Lite bitter
Min kompis M ska på 40-årsfest nästa helg. En fest jag mer än gärna hängt med på. En gammal klasskamrat från gymnasiet fyller år. Och det kommer bara drälla av massa gamla, roliga bekantskaper. Alltså, jag tycker inte det är dugg konstigt att han inte bjudit mig. Vi umgås ju inte. Har inte ens setts de senaste tio åren tror jag. Men det hade varit så jäkla kul. Jag minns min tid i gymnasiet som idel solsken och sång. Jag startade skoltidning, jag blev kassör och sedermera ordförande i elevrådet, jag var kreatör, extrovert, duktigt, smart, you name it. Det var en tid med flyt och utan friktion. Kan inte riktigt förklara känslan av förlust eller saknad att inte få gå på den där festen. På något sätt hade det varit så kul att träffa den delen av mitt liv. Om inte annat skulle det vara kul att träffa lite nytt - eller nygammalt kanske jag ska säga - folk.
När jag gick på Socialhögskolan skrev jag en c-uppats på temat tillhörighet. Farsta - en plats på jorden hette den. Den handlar bland annat om vikten av minnen som en del av din identitet och känslan av att hänga ihop över tid som individ. På Facebook har vi alla möjlighet att återuppta gamla kontakter och i år följer jag alla dessa människor som liksom jag fyller 40 år. Jag känner saknad. Kanske saknad över en tid då allt stod för dörren, när allt fortfarande var möjligt. Det är väl det jag skulle vilja. Få känna den där känslan igen. Om så bara för en kväll.