Dessa dagar

Hedda har slutat sova på dagen. Det här har inneburit en mindre katastrof de senaste dygnen. Fyra dagar ensam med en sällskapssjuk, leksugen, emellanåt supertrilskande, ilsken, två och ett halvtåring utan en enda minuts vila. This is not what I expected. I dag är bara ett exempel: Vi skulle gå ut och åka pulka redan på förmiddagen. Planen var att trötta ut henne och därmed öka chanserna till middagsvila. Näpp. Gick inte. Fick inte på henne dubbelvantar. De gamla, stora är inte stora längre. De är små. För små. Skorna också. Åtminstone med dubbelstrumpor. Okej. Nu tar vi det väldigt lugnt. Vi går till centrum och köper nya vantar och nya strumpor - tunna ullstrumpor.
Det går fint att ta sig ner till affärerna. Hedda är på bra humör. Innan vi handlar all vinterutrustning ska vi bara gå och köpa en banan. Två apelsiner också. Jag tar med mig frukten till kassan. Men. För. I. Hel. Vete. Precis när jag ska betala kommer jag på att kortet ligger hemma på bordet. Kortet med pengarna på. Det blir inga vantar eller strumpor heller. Förstås. Men bananen får vi av den snälla kassörskan. Hon såg inte ut att vara i barnålder själv. Men hon har väl suttit i kassan tillräckligt länge för att förstå.

Antagligen är sambon lika slut. Pendling norrut varje morgon och sen returresa till kvällen. Vinter, kyla, snö, inställda tåg. Men det är något med det där att flera gånger varje timme behöva höja rösten, sno åt sig kritor som är farligt nära tapeten, mer eller mindre fösa ut avkomman ur köket när hon kastat en fiskbulle i pannan på mig. Hjärtat skenar, pulsen ökar, ludd fyller huvudet, jag är lika trött som efter en språngmarsch uppför pulkbacken med ungen i pulkan och jag tänker sov, sov sov. Sov nu. Läs själv en stund. Rita, (bara på pappret),här är kritorna, byt blöja på alla dockorna, här, ta våtservetter, flera stycken vettja, blöjor, ta hela paketet, inga problem. Jättefina blöjor, här, ta. OCh så kanske det blir fridfullt en stund. KAnske. Sen kommer lilla vännen. Kryper upp i soffan, målmedvetet leende och säger: Jag älskar dig.
Ja, vad säger man.
PS/ Under tiden jag skrivit det här har jag letat kritor, plockat fram nytt papper, avvärjt kritstreck på väggen, på ännu fler böcker, på golvet, knäppt på pianot, sänkt volymen, knäppt av det, blivit matad med russin, plockat russin ur BH:n. Säkert något mer.