Ombildning till bostadsrätt - vilket jävla skit egentligen

Bodde tidigare i området Dalen söder om söder. Lämnade min lägenhet för tre år sedan med vissheten att det troligen blir borgerlig majoritet, ombildning till bostadsrätt och jag torskar. Men efter att ha följt ombildnignsprocessen i Dalen på avstånd inser jag att den här typen av aktiviteter lockar fram de absolut sämsta sidorna hos männniskor.

Jag är egentligen till stora delar emot ombildningar av hyresrätter. Även om jag nog själv skulle ha svårt att säga nej: betala till sig själv och kanske få lite pengar över föra att skaffa en större lägenhet när det är aktuellt.

Men - gamla hyresrätter har ofta rätt låga hyror, passar de flesta inkomsterna och ger unga människor en möjlighet till första bostad. Och ja, det går, eller gick i alla fall, att få en bostad via bostadsförmedlingen. INNAN utförsäljningen startade. Jag själv har till exempel fått två lägenheter via förmedlingen. I Enskede. Snacket om att stan behöver pengar för att bygga NYA hyresrätter är ju bara löjligt. De hyresrätterna är svindyra. DÄr kan inte ens personer som jag med en normal inkomst bo. Slutsatsen blir alltså att ingen med låg eller normal inkomst kan bo i STockholm snart. Bostadsrätterna är för dyra och hyresrätterna har för höga hyror. Lyckat? Ja, kanske i en borgerlig värld där allt verkar gå ut på att säkra ett valunderlag som betyder borgerligt styre för all överskådlig framtid.
Däremot tycker jag att det finns en poäng att sälja ut där hyresrätterna dominerar totalt. Kanske kan det göra områdena mer attraktiva. Men - varför rea ut lägenheterna?

Nåväl, har alltså följt ombildningsprocessen i Dalen. Hot, trakasserier, både fem och sex köpstämmor för att få den majoritet som krävs för en ombildning. Nyligen blev det ett ja efter sjätte gången på en gård. Men någon vecka senare hävde Svenska Bostäder beslutet. En fullmakt - det var endast med en röst det blev ja - var inte ok. Så där blev det inget. OCh ur kul är det nu att bo på den gården? Alltså, what is this. Kanske skönt att inte bo kvar där trots allt.

Skansen

Messade kompisen M i fredags kväll. Sambon jobbar helg. Alltid skönt att träffa någon vuxen och prata annat än fyra-fem-ordsmeningar och gunga i två dagar. M messade tillbaka. Ses hellre en dag nästa vecka utan kids. Jo, jo, men nu ville jag ha vuxensnack. I helgen. Messade dagen därpå i stället. På väg till Skansen. Det senare ett galet infall kvällen innan när jag råkade höra att solen för omväxlings skull lovade att titta fram. Förklaring krävs kanske: galet eftersom varje ansträngning utöver promenad till vår 4H-gård en kilometer bort kräver oändlig energi. Oändlig.
Ja, men vad händer. M´s date – en annan mamma för att inte någon ska tro något annat - ställer in i minuten innan jag hör av mig. M står redo i hallen, jacka, mössa och vantar på både sig och avkomman.

- Jag springer till färjan, hojtar hon i telefonen.

Spontanitet trots småbarn. Vad hände? Verkligen värt att fira med en våffla och grädde och blåbärssylt. Tyckte jag som ju kunnat förebereda mig med både eget kaffe och äggmackor. Billigt och bra. Ståltermosen från Clas Ohlsson är en av mina allra käraste ägodelar. En sån där enkel grej men så otroligt fiffig att det nästan är konstigt att jag själv har en sån. Men den inhandlades till 40-årsfesten några månader tidigare. Det är alltså rätt troligt att jag inte haft en sån om inte åldern så att säga tagit ut sin rätt.

Skansen har byggt om. En träbro runt alla djuren. Nu går det till och med att se vicenterna utan kikare. Jag säger ju buffel till Hedda – tror att hon kan relatera lite lättare till det - och sen måste jag liksom högt säga att det ju egentligen är en vicent. De andra vuxna får ju inte tro att jag inte fattar det. Ungefär som när man säger ankor om änder.

Hedda sover 45 minuter i vagnen, slår upp ögonen med orden: Vargen. Så det är bara att gå dit. Björnen, då, säger Hedda. Björnen. Hmm, hmm, går det inte lika bra med uttrarna. Dessa små sötnosar. Helt underbara.

Hedda promenerar bakom mig och M. Så fin och stor tjej. Hon står länge hos uttrarna. De leker, plumsar i vattnet, kommer fram till plexiglaset där Hedda står tillsammans med en norsk familj. Norska lilltjejen kramar Hedda med snoret rinnande. Har just läst om muterat svininfluensavirus. Lyfter snabbt bort Hedda med orden att M är kissnödig och vi måste gå. Förlåt Hedda.

Kort sagt en spontan, fin och givande dag. Hedda fick se vargen, uttern, ugglan, älgen, fåren och renarna. Björnen låg väl och sov någonstans. Vi såg i alla fall ingen.

Min stora kärlek!

Förlåt Mats, men i dag är det Uffe som gäller. Ulf Lundell fyller 60 år. Gud så gubbigt. Har inte gått på en konsert på fem, sex år. Men va fan, alla dessa låtar. Och dessa böcker. Jack har jag väl läst fyra, fem gånger. Killen som introducerade Lundell för mig gick omkring och bar på Jack i byxfickan, sprang i fatt en tjej på gatan och undrade om de inte kunde bli i hop. En gång sprang en kille i fatt mig på SLussen och undrade om jag hade pojkvän. Jag undrade om han hade Jack i bakfickan.

En av de första sånger Hedda lärde sig utantill var refrängen till Snart kommer änglarna att landa. Jag kämpade och kämpade och till sist satt den. I går sa hon: Inte den, om plattan Evangeline.
- Änglarna, i stället.
Men då menade hon Jag ska fånga en ängel med Ted Gärdestad. Hennes nya favorit. Tidigare var det "mamma masik". Nu är det "Heddas masik":-)

Nu ser jag fram emot Skavlan nästa vecka. Då dyker en annan kärlek upp: Thåström. Jag kan nästan inte vänta!

Årets Mama-hjälte!

Vill uppmärksamma alla mina läsare på Sofie Karlsson; årets Mama-hjälte. Sofie förlorade sitt första och hittills enda barn, Victor, i cancer i april i år. Han blev bara ett år och sju månader. Kanske några av er minns Victor från Aftonbladets artikelserie om honom. Döende i cancer fick han inte komma hem och somna in i sin egen säng med alla gosedjuren. Håbo kommun har inte hemsjukvård för barn under 18 år. Vid ett annat tillfälle ska jag skriva mer om hur denna lille kille drabbade mig med sina bedjande, sorgsna allt för trötta och visa ögon.

I söndags fick Sofie Karlsson tidningen Mamas pris som årets mama-hjälte. Sofie engagerar och inspirerar. Hon bloggar om sorgen över att ha förlorat sin son, om familjens arbete med att gå vidare i livet med denna förlust som ständig följeslagare, om den oändliga kärleken mellan föräldrar och barn, om Victors lillasyster som väntas om några månader. Hon har också skrivit en bok som bitvis är väldigt svår att läsa. Victor fick tyvärr inte somna in lugnt och stilla utan hade ont till allra sista andetaget. Han blev offer för sjukvårdens restriktiva hållning till lugnande och smärtstillande efter att en läkare blivit åtalad för att ha gett ett spädbarn för mycket sömnmedel. Ni minns säkert den historien också.
Läs Sofie Karlsson blogg denstarkastestjanan.blogg.se och få lite perspektiv på de flesta av dina bekymmer här i livet. Passa också på att stödja barncancerfonden.

Uppdaterar bloggen medan farmor läser för Hedda. Dessa Bing-böcker i Pixibok-format. Hedda samlar ihop dem, bär på dem, väljer i vilken ordning vi ska läsa dem. Böcker är hennes bästa vänner. Men så klarade hon redan vid två års ålder tre-årstaltestet på BVC. "Men så är ni journalister bägge två", sa BVC-Ulla förtjust. (ja inte Hedda förstås, utan pappa). Inte vet jag. Men mycket läsning och mycket musik lär stimulera talet. Tänkte på det redan från början. Här ska det spelas musik, sjungas och dansas. Och det har vi gjort. Kan rekommendera den blå Barnkammarboken med musik-cd. Fin doppresent.
Förresten så talade jag med vännen M som var på den där festen i går. Ni vet festen med stort F. Det var galet roligt. Ja, det blir ju det när man träffar gamla bekanta man gillar. Men jag är inte så lessen. Hade inte orkat gå på någon fest efter två dagars fasta, koloskopi toppat med två dagars konferens med jobbet. Kan dock rekommendera koloskopi (tarmen) framför gastroskopi (genom munnen). Det senare lär vara förenat med stark dödsångest. Själv skrattade jag mest när jag kände den där fingertjocka slangen vandra genom tarmen. Kanske ska tillägga att allt var frid och fröjd där inne. Hoppas trots allt att jag aldrig mer behöver göra om det. Och då menar jag inte på grund av själva ingreppet. Utan på grund av fastan. Efter ett och ett halvt dygn utan mat men med buljong och pommack kände jag mer för att spy än något annat. Sjuk, frusen, huvudvärk. Kort sagt riktigt sjuk. Fy sjutton alltså.
Men va fint, sa sköterskan, när jag anlände till mottagningen. Då har du gjort allt rätt. Tur att det inte var tvärtom.

Lilla du, lilla fin, du är mammas fina, lilla du, lilla fin, du är mammas Hedda- tjej.
Hedda, var inte skrikmoster nu i natt när mams är borta. Sov gott och kryp intill papps om drömmarna blir för otäcka. Han finns där för dig. Jag älskar dig min fina, roliga, underbara Hedda-tjej.

Åh, varför går det flera dagar utan att jag skriver? Måste bero på att ingen läser det jag författar. Jag hatar att inte bli läst. Vem är jag då? Nobody. Jag saknar, saknar, saknar jobbet som journalist. Krönikorna. Bengts vredesutbrott vid datorn. Kommenterarna från en kollega några bord längre bort. Diskussionerna, skratten, intervjuerna, texterna. Och att veta att jag blir läst. Åtminstone av några stycken. Tio räcker tycker jag.
Nu ska jag skriva tillsammans med typ två miljoner andra bloggare. Varför ska någon läsa det jag skriver? Inte ens mina vänner gör ju det. Jo, kanske en. Min vän L. Gud vad tråkiga ni andra är. Och bilder vill ni förstås också ha! Men jag orkar inte, hinner inte, vill inte. Räcker det inte med mina ord. Det får det fan i mig göra.

I dag sov jag inte middag. Ja, alltså, jag brukar alltid vila med Hedda när hon vilar. Minns med vemod helger när jag fortfarande ammade och Hedda kunde sova två timmar med tutten. Det var inte allt för länge sen. Faktiskt kanske bara två månader sedan. Men för några veckor sedan tillbringade jag och sambon ett antal kvällar med en ovanligt pigg liten avkomma. Skräck och fasa. En kväll somnade hon kl 22.00. Vidrigt. Rent ut sagt vidrigt. "Lek själv" sa vi och klippte frenetiskt med ögonen. Bara att konstatera att Hedda lite tidigare än vi planerat behövde kortare dagsvila. Bad dagmamman korta sömnen till 45 minuter och vips, det gjorde susen. Hedda är, vad ska jag säga, lite intensiv. Kortare och kortare middagsvila betyder längre och längre intensivpass. Ganska likt ett 400-meterslopp: hög fart i 300 meter. Långsammare mot slutet. Men i dag hade vi riktigt trevligt besök på förmiddagen som vi toppade med att efter middagsvilan - som vi själva alltså inte intog - tog bussen in till stan och besökte vår goda vän C med familj. Livet blir lite lättare med goda vänner och god mat. Så är det bara.

Lite bitter
Min kompis M ska på 40-årsfest nästa helg. En fest jag mer än gärna hängt med på. En gammal klasskamrat från gymnasiet fyller år. Och det kommer bara drälla av massa gamla, roliga bekantskaper. Alltså, jag tycker inte det är dugg konstigt att han inte bjudit mig. Vi umgås ju inte. Har inte ens setts de senaste tio åren tror jag. Men det hade varit så jäkla kul. Jag minns min tid i gymnasiet som idel solsken och sång. Jag startade skoltidning, jag blev kassör och sedermera ordförande i elevrådet, jag var kreatör, extrovert, duktigt, smart, you name it. Det var en tid med flyt och utan friktion. Kan inte riktigt förklara känslan av förlust eller saknad att inte få gå på den där festen. På något sätt hade det varit så kul att träffa den delen av mitt liv. Om inte annat skulle det vara kul att träffa lite nytt - eller nygammalt kanske jag ska säga - folk.
När jag gick på Socialhögskolan skrev jag en c-uppats på temat tillhörighet. Farsta - en plats på jorden hette den. Den handlar bland annat om vikten av minnen som en del av din identitet och känslan av att hänga ihop över tid som individ. På Facebook har vi alla möjlighet att återuppta gamla kontakter och i år följer jag alla dessa människor som liksom jag fyller 40 år. Jag känner saknad. Kanske saknad över en tid då allt stod för dörren, när allt fortfarande var möjligt. Det är väl det jag skulle vilja. Få känna den där känslan igen. Om så bara för en kväll.

Jaha, andra dagen med nya bloggen. Och första dagen på jobbet efter fyra dagars snarlik influensa. Men det var nog ändå inte det. Tyvärr måste jag säga. Hade känts skönt att få det överstökat. Hörde på jobbet att vi troligtvis inte får någon spruta innan vecka 48. Funderar starkt på att pipa ner till vårdcentralen. Jag menar; vi är föräldrar, skulle båda kunna bli sjuka samtidigt, hur många har lust att komma och ta hand om lillan när smittan härjar i lägenheten. Vi borde ju få förtur om några. Ska kolla upp detta genast på måndag.

Ja, då kör jag nu då! Jag är just på språng och ska hämta min lilla tjej hos dagmamman. Hon ska få sina nya byxblöjor. Var just nere i centrum och bytte storlek. Alltså jag fattar inte. Jag står där varje gång och kliar mig i huvudet. Hmm få se nu: vilken storlek har hon nu? 10-14 kg eller 13-20 kg? Studerar noga pojken på paketet. Känner jag igen honom? Eller kanske jag ska kolla hur djuren på blöjorna ser ut. Nä, minns inte dem heller. I går var jag säker på att jag skulle ta 13-20 kg. Två timmar senare fick jag revidera mitt inköpt. Var hos Ulla på BVC och det visade sig att Hedda bara väger 13,4 kg. Alltså inte bara så där. Helt normalt. Men knappast något som föranleder inköp av de blöjor jag gjorde. Alltså, ner i dag, byta, tjejen i kassan undrade äcklat om jag öppnat paketet. JAaa, visst, eller hur?
Så, nu har vi rätt blöjor. Och nästa gång får jag väl ringa Ulla på BVC om råd. Hedda ville förresten att jag skulle berätta om Ulla på BVC hela natten. Berätta Ulla sa hon.

Test

Gillar den här bloggmallen. Hoppas jag begriper mig på den bara.