Jag tror jag lägger ned

den här bloggen. Eller den får väl ligga kvar. Men, as you may have noticed, jag skriver sällan eller aldrig. Tror inte bloggverktyget passar mig. Eller så hinner jag inte. Eller så får jag prestationsångest. Eller nått. Nu jobbar jag ju dessutom som journalist igen och outar mig lite den vägen. Trots att vi inte längre får skriva krönikor. Måste säga att jag blev lite lack när det gick upp för mig. Jag älskade att skriva krönikor. Passar mitt sätt att skriva. Men ändå. Skriva artiklar är också roligt. Men vad konstigt det är. Eller så är det bara helt naturligt: När jag jobbade på den här arbetsplatsen förra gången satt jag gärna kvar, jobbad sent, hängde i fullmäktige varannan måndagkväll, kom på den ena galna idén efter den andra - under min tid på tidningen fick Allsången sitt stora genombrott bland läsarna: samma dag som Ricky Martin helt sensationellt skulle sjunga på skansen klev jag upp 05.30, tog tunnelbana och buss (eller var det taxi?) till Skansen och intervjuade den sömndruckna skaran fans som höll på att samla ihop sina blöta sovsäckar. Regnet höll på att upphöra och folk värmde sig med kaffe och smörgås.

Jag fick mig en rolig pratstund med en hovmästare från Hard Rock café. Bredvid honom stod en äldre dam och två tonårsstjejer. Vilken bild det blev på ettan. ja, och sen tog jag förstås tidernas bild på Ricky Martin och Lasse Berghagen fick säga att det var "top of the tops" i min bandspeldare. Japp, det var tider det. Innan barnet kom. Nu, nä, jag vet inte, men jag orkar inte jobba längre än till klockan fem, även om jag skulle behöva, intresset falnar, något annat är viktigare, jag har liksom inte samma glöd, i bland känner jag hur luddet sprider sig i huvudet, men i bland blixtrar jg till. Men kvällsjobb. Nä, det är liksom passé. Och så ska det väl vara. Som chefen sa: Det är några år då man jobbar lite mindre.
En bra inställning.

Ja, nu skrev jag om något helt annat än det jag tänkt. Jag tror jag ska lägga tiden på att skriva en bok nu. Inte att skriva blogg. Men läs gärna min allra första blogg, den är rätt rolig: annikasblogg.wordpress.com

Back in business

Jaha, ursäkta, kanske alldeles,alldeles för länge sen. Passar på att skriva medan lillan tittar på nalle puh. Hon har lärt sig logga in på datorn, knappa sig fram, sätta på cd:n och välja kapitel. Hjälp. Vad har vi gjort?
Lite uppdateringar:
1) jag ska inte gå kriminalskrivarkursen. JAg ska ägna mig åt friskvård i stället i höst. Börja löpträna med Friskis som tydligen har gratis jogging, crosstraining mm under hösten. Allt för ett friskare STockholm. Det går ju inte att missa. Förra året fick jag ett presentkort på löplabbet. Det har jag utnyttjat och ska nu använda ytterligare ett och köpa käcka löpkläder.

2) Ska skriva ändå. Låna hem en dator från jobbet.

3) Inte flytta till uppsala. Vi har sålt lägenheten.

4) Rädda massa bilder från min förstörda Iphone. Det kostar en del men filmerna jag har på den mobilen var helt underbara. Chefen sa: Annika, för din egen skull: strunta i det. Du kommer inte titta på de filmerna. Kanske det, men jag VILL ha dem. Har förstås lite ångest över att betala för sånt men så får det bli. Och sen får jag fan inte göra så här något mer. Jag pajade ju även min privata mobil någon månad innan jobbmobilen.

4) Inte fira fler 40-årsdagar på ett par år nu.

5) Börja jobba i morgon.

Alldeles för länge sen

Herre Gud som jag inte skrivit. Tappade stinget. KAn dock berätta att jag anmält mig till en kriminalroman-skrivarkurs. Jag som aldrig trott att jag skulle välja en sån kurs. Men så satt jag där och anmälde mig till en fortsättningskurs i roman- och novell men fick plötsligt en ingivelse. Fan, jag kanske skulle skriva kriminalromaner. Det kändes väldigt rätt av någon anledning. Men hur fan kommer man på en kriminalhistoria då? Ja, jag får väl lära mig. Om inte annat kan jag säkert lära mig något att ha med mig i vilken bok som helst.

Uppsala

I dag hyrde vi bil och körde till uppsala. Inspektion av lägenheten stod på schemat. Utan lilla tjejen. Hon kan numer nämligen tillbringa en längre stund hos sin farmor. Helt otroligt. KÄnslan av att bara vara själva i en timme, visserligen i en stökig lägenhet, är närmast overklig. Jag är nöjd med allt i lägenheten utom det som är tänkt bli heddas rum. Det är...rosa. Väldigt rosa. Alltså, tanken vara at kopiera rummet från Solna-lägenheten. Tänkte bara inte på att rummet i uppsala är typ en halv gång mindre och att färgen vi valt kanske var lite mörkare. Hmmmm. Turkost hade kanske inte varit så fel. Annars är golven jättefina och resten av målningen blev bra. Nu ska vi köpa en ny spis och fixa nya handtag till köksluckorna. Sen får vi se. Vi ska be att få lägenheten omvärderad för att kunna lägga in renoveringslånet i bostadslånet. Det borde gå vägen. Kompisen som var med och kollade på lägenheten innan vi köpte den sa: ja, det är bara att flytta in. Det var det inte kan jag säga. FAsen, inget var gjort på 20 år.
Nu sitter jag och skriver här. Hedda tittar på fåret Shaun på datorn och mats har frigång och kollar match på lokal. Snart ska vi läsa snövit.

Vad jag inte skriver

Förlåt, förlåt, det här är nog längsta uppehållet sen jag startade bloggen. KÄnner mig inte så peppad att skriva. Nu när jag är journalist igen får jag utlopp för den sidan. Blir ju publicerad varje vecka. Men - att få barn, att en annan liten människa styr mitt liv nu har gjort mig lite, lite mindre intresserad av att synas, exponera mig. Framför allt har det lyckligtvis gjort mig lite, lite mindre orolig över allt jag skriver. Förra gången jag jobbade som journalist kunde jag ligga sömnlös en hel helg: vad skrev jag, hur kunde jag, vad ska folk säga. Svetten rann, andnöden satt som en stock i halsen.

Nu - särskilt sen jag började följa Sofies blogg (denstarkastestjarnan.blogg.se)om lilla, kära Victor, tänker jag ofta: Ja, ja, men ingen har ju dött i alla fall. Så brukade statssekreteraren på justitiedeppet, tillika nuvarande ordförande för Amnesty, Lise Bergh,säga; ja, ja, men det är väl ingen som dött i alla fall. När något gått helt galet i ett uttalande eller så. När jag läser om Victor som kämpade men till slut förlorade kampen mot sin cancer får den meningen en helt ny och relevant innebörd.

Nu tänker jag mycket på att jag kanske ska gå vidare och börja på mitt bokprojekt. Det som jag tänkt på nu i några år. 2006 fick jag så många hintar om det men det blev inget av det. Men nu, nu har jag en liten historia. Få se hur det blir.

Bostadspolitisk debatt

Nu hettar det till. Ska äntligen få gå på mitt första besök i Riksdagen sedan återkomsten som journalist. Bostadspolitisk debatt. Kommunminister Mats Odell ska svara på oppositionens frågor. Mats Odell som vill lösa bostadsbristen med utförsäljning av allmännyttan och samtidigt bättre skatteregler för uthyrning av rum. Back to the old 40´s. Hans regeringskollega, Janne Björklund slår till i samma stil. Björklund tycker att unga ska ha mycket mindre lön för samma jobb som äldre utför. Nu undrar vi alla var dessa unga ska bo någonstans. Eller tänker Björklund lagstifta om lägre hyra för dessa ungdomar? Logik kan ju aldrig varit utbildningsministerns bästa ämne i plugget.

Jag blir så trött...och lessen

I påskas slängde jag ner min privata mobil i en lite större väska. Fick bråttom till tunnelbanan och sen tåget till Gävle. Tyvärr, tyvärr rann någon form av vätska - minns inte vilken sort just nu - ut och fyllde innandömet av mobilen. Hej då alla bilder och filmer (inte så många dock och en del hade jag mms:at över till hotmailen) Men ändå. Två pyttekorta bebisfilmer från BB försvann. MAn kunde då tänka sig att jag fortsättningsvis skulle vara lite försiktigare, ladda över bilder och filmer lite oftare. Eller hur? I förrgår åt jag och Hedda på Mc Donalds. Hedda dricker aldrig ur all mjölk och snål som jag är sätter jag på korken på förpackningen coh tar med mig hem till kaffet. Så även denna gång.
Bye, bye, alla bilder och filmer på Iphonen (bye, bye Iphone också förstås) och den här gången är det MYCKET värre. Världens underbaraste filmer försvann. Så roliga, så udda. Jag ska lämna in för räddning men vad fan kostar det då? Nu sitter jag med en skitmobil på jobbet, trög Ericsson, bättre kamera förstås, men vad hjälper det.

Det löste sig som det brukar

Kristian Lagerström är en av upphovsmännen till Sveriges bidrag i ESC på lördag - om nu lilla Anna fixar kvalet. Denne man har jag nu intervjuat efter tre veckors vånda. Började med att jag första veckan glömde bort att jag borde försöka få tag på honom. Andra veckan fick tag på fel kontaktperson. Och tredje veckan visserligen fick i väg ett mejl men inte hörde något. Redaktören bestämde sig i torsdags eftermiddag att det fick bli något annat till på måndag. Men när jag cyklar som en galning för att hinna i någorlunda tid till ett restaurangbesök hör jag the doorbell (min iphone-signal) plinga i cykelväskan. Varför jag stannar vet jag inte men gör det i alla fall - och vem är det - om inte Kristian L. Torsdag kväll kl sju. Han lät lite långsam, saktmodig kanske, som han själv beskriver sig. Hur ska det här nu gå tänkte jag förfärat när vi lagt på efter att jag - efter lite snabba tankar - gått igenom alla alternativ: jag kan inte säga nej (trots den sena timmen), då blir redaktören galen, jag får göra intervjun i morgon klockan nio, skriva klart till klockan kvart i elva då jag ska i väg, och sen på något sätt fixa en bild på denne man. Och allt ska sen vara klart senast klockan tre samma dag. Nä, han lät lite sävlig på telefonen. Men det fick bära eller brista.
Visade sig bli en artikel som mina två chefer skrattade sig halvt fördärvade åt - positivt alltså. Och bild lyckades jag också fixa.
Om jag uppfattat allt rätt i hans högst oväntade svada är ett annat kapitel. Men det här är det jag älskar med journalistiken: när det löser sig, när flowet kommer.

Det blev en 50-öring

I går började jag en del av mitt nya liv. Eller kanske efter frukost ska jag tillägga. GI-metoden ska prövas men det förstår ingen på jobbet så det fick bli knäckebröd. Men inte blev jag knäckt av det utan revanscherade mig på lunchen med idel GI-vänlig mat. Rostbiff, keso, grönsaker och nötter. Lite schizofrent känns det. SOm gammal van viktväktare är ju typ nötter bannlyst. Alldeles för fett. Och avokado ska vi inte tala om. Viktväktare gör korstecknet. Men jag tillber nu GI-guden. vÄrre var det på kvällen när jag skulle iväg på smyckestillverkningskurs. Snabbmat - och tyvärr även mackor - är liksom själva antitesen till GI-mat. Irrade runt på odengatan, irrade var ordet, snurrig av hunger och så fick det bli en banan i alla fall. Just banan är ju en frukt som varken är särskilt viktväktarvänlig eller GI-vänlig. Men det var ju första dagen.
På kvällen gav mig själv affirmationer - mitt halsband var riktigt snyggt. Och i morse handlade jag på Konsum, stressade genom portmonnän och letade efter en 50-öring, tog en krona i stället och tänkte vänta på växel. Men så tänkte jag, va fan, varför ska jag stressa så jäkligt. La tillbaka kronan och letade rätt på 50-öringen.
Bra där Annika!

Hur ska man veta

vad som är bäst? Målade eller tapetserade väggar? Målat tycker jag. Blir inte lika slitet. Går utmärkt att tvätta av när lillan slängt något odefinierbart på väggen. Men kanske är det inte lika mycket värt vid en försäljning.

Parkett eller laminat. Självklart parkett. Men nu har vi insett ett litet problem. Lägger vi in 15 mm-parkett i köket riskerar vi att inte kunna sätt in vare sig diskmaskin eller spis eftersom golvnivån höjs. Visst finns det reglerbara apparater men det är ändå inte säkert att det funkar. Riv ut hela köket tycker golvläggaren. Det blir inte så dyrt. Nä, tjenare. Alltså, då kanske det blir laminat där i stället. Med en käck liten list mellan vardagsrum och kök. Hur snyggt blir det då? I morrn ska jag dit och mäta utrymmet vid spis och diskmaskin så får vi se. Problemet när man inte har så mycket pengar är att man alltid får ta näst bäst.

Men vad fan,

nyss hade man börjat lugna ner sig och börjat blicka framåt mot året bortom finanskrisen. Men vad händer, jo, grekerna visar sig vara helt korrupta. Allvarligt talat, hur gick det här till? Men den här gången ska jag inte vänta med mina, visserligen mycket blygsamma, fonder, utan flytta om. Jo, jo, det blir ju enkelt, hur många gånger har jag inte bett om nya lösenord, tappat bort dem, försökt hitta på såna jag ska komma ihåg i huvudet men just dessa lösenord glömmer jag alltid bort. ÄR annars en fena just på koder och såna grejer. Så nu får jag faxa in ordrar antar jag och PPM tar väl en vecka att få nytt lösenord.

Kan tipsa om en jäkligt bra krönika i Expressen, typ fredag kanske, av Ann-MArie MArteus som påminner om att flera av de euoropeiska länderna är gamla diktaturer - flera långt in på 70-talet. De kanske inte är lika, ja , vad ska jag säga, försiktiga med hur man handskas med pengar. Demokratiskt alltså.

Visst var det bättre förr - eller enklare i alla fall?

Några gånger om året brukar jag utbrista: Sovjetunionen kom tillbaka. Allt är förlåtet. Tänk på den tiden - innan den digitala revolutionen försatte oss moderna människor i ständiga valsituationer - då man gick till affären, köpte en kamerafilm (24 eller 36 bilder), tog bilder med sin instamatic, nåja, efter hand avancerade även jag i märkeshierarkin, framkallade, några blev suddiga, dem slängde man och satte in resten i fotoalbum. Jag har hur många album som helst från 80 och 90-talet. Efter ett tag utvecklades framkallningen. Man kunde få både dubbel- och trippelkopior. I dag har jag 2000 bilder i en dator, ständigt livrädd för att datorn pajar, ständigt bekymrad över var jag ska spara dem, på ett moln, på hotmailen, kopiera dem till usb och lägga i bankfack, men om de inte går att öppna då om tio år. Inte ett enda album med bilder har jag från de senaste fem åren.

Och vad var det för fel med Telia-monopolet? Eller på den tiden då de enda elbolag man kände till var Fortum (hette något annat först) och Vattenfall. Just elen är väl rätt okej om jag bortser från att jag alltid känner mig lurad när avin kommer och jag inte fattar någonting. Jag HATAR det. Men för att vi som liksom inte ORKAR jämföra bolag hit och dit i den här moderna världen har någon utvecklat den fiffiga jämförelsesiten Elskling.se. Tack för den. Gör det hela mycket enklare. Värre är det med telefonen. Både mobiltelefoni och vanlig telefon - jag, jag ringer fortfarande med stationär telefon. För att välja rätt måste man jämför minutpris, öppningsavgift - och hmmm, ringer jag ofta och lite eller sällan och länge? Visst finns det jämförelsesiter men som sagt; du ska veta allt om ditt telefonnerade. HAr ni märkt att man kan välja en enklare eller lite mer avancerad jämförelse på såna siter. Vilket operatör ringer du oftast till? Är du medelringare, kvällsringare, nattringare. De flesta väljer till slut att baka in allt i ett litet paket som - surprise, surprise - ditt bredbandsbolag erbjuder. Det gjorde vi. Sa upp Telia-abonnemanget och vår operatör. Och inte fan blev det särskilt mycket billigare. Vi fick några onödiga kanaler extra. Och det hela beror på att vår bredbandsleverantör har högre minutavgift och högre öppningsavgift. För övrigt: är det inte lite Sovjetunionen eller DDR över det här med bredbandsleverantören. Jaha, i det här huste ha vi Comhem. Eller här kör vi med Bredbandsbolaget. Monopol kallas väl det för....Som ett litet mini-sovjet i bostadsområdet.

Oj, jag höll nästan på att glömma det viktigaste av allt: tänk vad skönt det var på den tiden man gick till den närmaste skolan. I mitt fall Västbodaskolan i Farsta. Den har de rivit nu och någon ska bygga bostäder. Med soldränkta balkonger som kompisen M lite vemodigt meddelade. Eller, nä, inte vemodigt, indignerat. M är aldrig vemodig. Bara indignerad. Sen blev det Kvicken och därefter Farsta Gymnasium. Visst, till gymnasiet kunde man nog välja lite mer fritt eller rättare sagt, den linje du valde styrde vilken skola det blev. Så många linjer fanns det förstås inte att välja - Gubevars - och tur var väl det. Mina föräldrar hade aldrig orkat engagera sig i en sån sak. Det var ekonomisk. Punkt slut. Men jag är nöjd. Minns min skoltid med solsken. Särskilt gymnasiet.

Nä, men nu ska jag nog surfa in på Solnas hemsida och ställa Hedda i kö till lämplig skola...

Solna i mitt hjärta

JAg bekänner: jag älskar Solna. I alla fall mer än Uppsala. Hur gick det till. När jag blev, kär i Solna. Det måste vara träbryggorna, vattnet, katterna i Augustendal, änderna kanske. Jag vet inte. Vet bara att jag vill bor kvar. Här. I Solna.

Lena hade rätt

Den senaste veckan har jag köpt två par jeans. Först köpte jag storlek 33. Tyckte de såg rätt lagom ut när jag höll dem framför mig. Provade orkade jag förstås inte. Gör jag aldrig nu förtiden. Hinner inte. Bättre handla hem och lämna tillbaka. I bland känner jag mig så rik när jag lämnat tillbaka hälften av kläderna jag köpt. Nåväl, paret 33 visade sig vara dels stretch, dels för stora! Bytte nästa dag till 32, drog bort lappen och drog på mig dem. Hmmm, lite stora dom med. MEn nu var det ju försent. Efter några dagar hängde de liksom, och fick såna där fula veck här och där. I förrgår köpte jag ytterligare ett par, storlek 31. Jaha, vad händer, även de veckar sig, hänger, alltså, har jag rasat i vikt på en dag eller så. Eller så är det modellen det är fel på. Jag får återgå till kedjan L och skippa klädjätten. OCh - sluta handla. Vi har en del dubbelhyror att betala.
Kom att tänka på min kompis Lena från grundskolan. Gud, vad kul vi hade åt hennes tighta, stretchjeans, typ leggings. Fan, hon var ju 25 år före sin tid. Förlåt Lena, du hade rätt.

With Love

Vilket underbart väder. Ljummet i luften, korallblått - nåja, nästan i alla fall - vatten längs Skeppsbron. Cyklade till Slussen för att intervjua en popkille. Jag var själv rätt poppig, nya pilotglasögon, skinnjacka (!) och coola jumpadojor. Han hade gula strumpor och svart kappa. Vi pratade musik, satirteckningar och lite, lite politik. Mejlet han skrev häromdagen läste jag lite snabbt, ryckte till; stod det with Love? Nej, mvh Love, men på redaktionen tyckte vi det var kul, With Love, Love. Liksom.

Det bidde inte ens en tumme

Jaha, nähä, nu har man ju gjort en tjänsteman på bostadsföretaget glad i alla fall. Vaknade vid fyratiden i morse av att det knarrade en liten röst i huvuvdet: Och ni får hyra ut till juridisk person? Handläggaren på Bostad Direkts röst. Ja,ja, jag hade ju nämnt det för tjänstemannen hos vår värd men ja, ja, jag ringer väl. Just in case. Och nä, nä, det gick inte för sig. Nähänä, och det kunde ni liksom inte skrivit då i brevet där vi får tillåtelse att hyra ut. Uthyrning till juridisk person är icke tillåten. Det hade räckt bra det.

Nu var det inte just den här kvinnan som skrivit det brevet. Hon som gjort det har gått i pension. Men hon jag pratade med var ju tacksam. Hade som jag förstått det satt henne rejält på pottkanten om vi skickat in ett kontrakt för juridisk person. Kul att göra någon glad...

Nu ska jag mejla Bostad Direkt. Stackars människa där. Hon prövas hårt.

Mycket att göra

har vi just nu. Vi ska hyra ut lägenheten. Otroligt nog får vi göra det för värden. Det betyder att vi har direktfil tillbaka till STockholm om ett år. Skönt för en som lider av kontrollbehovets tyngdlag. Men, he he, att skriva ett litet kontrakt innebär liksom sista spiken för flytten. När vi väl skrivit kontraktet kan vi inte ändra oss, inte bestämma oss för att sälja lägenheten och bo kvar. Det blir till att flytta. För kontraktet går inte att säga upp i förtid. Nåväl, vi hade bestämt oss för att hyra ut möblerat. Till ett företag. I förra veckan insåg jag dock det omöjliga i det. Gick runt i lägenheten, tände en lampa och tänkte plötsligt, jaha, den måste vi ju lämna kvar. Satte på micron: eh, jaha, den blir ju kvar förstås. Dammsög lite. Vänta nu, de behöver väl såklart en dammsugare. Blir dyrt det här Satte mig ner och klottrade ner allt vi måste köpa nytt. Och nej , det går inte. Mejlade uthyrarföretaget och bekände vår dumhet. Men se, företaget vill tydligen ändå hyra lägenheten. De ska köpa nya möbler. Köper de dammsugare också då? Skönt i alla fall att jag kom på det orimliga i det hela. Nu får vi se hur det går i dag när jag ringer och diskuterar vidare.

Handens fem fingrar

Hans fingrar sluter stadigt om den gula muggen. Ljusbruna små fingrar. Veckiga på mitten precis som mina. Han dricker metodiskt upp saften. Klunk för klunk. Jag tittar på hans fingrar. Små barnfingrar. Och plötsligt genomsyrar både ömhet och kärlek och värme min kropp trots att han inte är min. Jag sneglar på hans ögon, mörkt bruna, djupt koncentrerade på det han dricker. Jag undrar vad han ser. Jag undrar vad han tänker. Kanske på den goda saften. Jag tänker på att det spelar ingen roll var ditt barn kommer ifrån. Om du har burit det eller om du hämtat det från något annat land. Han är det barn du önskade.

Nya lägenheten

behöver en uppfräschning. Vi har anlitat en snubbe som ska måla och tapetsera om. En annan snubbe (snubbe antar jag)- ej bestämd - ska lägga nya golv. Det blir dyrt det här. Men vi gav inte så mycket för lägenheten och hoppas väl att den ska öka i värde. Förståsigpåare säger att badrum och kök är viktigast för köparen. Men badrummet blev renoverat 2005 och jag vägrar göra om det bara för att byta ut den smörgula klinkersen. Det är ju inget fel på badrummet. Köket? Ja, ny kyl och frys. Men annars är det bara luckorna som behöver bytas. Och det är inte akut. Ja, när jag tänker på det så är det rätt mycket som måste göras. Fattar inte hur människorna som bott där i fyra år stått ut. Lägenheten i Solna är fantastisk. Vi älskar den. Varför ska vi flytta härifrån?

Ett år sen

lilla Victor somnade in efter sina kamp mot cancern. Jag tänker ofta på honom. En liten person jag aldrig lärde känna men berörde mig djupt. Hans föräldrar har hunnit åstadkomma mycket under året som gått. Bland annat ändrar politikerna troligen lagen och låter människor i sorg efter nära anhörigs dödsfall få sjukpenning den första tiden. Utan knussel. Dessutom har familjen samlat in hundratusentals kronor till Barncancerfonden. Hoppas du leker vilt där uppe Victor!