Gott Nytt med samlingsskivor och nya (kanske) rutiner

I morgon ska jag på 40-årsfest. Yes, ni läste rätt. På 40-årsfest på nyårsdagen. Tur då att vi bara ska vara hemma i kväll. Äta en typ vanlig maträtt. Skaldjur ingår, till det dricker vi ett supertorrt mosserande italienskt vitt vin. KAn bli gott. I bästa fall orkar jag vara upp till slutet av Grevinnan och betjänten. Om den fortfarande ingår i nyårstablån.
Tillbaka till 40-årsfesten. Ja, hon fyller faktiskt på nyårsdagen. Oturligt nog bor hon dessutom i USA. Vi träffas alltså extremt sällan. Oftast då vid juletid då hon flyger hem till släkten. Några år har jag orkat masa mig hem till henne - eller hennes föräldrar - på nyårsdagen. Andra år har vi träffats en annan dag eller inte alls. Men nu är det alltså 40-årsfest. Och då inställer man sig. Jag ber till Gud att tonåringen våningen under inte ställer till med fest. Jag behöver sova när jag nu tar och gör det. Nåväl, kompisen önskar sig en cd-skiva med två meningars motivering varför hon ska lyssna på den. I går letade jag efter en Fleetwood Mac-skiva på vårt Åhléns. Värdelöst Åhléns. Knappt några skivor alls. BAra topplistan och så kanske något mer. Bestämde mig för att ta en Ted Gärdestad-skiva från den egna samlingen och passade på att köpa en samlingsplatta med Peter LeMarc till mig själv. När jag promenerar hem genom vinterkvällen slår det mig att samlingsskivor är branschens gåva till oss superstressade småbarnsföräldrar. I stället för att byta skiva stup i kvarten för att lyssna på olika favoritet köper man bara samlingsskivor och knäpper på. Bekvämt. Samlingsskivor är underskattat.

Apropå superstress. En inte så rolig nyårspresent är att Hedda för första gången inte sovit lunch...jääääsp. Trend eller bara tillfällighet. Återstår att se.
Gott Nytt ÅR!

Toaletten är så roooolig

och pussel är så tråååkigt. Verkar Hedda tycka. Varför skulle hon annars springa skytteltrafik fram och tillbaka till toaletten med pusselbitarna från mormors fina julklappspussel. Själv satt jag i godan ro vid datorn och tyckte att Hedda lekte himla fint själv för en gångs skull.
"Såja", hörde jag plötsligt. Såg lite så där lite över kanten på datorn att Hedda stod vid toaletten med handen på spolknappen.
"Såja".
Ja, ha, så där ja! Där for alla pusselbitarna ner i Solnas avloppssystem.
"Förstår du vad du har gjort, Hedda" försökte jag. Nu har du förstört mormors fina julklappspussel.
Hedda bara log.
Och Mats så att det är lika bra att sluta. Hon hajar inte. Men det tror jag visst att hon gör. Hon tycker bara att det är så roligt att spola ner saker i toan. Så enkelt är det.
Jag blir galen.

Familjeträff

Med fara för våra liv tog vi hyrbilen till Haninge för traditionell annandagsträff med syskon och respektive. Jag var självklart nervös redan innan avfärd och fräste åt Mats och Hedda. Men SL var uteslutet. Vi orkar bara inte längre ta buss, pendel, buss för några timmars samvaro. På vägen dit gjorde jag fler profylaxandingingar än under Heddas förlossning. "Kan du sluta dra efter andan så där" sa Mats i framsätet. "Gå av" sa Hedda och tittade förhoppningsfullt på mig. Men Mats körde fint och när vi äntligen nådde oplogade 50-vägar kunde jag andas ut. OCh vad trevligt vi hade. Jag har tre syskon, två bröder och en syster. Vi är varannan och jag är yngst. Min äldste bror fyller 50 år i januari. Jag älskar mina syskon och jag älskar att ha dem. Veta att de finns, att vi kan hjälpas åt. Däremot umgås vi inte mer än just till olika högtider, födelsedagar. Men det blir ändå en hel del. Vi är så många som fyller år med alla syskonbarnen inkluderade. JAg hoppas verkligen att Hedda får ett syskon någon gång. Någon att leka med. Men kanske ännu mer en vän för livet. Någon hon känner sig trygg med, alltid kan ringa, be om hjälp, dela glädje och sorg med. Ja, jag vet, det finns otal exempel på syskon som inte är särskilt kontanta. Men många är det. Emellanåt har jag själv känt mig som ett ensambarn. Mina yngsta bror är fyra äldre än jag. Jag har hört att med fem års mellanrum räknas man som ensambarn. Så är det ju nästan för mig. Men jag har turen att ha många fina och nära vänner. Flera av dem har jag känt sedan första klass. Vi umgås fortfarande. I bland tänker jag på dem som mina syskon. I love you everebody out there, you crazy people!

God Jul!

Till alla er som läser min blogg. Jag tror och hoppas ni är några stycken i alla fall. Sitter just nu faktiskt ensam och tittar på Kalle Anka. M är ute med Hedda i snön. Våra gäster är försenade. Nä, men vet ni vad, det är rätt skönt. Skinkan är griljerad, jag har planen för maten klar och ja, God jul då!

Dagar med Hedda

Jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av barn. Då menar jag barn i den åldern som tycker det är roligt att leka i sandlådan och baka 20 kakor, bygga torn av klossar och riva ner, rita arga kaniner 30 gånger på raken, hoppa upp och ner i sängen 50 gånger. Och gärna vill att man själv ska delta. Och trots att jag nu själv har världens underbaraste lilla unge tycker jag fortfarande inte det här är kul. Jag tycker helt enkelt inte det är särskilt roligt att leka barnlekar. Lekar kräver tålamod. Och jag verkar tyvärr inte ha särskilt gott tålamod. Däremot är jag väldigt förtjust i att läsa. Hedda också. Hon älskar sina böcker. De är faktiskt hennes bästa leksaker. Vi har ända sedan hon var riktigt liten prenumrerat på åldersanpassade böcker. Varje månad dimper ett nytt paket ner i lådan. Många är roliga. Andra mindre roliga. Tyvärr sammanfaller inte alltid hennes favoriter med våra. I bland kan Hedda plocka fram en bok som jag själv bara känner - neeej, inte den för Guds skull. Då meddelar jag avkomman "inte den gamla tråkmånsen".
- Inte den gamla tråkmånsen, härmar Hedda med ett varggrin och fortsätter:
- Läs! Läs den!
Ja, ni hajjar, det är bara att läsa.
Andra gånger kan hon plocka fram en ett år gammal bok med orden "den här gamla godingen".
Det händer att jag också får välja bok. Men då blir ofta resultatet: "Den är gammal" och så slänger hon boken med ett frisbee-kast i golvet. Men oftast väljer Hedda bok själv. Och nu har vi hittat en gemensam favorit: Alfons Åberg. Vad kul vi har. Absolut bäst är när Hedda har badat. Då kryper vi ner under täcket i soffan. Jag i mysbyxor och hon i bara byxblöjan. "Ligg-läsa" undrar hon förtjust. Och så läser jag Alfons med Hedda på armen. Hon ligger ofta lite på sidan, tryckt mot mig, för fingret fram och tillbaka längs läpparna medan hon följer med i boken. Vissa sidor vill hon läsa om och om igen. Varför gör Alfons si eller så? VArför skriker Alfons pappa? Vart tog Mållgan vägen? Varför bråkar Alfons och kompisen Viktor? "Titta, dom drar varann i håret" säger Hedda häpet. Och så bläddrar hon tillbaka till samma sida igen. Mycket att tänka på för en liten tjej.

I går besökte vi vårdcentralen. Hedda skulle ta ett blodprov. Vi har varit där tidigare och jag förberedde henne på att snälla tanten skulle ta ett prov i armen. "Men inte kisspåse" förtydligade Hedda när vi satt i väntrummet. (Kisspåse är en fiffig uppfinning för att samla upp urin på blöjbarn). Nä, inte kisspåse sa jag, bara prov.
- Fösst tar jag prov på snälla tanten, sen hon ta prov på Hedda" meddelade Hedda resten av väntrummet. Hon var i sitt esse. Pratade högt, berättade att hon minnsann skulle ta prov på snälla tanten, pratade om de andra i väntrummet och inbjöd till samtal med sina påståenden om de andra besökarna.
Provet gick bra. Hedda grinade bara lite. Precis när "snälla tanten" stack in nålen i armen. Sen fick hon ett plåster och när jag drog ner ärmen sa hon plötslig med pigg och skälmsk röst "Jag ser inte plåstret längre".

Riven av en främling

I dag räddade jag kanske livet på en människa. Hon kom liksom flygande ut ur rondelldörrarna i Solna centrum. Halkade till, rätade på sig, halkade till igen och flög sen rakt mot mig med armarna framför sig. Jag noterade situationen blixtsnabbt och fångade upp kvinnan. Men i stället för att han slog armarna om mig högg hon mer med händerna. Ungefär som om hon ville hugga sig fast i mig för att klara livhanken. Hon högg med sina långa naglar rakt in i mina fingrar. Sen bara gick hon därifrån medan jag kände hur blodutgjutelse var ett faktum och stirrade ner på mina bara händer (varför jag nu var utan vantar i fem minus...). Rabies tänkte jag. Men det är väl bara risk för om man blir biten av en människa? Sved gjorde det i alla fall. Och rann gjorde det. Men för att inte glömma ta ut pengar valde jag att göra det först. Innan jag tog i tu med blodet. Med resultatet att jag smetade ut blodet både i jackfickan och längs med fingrarna. Kan inte ha sett klokt ut. Utan att ha kladdat ner bankomaten drog jag mig sedan tillbaka till Solna centrums amningsrum. Tack och lov finns det kranvatten utan att behöva gå in på toaletten. Det är faktiskt en lyx tycker jag. Liksom den lilla lekhörna vi upptäckte i dag. Hedda hade kunnat tillbringa timmar där. Ljusspel med simmande grodor och fiskar, krypande nyckelpigor, fallande blommor. Verkligen toppen för barnfamiljer nära julkollaps.

Journalist igen!!!!

Yes! Fick ett telefonsamtal för några veckor sen. I andra änden hörde jag Bo. Är du intresserad av att komma hit och jobba, viskade han. Svårt det där med avskildhet på en liten redaktion. Här på örnarna brukar jag gå in i förrådet och hoppas att ingen precis då behöver en ny penna eller nytt ett rutigt block.
Men, va fan, helt otroligt. Dags att damma av presslegget, kavla upp ärmarna, vässa pennan och införskaffa en ny bandspelare. Nu jävlar. Nu ska jag fan jobba som journalist resten av livet. Jag har fått en chans till. Precis som Herrman Lindqvist sa: Man får några chanser i livet och dem tar man eller inte.

Tacktalen fortsätter

Fick bastning av mannen. "Och varför har inte jag fått något tack?" undrade han surt. Försökte förklara att tacken är riktade mer till vännerna. Men okej då. Här kommer några tack.
Tack Mats för att du orkar kämpa på trots att vardagen är allt annan än enkel och vardaglig. Tack för att du låter mig få egen tid. Tack för att du stöttat mig de senaste dagarna i du vet vad. Tack för att du är den finaste och goaste pappa till vår dotter Hedda. Hon älskar dig. Och jag älskar dig.

Tar en paus från tacktal

Ja, i förra inlägget tackade jag en del personer för olika saker. Jag återkommer till den delen vid ett senare tillfälle. Håll utkik. Kanske du själv kommer med på min tack-lista:-)
Nu vill jag i stället skriva om att jag varit på Luciakonsert i Berwaldhallen i dag. Åh, helt underbart, välbehövligt, helande att få sitta ner, sluta ögonen, luta sig tillbaka och lyssna på den där allra högsta tonen i Gläns över sjö och strand. Eller helt oväntat digga loss till Anders Wijkmarks orkester. Vilka ess. Otraditionell jul- och luciakonsert måste jag säga. Och bara två stackare svimmade av typ 150 sångare.
När jag kom till Solna beställde jag två pizzor på vår lokala pub. Tog en öl och läste DN (som vi tyvärr inte har just nu, i stället har vi SvD. och det är inte bra. Den har mycket sämre familjesidor, mycket sämre dödsannonser.)
Medan ölen rann ner i strupen och jag metodiskt gick igenom samtliga DN´s delar lyssnade jag på Michael Jackson, titelspåret till Fame, Alphaville, I´ll survive. 70- och 80-talsmusik är ju bara bäst.

Tacktal

Min kompis L gjorde en kul grej på sin blogg för några månader sen. Hon tackade diverse personer för olika saker. Sånt som är lätt att glömma bort att tacka för. Hon tackade till exempel mig för att jag hjälpte henne att laga varma smörgåsar för några år sen när hennes son fyllde tre år. För det var väl mig du menade och inte den andra Annika? Inte lätt det där när man både heter och stavar likadant. Jag tänkte också göra en sån tacklista. Kan bli kul. Passar så här några veckor innan århundradets första decennium är historia. Och vad passar då inte bättre än att tacka just DIG Lotta!
Tack Lotta, för att jag har fått lära känna dig! Kommer spontant att tänka på den där gången när vi - som nya, fina, alerta socialsekreterare - gjorde hembesök och du fick prinsesstofflor med rosa fluff och jag blåa, badtofflor i storlek 44. Minns hur vi sitter där i soffan. På bordet står fat med olika sorters sockerbeströdda kakor. När vi biter i dem faller smulor ner på golvet. Vi kikar ner på våra fötter, tittar på varandra. Och, ja, det var inte lätt att hålla sig för skratt. Tack Lotta, vi har haft många oförglömliga stunder och du är en fantastisk inspirationskälla och kär vän när det krisar.

Tack Ewa som är min första bästa kompis. Vi träffades i skolbänken i första klass. Tack Ewa för att du skjutsar mig när vi träffar våra barndomsvänner. Tack för att du ofta upppmuntrat mig att skriva en bok. Någon gång gör jag det och då blir den dedicerad till dig.

Tack Malin som är här, hos mig just nu. Du leker med Hedda, beskäftig men ändå lite moderlig. Tack för att du ville bli Heddas Gudmor. Tack för att du är så rolig, alltid, alltid, stöttar men också säger precis vad du tycker (tror jag i alla fall:-)) Tack för att du kom hem till mig den där sommaren för några år sedan när jag var lessen och ringde. Din mamma packade ner en låda mat och sen satt vi på balkongen i Dalen och snackade. Tack för din otroliga kommentar: Jag står här i korsningen Götgatan/Sveavägen.

Tack Olle för att du räddade mig från pressekreterardöden på deppet. Tack för att du räddade Jens från mig som pressekreterare. Tack för att du blev en av mina få manliga vänner. Vet inte vad du gjorde eller sa men jag tror mer på mig själv sedan vår tid tillsammans i maktens boning. Minns en gång när vi gick i korridoren på väg mot hissen ner till matsalen och du sa: "Om jag skriver en bok någon gång ska du vara en av huvudkaraktärerna". Den boken vill jag läsa. Snart Olle.

Det här var roligt! Jag gör så många glada så jag fortsätter.


Tack Mia för alla roliga resor och utflykter vi gjort ihop. Och tack för att jag har fått sova på din soffa. Vad hade jag gjort utan dig?

Tack Annika för att du blev min allsångskompis. Vi var först. Vi hajade hajpen med Lasse. Sen komma alla andra.

Tack Mia för alla roliga resor vi gjort ihop. För att du alltid är lugn

40-årsfirande

Först ett meddelande till Ewa! Nu kan du kommentera genom att vara anonym. Har fixat!
Ja, var på snabbvisit i Åkersberga. Sista tjejen i "Fem Farsta-tjejer fyller förti" bjöd till fest. Fick skjuts både dit och hem. Dit av min underbara, kära, allra äldsta väninna E. Och hem av Å och hennes boyfriend R. Tack för det. I morgon planerar vi att åka och kolla på bil. Igen. Vi har både fixat pengar och parkering men fortfarande har vi ingen bil. Och M bara pratar om den där jävla Chryslern. Nu har jag sagt att han kan köpa den om han prutar ordenligt. Men det går bara att ha halvförsäkring. Den är så jävla dyr att försäkra. Jag är så jäkla less. Vi har gått från halvdyra till superbilliga höga mil till dyrare låga mil och nu alltså...Chryslern. Kamrems-bytt javisst men sen då? Vi får se. Nu ska jag sova i alla fall. God natt.

Föräldrars torftiga språk.

I tjugårsåldern skrev jag högskoleprovet. Fick egentligen dåligt på allt utom Diagram. Har ju alltid varit en fena på tysk grammatik och viss matematik. Struktur, struktur, struktur. Som en fin fond till min mer konstnärliga, behomeiska sida. Men, jag ska inte förringa min insats. Så dålig var jag inte. Fick väl typ 1,4 och det är ju ändå över medel. Däremot skrev jag dåligt på ord-delen. Efter studier i både det ena och det andra och jobb som journalist lyckas jag nu för tiden klara varenda litet ord i de där delarna av proven tidningarna redovisar dagen efter alla stackare suttit och svettats. Måste säga att jag upplever en viss tillfredställelse över detta. Lättnad kanske är ett ännu bättre ord.

Jag hoppas Hedda ska bli en fena på ord, rim och svenska språket. Få en härlig känsla och rytm. Hon är redan så duktig på att prata. Men lite oroar jag mig ändå: jag är inte en särskilt bra förebild just nu. De ord jag använder mest i min kommunikation med henne är: Nej, du, får, inte, vänta, snart.
Tur att det finns böcker att läsa för henne.

World Aids Day och Tänd ett ljus för cancern

I dag är det dagen då vi tänker extra på dem som gått bort i AIDS. Men också på dem som gått bort eller lever i skuggan av cancersjukdom. Jag kände inte till den senare Tänd tre ljus för cancern. Men tänder gärna de ljusen i kväll när jag kommer hem. Jag har tidigare snuddat lite vid hur otorligt berörd och rörd jag blev över lilla Victors öde, den starkaste stjärnan. I dag känner jag mig extra gråtmild och kan knappt gå in på hans mammas blogg. Tänker på och längtar så efter Hedda. Vill ha en riktig mysstund med henne när jag kommer hem. Men så vet jag att det mest blir tjat och gnat. Hon är så jäkla envis. Men hon ska få gå ner i källaren och kika efter gråsuggor, hon ska få läsa lite bokka-bokka innan jag lagar maten, hon ska få plocka fram alla blöjor hon vill och byta på alla dockor och nallar hon vill. Och så får jag väl sitta i en stund och köra tåget runt runt på tågbanan. Bara hon är min.