Nya jobbet

Då är jag på plats på nya jobbet. Journalist javisst. Rakt in i produktionen. Tre jobb direkt. Men det är lika bra att sätta i gång. Och veckan började verkligen bra. Hedda hade den goda smaken att bli sjuk under natten mot måndagen. Jättebra start på ny vecka på nytt jobb. Sambon rusade i väg till tåget och jag låssades som att Hedda inte alls var sjuk. Men när hon hellre bad om vatten än välling och tittade bedjande med sina blanka ögon på mig insåg jag: dagmamman med radar som en ja fladdermus tar fram tempen så fort hon stängt dörren om mig. Här gällde att förebygga. Mer eller mindre tvångstempade avkomman, kollade klockan, ringde ICE (In case of emergency) som snabbt kastade sig av tåget innan det började rulla. nu är han hemma för tredje dagen. Och i dag ska jag intervjua kommunals avgående ordförande Ylva Thörn. Det är kul att vara journalist igen.

Vad har vi gjort?!

Sömnlös inför kontraktskrivningen i måndags. Djupsov natten efter. Möjligen berodde de på champagnen vi öppnade tillsammans men som jag mest drack av. Återigen sömnlös natten till i dag. Förmodligen lider jag av posttraumtisk stress. Hur gick det här till. Från ena veckan till den andra. I dag rensar jag skrivbordet på gamla jobbet. På måndag kliver jag på som journalist på nygamla arbetsplatsen. Nu Stockholmsbo. Om tre månader Uppsalabo. I bostadsrätt. Jag har alltid känt mig som en loser i hyresrätt. Men det är ju jättesmart med en hyresrätt. Vill man inte bo kvar säger man upp lägenheten och flyttar. Nu måste vi tjafsa med visningar, förväntningar, ångest inför vad vi i så fall skulle få för lägenheten. Ni ser: jag funderar redan över hur vi ska kunna flytta därifrån.

I natt: "Jag kommer aldrig mer att bo i Stockholm". Tankarna for, hjärtat bultade. Var tvungen att gå upp och svälja ner två alvedon för att lugna mig. Ja, alvedon fungerar rätt bra för lite avslappning.
Mina vänner S och T har nyss kommit hem med sina två adoptivbarn. Vi som nu skulle börja umgås med våra barn. Barndomskompisarna som blev grannar på äldre dar. Nu blir det inget av med det. Vemod parat med ångesten inför hur jag ska orka med pendlingen. För er som inte vet: sambon jobbar långt bort från Stockholm och även norr om Uppsala. Därav denna flytt som vi pratat om i evigheter.

Spänning: Jo, jag är också jättespänd och förväntansfull. Ser fram emot att måla om i lägenheten, skola in Hedda på Montessoridagis, få hjälp med barnpassning av farmor. Stolt över att vi äntligen beslutat oss för att prova något annat. Våga, ta steget. Men Gud vad läskigt det är.

Livet i hundraåttio

Alltså, nu blir det jättesnabbt. Ska ut och käka med en kompis. På måndag börjar jag nytt jobb. I går skrev vi kontrakt på en lägenhet. I Uppsala. Ja, inte så mycket mer då. Men det räcker. Det räcker.
Återkommer med mer detaljer från kvällen med kontraktsskrivning. Hatar SL.

Så rörd, så rörd

Följer en blogg som heter denstarkastestjarnan.blogg.se. Den handlar om Victor och hans familj. Jag skrev om honom och hans mamma när hon blev utsedd till årets Mama-hjälte i november.

Victor gick bort i cancer i april 2009. Han blev bara ett år och sju månader. Aftonbladet publicerade några artiklar om familjens kamp för hemsjukvård och jag har sedan dess följt mamma Sofies blogg. Måste erkänna att jag hittills aldrig blivit så lessen över eller berörd av något i hela mitt liv. Faktiskt knappt ens när min pappa dog för några år sedan. Men samtidigt tror jag att Victors historia rörde vid något djupt inom mig som nu fick ta plats. Jag grät väldigt mycket de första veckorna efter att jag läst om honom. En person uttryckte det väldigt bra: Man behöver inte alltid förstå varför man gråter. Du gråter, alltså behöver du det.
Egentligen är det inte riktigt klokt att man blir så engagerad och berörd av någon man inte känner eller ens träffat. Men, ja, jag kan inte förklara det här riktigt.

Hur som helst läste jag i alla fall nyss på bloggen att Victors lillasyster änligen kommit till världen. Det måste vara den största gåvan för en förälder efter en sådan fruktansvärd förlust.

Spårvagnsmuseet

Det är ju väldigt kallt i Stockholm just nu. Därför vill jag bara som hastigast tipsa om en underbar inomhuslekplats för de små och lite större och - ja, alla stora också för den delen. Alla vuxna som hyser minsta intresse för Stockholms buss- och spårvägshistoria. Spårvangsmuseet på Tegelviksgatan i Norra Hammarbyhamnen. Vilket eldorado för barn med spring i benen. Men se upp för de små trapporna ner i underjorden.

Jag och Hedda åkte tunnelbana och buss till museet. De moderna varianterna. Sen Tillbringade sen tre timmar bland trådbussar, tröskvärk till lok, spårvagnar och minitåg. Hedda hann till och med sova i vagnen en halvtimme. Här måste jag dock hissa varningsflagg. Det var inte lätt att hitta ett lugnt ställe att söva dottern på. Vart jag än gick nog fan var det en unge som förtjust pekade och kommenterade. Eller en trollkarl som sprang runt och marknadsförde sin föreställning. Inga små käcka trottoarkanter fanns heller förstås. Till slut lyckades jag ändå leta upp en liten kant till någon slags pappbyggnad. Föräldrarna som passerade förbi nickade och log igenkännande. Alla småbarnsföräldrar känner till fördelen - i bland nödvändigheten - av en liten kant att guppa vagnen på.

Förutom alla roliga bussar och tåg finns förstås också leksakstågbanor. Men Hedda tyckte det var roligare att plocka på sig tågen och köra dem på golvet i stället. Men en liten stund satt hon trots allt på en pall och körde tåg på rälsen. Ända tills hon lekte akrobat och druttade i golvet med huvudet före.
"Gå hem" hulkade hon när den värsta chocken lagt sig.
Så då gjorde vi det. Klockan var trots allt tre på lördag eftermiddag. Och jag var - dödstrött.

Havrebollar

Mumsade nyss i mig mitt absoluta favoritgodis: havrebollar. Ni vet de där lite ljusare bollarna med kokos. Riktigt färska smälter de i munnen. Jag ska ju om bara två veckor sluta mitt jobb som administrativ koordinator (jättesmidigt att säga) för att börja jobba som journalist. Det ska ju förstås bli himla kul. Men en riktigt tråkig sak med att byta jobb är att jag nu får mycket längre till havrebollsfabriken. Den ligger nämligen bara hundra meter från kontoret. Eller så är det kanske tur att jag slutar:-)

För vilken gång i ordningen

Nu ska jag inte lämna ut min sambo Mats på något vis. Tänkte bara berätta att jag fram till för fem minuter sedan trodde att jag var bjuden på sen lunch/tidig middag hos en kompis i stan. Mats och jag stod i full beredskap för denna stora händelse. Finfint med bjudkäk för oss som är utschasade intill medvetslöshetens gräns.

När jag sitter med datorn för att kolla min finansiella status hör jag hur Mats ringer upp kompisen. Bara för att kolla av vad det blir för mat. "Jag är jättehungrig", säger Mats förväntansfullt. Saliven rinner till även på mig.
"I dag? Nä, men det är ju i morgon. Vi har ingen mat i dag, hör jag vännen C säga med skratt i rösten.

Saliven torkar på en sekund och jag tittar på Mats. För vilken gång i ordningen, tänker jag. Om det inte är fel tågtider, fel tvättid, saker som försvinner fast de står mitt framför ögonen på honom så är det alltså fel middagsdag.
Jag är besviken. Djupt besviken.

Bio och piggelin

Alltså, i dag var jag så trött när jag åkte till jobbet att jag allvarligt funderade på att skita i det. Jag var så trött att jag inte orkade ta den obligatoriska långpromenaden fast jag vet att jag blir piggare av den. PÅ något sätt lyckades jag inte uppbåda de där krafterna, inspirationen, målmedvetenheten som ändå bruka ligga på lur och mana: gå nu, gå bara, ta en kopp kaffe på vägen, det blir skönt bara du kommer igång. Men nej, luddet i huvudet från de senast fyra dagarnas nonstop-lekande-gormande-försökattsovanuheddande-satt kvar. Tur att ingen var på jobbet. Jag hade ändå inte kunnat kommunicera på något vettigt sätt. Jag slutar om tre veckor. Annars hade jag varit ledig hela förra veckan och idag och i morgon. Det här är priset jag får betala för att bli journalist igen. Det är det värt förstås. Men - luddet i huvudet sitter ju där.
Nåväl, efter fyra och en halv timme tog jag mig äntligen ut från kontoret. De sista fem minuterna letade jag efter en speciell pärm. I samband med det kikade jag lite extra i kassörens skåp och vad hittar jag väl där: jo, en pärm med papper identiska med massor av de jag själv just suttit och sorterat. Nä, men va kul. Verkligen kul.
Efter denna något knäckande upptäckt släpade jag mig neråt Liljeholmen. Jag bara gick på. Satte den ena foten framför den andra. Stannade till strax innan Liljeholmsbron. Stirrande, viljelös, villrådig. Ringde Mats. Men gå på bio! Bio. Det är ett begrepp jag nästan glömt bort. Måste vara över ett år sen jag såg en film på salong. Senaste Bond har jag för mig. Den var så där. Hade egentligen velat se BaaderMeinhof-komplexet den gången:-) Det vill jag fortfarande. Terrorister intresserar mig.
Hann precis med tunnelbanan mot Mörby Centrum och tänkte att bio, då behöver man inte tänka alls. Det är bra. Och skönt.
Uppe på Hötorget hann jag förnimma den underbara känslan av att snart jobba inne i city. Jag är så jäkla less på förorten. Förort till frukost, lunch och middag. Det inser jag nu. Det ökar på luddet i huvudet.
Och jag som lovat mig själv att inte titta på Millenniumtrilogin. Konstaterade buttert men ändå lite förväntansfullt i biokön att det får nog bli så ändå. Dessutom sista delen. Tur att jag läst böckerna:-) Fick den sista biljettern och hamnade bredvid en sur jävla gubbe som satt och viftade med handen åt mina popcorn. Ursäkte gubbe men du har nog gått fel. Konserthuset ligger till höger om utgången.
Åh, så vederkvickt jag kände mig efter filmen. Trötthet och luddet var som bortblåst. I rena farten köpte jag mig en Björn Borg-väska, handlade en flaska vin och såg fram emot att komma hem och leka med lillan. Alltså mer bio helt enkelt. Måste var det där med att bli matad och inte själva behöva mata!

Dessa dagar

Hedda har slutat sova på dagen. Det här har inneburit en mindre katastrof de senaste dygnen. Fyra dagar ensam med en sällskapssjuk, leksugen, emellanåt supertrilskande, ilsken, två och ett halvtåring utan en enda minuts vila. This is not what I expected. I dag är bara ett exempel: Vi skulle gå ut och åka pulka redan på förmiddagen. Planen var att trötta ut henne och därmed öka chanserna till middagsvila. Näpp. Gick inte. Fick inte på henne dubbelvantar. De gamla, stora är inte stora längre. De är små. För små. Skorna också. Åtminstone med dubbelstrumpor. Okej. Nu tar vi det väldigt lugnt. Vi går till centrum och köper nya vantar och nya strumpor - tunna ullstrumpor.
Det går fint att ta sig ner till affärerna. Hedda är på bra humör. Innan vi handlar all vinterutrustning ska vi bara gå och köpa en banan. Två apelsiner också. Jag tar med mig frukten till kassan. Men. För. I. Hel. Vete. Precis när jag ska betala kommer jag på att kortet ligger hemma på bordet. Kortet med pengarna på. Det blir inga vantar eller strumpor heller. Förstås. Men bananen får vi av den snälla kassörskan. Hon såg inte ut att vara i barnålder själv. Men hon har väl suttit i kassan tillräckligt länge för att förstå.

Antagligen är sambon lika slut. Pendling norrut varje morgon och sen returresa till kvällen. Vinter, kyla, snö, inställda tåg. Men det är något med det där att flera gånger varje timme behöva höja rösten, sno åt sig kritor som är farligt nära tapeten, mer eller mindre fösa ut avkomman ur köket när hon kastat en fiskbulle i pannan på mig. Hjärtat skenar, pulsen ökar, ludd fyller huvudet, jag är lika trött som efter en språngmarsch uppför pulkbacken med ungen i pulkan och jag tänker sov, sov sov. Sov nu. Läs själv en stund. Rita, (bara på pappret),här är kritorna, byt blöja på alla dockorna, här, ta våtservetter, flera stycken vettja, blöjor, ta hela paketet, inga problem. Jättefina blöjor, här, ta. OCh så kanske det blir fridfullt en stund. KAnske. Sen kommer lilla vännen. Kryper upp i soffan, målmedvetet leende och säger: Jag älskar dig.
Ja, vad säger man.
PS/ Under tiden jag skrivit det här har jag letat kritor, plockat fram nytt papper, avvärjt kritstreck på väggen, på ännu fler böcker, på golvet, knäppt på pianot, sänkt volymen, knäppt av det, blivit matad med russin, plockat russin ur BH:n. Säkert något mer.

40-årsfesten i Enskede

I går var dagen då jag äntligen fick klä mig i något annat än underställ och termobyxor. Drog i stället på mig strumpbyxor och klänning, sprayade lite parfym på halsen, trippade - nej, det gjorde jag inte, men vi kan ju låssas - ner till Solna Centrum och tog tricken ut till min gamla hemtrakter. Ett lätt snöfall välkomnade mig in i Gamla Enskede. Grandiosa, sex-mijonersvillor, dubbla lager snö på taken, ljusslingor längs vita häckar, små diveresebutiker med tomtar och ljusstakar i fönstren. Som att gå in i en vit dröm.
Kompisen bjöd till fest på en liten kvarterskrog. Buffé, vin, pannacotta, allt gratis förstås. Kompisen, eller Lotta som hon ju heter, är en vän från gymnasiet. Vi gjorde skoltidning ihop. Det här var förstås före datorernas tid och vi knackade på skrivmaskiner, klippte, klistrade, tipp-exade, smygkopierade tidningen och samlade sedan ihop en exklusiv skara klasskamrater samt diverse andra crazy typer och häftade ihop typ 200 ex av tidningen. Det var en härlig tid. Jag minns gymnasiet och skoltidningen i rött. I går kväll befann sig de tre tyngsta redaktionsmedlemmarna på samma plats; jag, Lotta - och Mats (som sedermera grundade en synnerligen framgångsrik reklambyrå som bland annat säljer jeans...)
Jag började det nya året med två av de personer som gjorde min gymnasietid till idel solsken. Måste vara gott omen inför min nygamla karriär som journalist.