Familjeträff

Med fara för våra liv tog vi hyrbilen till Haninge för traditionell annandagsträff med syskon och respektive. Jag var självklart nervös redan innan avfärd och fräste åt Mats och Hedda. Men SL var uteslutet. Vi orkar bara inte längre ta buss, pendel, buss för några timmars samvaro. På vägen dit gjorde jag fler profylaxandingingar än under Heddas förlossning. "Kan du sluta dra efter andan så där" sa Mats i framsätet. "Gå av" sa Hedda och tittade förhoppningsfullt på mig. Men Mats körde fint och när vi äntligen nådde oplogade 50-vägar kunde jag andas ut. OCh vad trevligt vi hade. Jag har tre syskon, två bröder och en syster. Vi är varannan och jag är yngst. Min äldste bror fyller 50 år i januari. Jag älskar mina syskon och jag älskar att ha dem. Veta att de finns, att vi kan hjälpas åt. Däremot umgås vi inte mer än just till olika högtider, födelsedagar. Men det blir ändå en hel del. Vi är så många som fyller år med alla syskonbarnen inkluderade. JAg hoppas verkligen att Hedda får ett syskon någon gång. Någon att leka med. Men kanske ännu mer en vän för livet. Någon hon känner sig trygg med, alltid kan ringa, be om hjälp, dela glädje och sorg med. Ja, jag vet, det finns otal exempel på syskon som inte är särskilt kontanta. Men många är det. Emellanåt har jag själv känt mig som ett ensambarn. Mina yngsta bror är fyra äldre än jag. Jag har hört att med fem års mellanrum räknas man som ensambarn. Så är det ju nästan för mig. Men jag har turen att ha många fina och nära vänner. Flera av dem har jag känt sedan första klass. Vi umgås fortfarande. I bland tänker jag på dem som mina syskon. I love you everebody out there, you crazy people!