Internationella kvinnodagen

I dag är det den 8 mars. Dessutom firar kvinnodagen 100-årsjubileum. Minns 8 mars för fyra år sedan, 2006. Några månader kvar till valet som socialdemokraterna förlorade. Men det visste vi inte då. Att vi skulle förlora:-) Jag och Jens Orback flängde Stockholm runt i högt tempo. Statsrådsbil hit. Statsrådsbil dit. Debatt med Schyman, mingel hos Jämo, dans på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Några månader tidigare hade jag upptäckt att jag var ganska duktigt på att utforma såna här dagsprogram. Samtidigt upplevde jag alltid en viss stress över om allt skulle klaffa, om Jens skulle vara tillräckligt påläst (läs: fått tillräckligt bra underlag), om det forum jag valt var bra eller inte och så vidare, och så vidare.

Roligast var nog när vi turnerade i Dalarna samma dag som Björn Lind körde sprintloppet i OS. Jag hade fått strikta order: fixa en lucka så vi hinner se loppet. Jag lyckades med nöd och näppe och vi körde runt tills vi hittade en fiffig liten rastplats och tittade på TV. För som inte vet det: statsrådsbilarna har en liten TV-apparat på förarplats. Där satt vi någonstans utanför Borlänge och glodde på Björn Lind som studsade fram i spåret mot ytterligare ett guld. Jag har ofta valt saker på lust. Därför har jag inte mycket till karriär men jag har fått uppleva mycket och framför allt träffat så många människor som jag någon dag ska använda mig av i en roman.
Men i dag tänker jag på Gertrude, en kvinnlig fackföreningsledare, från Zimbabwe. Hon har gått under jorden och när jag pratade med henne grät hon. Hon grät för hon visste inte hur hennes familj mår, om och när hon kan träffa dem. Hon grät på en knastrig linje. Jag vet inte riktigt vad jag känner - men någon slags uppenbarelse fick jag. Dessa förbannat orättvisa förhållanden vi lever under. Inte så mycket för att hon är kvinna utan för att hon inte kan verka för det hon tror på.