Ska försöka sluta klaga

Tänker varje dag att jag ska försöka sluta gnälla över att vi ska flytta, bo i bostadsrätt, måste tänka på vilken bindningstid vi ska ta på lånet, oja mig över alla papper, oja mig över att vi nog måste göra om i hela lägenheten för vilka pengar då, oroa mig för att vi ska behöva sälja lägenheten - som vi inte ens flyttat in i ännu - med förlust, gnäll, klag, tjat. Jag försöker tänka på Sofie som förlorade sin lilla Victor i cancer, försöker tänka på en annan mamma som också förlorade sin son i cancer och nu inte får sjukpenning mer än i sex veckor. Så mäter försäkringskassan sorg. Sex veckor. SEdan är det dags att gå vidare. Rycka upp sig. Försöker tänka på Haiti, på ganska mycket annat och många andra som har det lite jobbigare än vad jag tycker att jag har. Varför är det så svårt för mig att känna mig nöjd och glad? Jag blir galen snart. Det är inget kul.