Bio och piggelin

Alltså, i dag var jag så trött när jag åkte till jobbet att jag allvarligt funderade på att skita i det. Jag var så trött att jag inte orkade ta den obligatoriska långpromenaden fast jag vet att jag blir piggare av den. PÅ något sätt lyckades jag inte uppbåda de där krafterna, inspirationen, målmedvetenheten som ändå bruka ligga på lur och mana: gå nu, gå bara, ta en kopp kaffe på vägen, det blir skönt bara du kommer igång. Men nej, luddet i huvudet från de senast fyra dagarnas nonstop-lekande-gormande-försökattsovanuheddande-satt kvar. Tur att ingen var på jobbet. Jag hade ändå inte kunnat kommunicera på något vettigt sätt. Jag slutar om tre veckor. Annars hade jag varit ledig hela förra veckan och idag och i morgon. Det här är priset jag får betala för att bli journalist igen. Det är det värt förstås. Men - luddet i huvudet sitter ju där.
Nåväl, efter fyra och en halv timme tog jag mig äntligen ut från kontoret. De sista fem minuterna letade jag efter en speciell pärm. I samband med det kikade jag lite extra i kassörens skåp och vad hittar jag väl där: jo, en pärm med papper identiska med massor av de jag själv just suttit och sorterat. Nä, men va kul. Verkligen kul.
Efter denna något knäckande upptäckt släpade jag mig neråt Liljeholmen. Jag bara gick på. Satte den ena foten framför den andra. Stannade till strax innan Liljeholmsbron. Stirrande, viljelös, villrådig. Ringde Mats. Men gå på bio! Bio. Det är ett begrepp jag nästan glömt bort. Måste vara över ett år sen jag såg en film på salong. Senaste Bond har jag för mig. Den var så där. Hade egentligen velat se BaaderMeinhof-komplexet den gången:-) Det vill jag fortfarande. Terrorister intresserar mig.
Hann precis med tunnelbanan mot Mörby Centrum och tänkte att bio, då behöver man inte tänka alls. Det är bra. Och skönt.
Uppe på Hötorget hann jag förnimma den underbara känslan av att snart jobba inne i city. Jag är så jäkla less på förorten. Förort till frukost, lunch och middag. Det inser jag nu. Det ökar på luddet i huvudet.
Och jag som lovat mig själv att inte titta på Millenniumtrilogin. Konstaterade buttert men ändå lite förväntansfullt i biokön att det får nog bli så ändå. Dessutom sista delen. Tur att jag läst böckerna:-) Fick den sista biljettern och hamnade bredvid en sur jävla gubbe som satt och viftade med handen åt mina popcorn. Ursäkte gubbe men du har nog gått fel. Konserthuset ligger till höger om utgången.
Åh, så vederkvickt jag kände mig efter filmen. Trötthet och luddet var som bortblåst. I rena farten köpte jag mig en Björn Borg-väska, handlade en flaska vin och såg fram emot att komma hem och leka med lillan. Alltså mer bio helt enkelt. Måste var det där med att bli matad och inte själva behöva mata!