Dagar med Hedda

Jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av barn. Då menar jag barn i den åldern som tycker det är roligt att leka i sandlådan och baka 20 kakor, bygga torn av klossar och riva ner, rita arga kaniner 30 gånger på raken, hoppa upp och ner i sängen 50 gånger. Och gärna vill att man själv ska delta. Och trots att jag nu själv har världens underbaraste lilla unge tycker jag fortfarande inte det här är kul. Jag tycker helt enkelt inte det är särskilt roligt att leka barnlekar. Lekar kräver tålamod. Och jag verkar tyvärr inte ha särskilt gott tålamod. Däremot är jag väldigt förtjust i att läsa. Hedda också. Hon älskar sina böcker. De är faktiskt hennes bästa leksaker. Vi har ända sedan hon var riktigt liten prenumrerat på åldersanpassade böcker. Varje månad dimper ett nytt paket ner i lådan. Många är roliga. Andra mindre roliga. Tyvärr sammanfaller inte alltid hennes favoriter med våra. I bland kan Hedda plocka fram en bok som jag själv bara känner - neeej, inte den för Guds skull. Då meddelar jag avkomman "inte den gamla tråkmånsen".
- Inte den gamla tråkmånsen, härmar Hedda med ett varggrin och fortsätter:
- Läs! Läs den!
Ja, ni hajjar, det är bara att läsa.
Andra gånger kan hon plocka fram en ett år gammal bok med orden "den här gamla godingen".
Det händer att jag också får välja bok. Men då blir ofta resultatet: "Den är gammal" och så slänger hon boken med ett frisbee-kast i golvet. Men oftast väljer Hedda bok själv. Och nu har vi hittat en gemensam favorit: Alfons Åberg. Vad kul vi har. Absolut bäst är när Hedda har badat. Då kryper vi ner under täcket i soffan. Jag i mysbyxor och hon i bara byxblöjan. "Ligg-läsa" undrar hon förtjust. Och så läser jag Alfons med Hedda på armen. Hon ligger ofta lite på sidan, tryckt mot mig, för fingret fram och tillbaka längs läpparna medan hon följer med i boken. Vissa sidor vill hon läsa om och om igen. Varför gör Alfons si eller så? VArför skriker Alfons pappa? Vart tog Mållgan vägen? Varför bråkar Alfons och kompisen Viktor? "Titta, dom drar varann i håret" säger Hedda häpet. Och så bläddrar hon tillbaka till samma sida igen. Mycket att tänka på för en liten tjej.

I går besökte vi vårdcentralen. Hedda skulle ta ett blodprov. Vi har varit där tidigare och jag förberedde henne på att snälla tanten skulle ta ett prov i armen. "Men inte kisspåse" förtydligade Hedda när vi satt i väntrummet. (Kisspåse är en fiffig uppfinning för att samla upp urin på blöjbarn). Nä, inte kisspåse sa jag, bara prov.
- Fösst tar jag prov på snälla tanten, sen hon ta prov på Hedda" meddelade Hedda resten av väntrummet. Hon var i sitt esse. Pratade högt, berättade att hon minnsann skulle ta prov på snälla tanten, pratade om de andra i väntrummet och inbjöd till samtal med sina påståenden om de andra besökarna.
Provet gick bra. Hedda grinade bara lite. Precis när "snälla tanten" stack in nålen i armen. Sen fick hon ett plåster och när jag drog ner ärmen sa hon plötslig med pigg och skälmsk röst "Jag ser inte plåstret längre".