi måste köpa nytt. Och nej , det går inte. Mejlade uthyrarföretaget och bekände vår dumhet. Men se, företaget vill tydligen ändå hyra lägenheten. De ska köpa nya möbler. Köper de dammsugare också då? Skönt i alla fall att jag kom på det orimliga i det hela. Nu får vi se hur det går i dag när jag ringer och diskuterar vidare.

Handens fem fingrar

Hans fingrar sluter stadigt om den gula muggen. Ljusbruna små fingrar. Veckiga på mitten precis som mina. Han dricker metodiskt upp saften. Klunk för klunk. Jag tittar på hans fingrar. Små barnfingrar. Och plötsligt genomsyrar både ömhet och kärlek och värme min kropp trots att han inte är min. Jag sneglar på hans ögon, mörkt bruna, djupt koncentrerade på det han dricker. Jag undrar vad han ser. Jag undrar vad han tänker. Kanske på den goda saften. Jag tänker på att det spelar ingen roll var ditt barn kommer ifrån. Om du har burit det eller om du hämtat det från något annat land. Han är det barn du önskade.

Nya lägenheten

behöver en uppfräschning. Vi har anlitat en snubbe som ska måla och tapetsera om. En annan snubbe (snubbe antar jag)- ej bestämd - ska lägga nya golv. Det blir dyrt det här. Men vi gav inte så mycket för lägenheten och hoppas väl att den ska öka i värde. Förståsigpåare säger att badrum och kök är viktigast för köparen. Men badrummet blev renoverat 2005 och jag vägrar göra om det bara för att byta ut den smörgula klinkersen. Det är ju inget fel på badrummet. Köket? Ja, ny kyl och frys. Men annars är det bara luckorna som behöver bytas. Och det är inte akut. Ja, när jag tänker på det så är det rätt mycket som måste göras. Fattar inte hur människorna som bott där i fyra år stått ut. Lägenheten i Solna är fantastisk. Vi älskar den. Varför ska vi flytta härifrån?

Ett år sen

lilla Victor somnade in efter sina kamp mot cancern. Jag tänker ofta på honom. En liten person jag aldrig lärde känna men berörde mig djupt. Hans föräldrar har hunnit åstadkomma mycket under året som gått. Bland annat ändrar politikerna troligen lagen och låter människor i sorg efter nära anhörigs dödsfall få sjukpenning den första tiden. Utan knussel. Dessutom har familjen samlat in hundratusentals kronor till Barncancerfonden. Hoppas du leker vilt där uppe Victor!

Ny leksak

Undrar egentligen hur mycket tid vi småbarnsföräldrar lägger ned på att springa runt och - emellanåt helt desperat - letar efter "borttappade" leksaker. Hedda slänger gärna iväg sina nu när hon är mitt i värsta trotsåldern. Heddas två favoriter är Bella - hennes första docka, fick hon av gammelfarmor - och Pippi. Pipps som hon också kallas är numera fullständigt strippad på kläder och Bella dyngsur mest hela tiden eftersom pappa en gång gav efter (han höll antagligen på att bryta samman) för lillans krav att bada med dockan. Nåväl, emellanåt hittar lilltjejen andra favoriter: i torsdags spanade hon in min rougeborste medan hon lallandes låg och blev blöjbytt. Pensel kallar hon den för och sprang omkring och penslade alla barnen hos dagmamman. I lördags var plötsligt penseln borta. Hedda skrek så kindtänderna glödde och mamma fick lova att skaffa en ny borste (pensel). Knallade in på Åhlens, tog första bästa och - betalad 85 kronor. Men då var det ju ett fint märke förstås.

Vi tillbringade eftermiddagen hos vänner och jag satt hela tiden på helspänn: var är penseln, hallå hedda, har du penseln, nej, penseln är borta. Till slut tog Mats leksaken och stoppade den i byxfickan. Jag vägrar att köpa en ny borste för 85 kronor.
I dag glömde hon penseln hemma. Då kan väl jag kanske ta tillbaka den och börja sminka mig.? Eller?

Semester

har jag nästa vecka. En hel vecka. Vi ska köra upp lite grejer till vår nya lägenhet, gå och käka (på dagtid)och torsdag och fredag ska jag nog vara hemma med Hedda. Sommaren blir så upphackad, jag vill vara lite med henne. Två dagar är ju ingenting men just nu känner jag att det är det jag vill. Hon är trotsigare än någonsin men jag undrar om inte det beror just på för mycket intryck på dagarna hos dagmammorna. Vi får se, ett litet experiment kanske:-)

Cykla hit, sa Bill, dit ska vi cykla, sa Bull

NÄr jag jobbade på Unga Örnar cyklade jag nio kilometer enkel väg. Det inkluderade tre ruggiga uppförsbackar. Bland annat Västerbron och den inte att förakta långsega Liljeholmsvägen upp till Nybodakopplet. Den här sträckan tog mellan 31 och 35 minuter beroende på dagsform. Därför känns det lite konstigt att nu efter tre dagars cykling in till stan från Solna - en sträcka på fyra kilometer - konstatera att det tar 25 minuter. En kilometer tog alltså 3,88 minuter då, nu cyklar jag en kilometer på drygt sex minuter. Och då är det knappt någon uppförsbacke att tala om.

Men det är de där jävla rödljusen. Var man än cyklar dyker de upp. Och det spelar ingen roll att cykelvägarna går på trottoaren. Var 30:e meter dyker nämligen en tvärgata upp där det gäller att passa sig. jag har nu provat att cykla Karlbergsvägen. Det är det sämsta alternativet. I går tog jag Norra Stationsgatan. Något bättre men inte bra. I dag cyklade jag upp till Karolinska sjukhuset och ner till Hagaparken. Då undviker man rödljus i stort sett ända fram till Sveavägen nere vid Sveaplan. I morgon kanske jag testar ytterligare en väg; längs Karlbergskanalen bort till Kungsbron men det känns ju helt åt fel håll.

Österns röda ros

Det finns saker jag verkligen ångrar. Listan skulle bli lång och kanske emellanåt lite för utlämnande om jag här redogör för alla ånger. Men i går blev jag i alla fall påmind om en sak jag ångrar. Satt på järnvägskrogen i Gävle där jag tillbringat påsken. Mats farmor bor där och vi har ägnat dagarna åt att mata fåglarna i Bologneskogen och ätit farmors bullar och kalops. Den senare faktiskt väldigt god. Faktiskt säger jag eftersom jag tillhör generationen som inte gillar trådkött. Men jag har ju bara skolans läbbiga kött att jämföra med (och mammas, förlåt). Men farmors kalops med tillhörande rödbetor är riktigt tasty. Rökt röding fick vi också. Jäklar vad smarrigt. Hedda har också slutat dricka välling på natten. Hon slutade även att amma uppe i Gävle. Undrar om vi ska påbörja potträning där också:-)

Ja, ja, läste i alla fall på den där krogen om en radiodokumentär om Ebba Grön. Min ungdoms idoler, men kanske framför allt deras efterträdare Imperiet. KOm då - förstås - återigen att tänka på den där jäkla t-shirten från Synd-turnen med Imperiet. En svart snygg sak med Thåström och gänget på bröstet. Jaha, nähä, men vad gjorde jag en gång i ett infall av - ja av vad - slängd den! Jag bara orkar inte tänka på det. Min kompis Malin - moralens väktare (nåja), den man ringe om vett och etikett, pedant light, köpte har sin t-shirt i garderoben. På en galge, oanvänd, antagligen struken. Kanske hon säljer den dyrt någon gång. Men varför hänger den där. Min hade väl i och för sig fallit sönder vid det här laget men jag hade så gärna velat ha den där tröjan på någon Thåström framöver. Få kidsen att fundera, tänka: Åh, fan, hon var med redan då. Japp, det var jag. Då, Synd-turnen 1987, Österns röda ros är från den plattan.
Visserligen har jag både halsduk, klipp och till och med Thåströms autograf, men det är ingenting mot den där tröjan. Kan man hitta den på blocket tro?