Nya jobbet

Då är jag på plats på nya jobbet. Journalist javisst. Rakt in i produktionen. Tre jobb direkt. Men det är lika bra att sätta i gång. Och veckan började verkligen bra. Hedda hade den goda smaken att bli sjuk under natten mot måndagen. Jättebra start på ny vecka på nytt jobb. Sambon rusade i väg till tåget och jag låssades som att Hedda inte alls var sjuk. Men när hon hellre bad om vatten än välling och tittade bedjande med sina blanka ögon på mig insåg jag: dagmamman med radar som en ja fladdermus tar fram tempen så fort hon stängt dörren om mig. Här gällde att förebygga. Mer eller mindre tvångstempade avkomman, kollade klockan, ringde ICE (In case of emergency) som snabbt kastade sig av tåget innan det började rulla. nu är han hemma för tredje dagen. Och i dag ska jag intervjua kommunals avgående ordförande Ylva Thörn. Det är kul att vara journalist igen.

Vad har vi gjort?!

Sömnlös inför kontraktskrivningen i måndags. Djupsov natten efter. Möjligen berodde de på champagnen vi öppnade tillsammans men som jag mest drack av. Återigen sömnlös natten till i dag. Förmodligen lider jag av posttraumtisk stress. Hur gick det här till. Från ena veckan till den andra. I dag rensar jag skrivbordet på gamla jobbet. På måndag kliver jag på som journalist på nygamla arbetsplatsen. Nu Stockholmsbo. Om tre månader Uppsalabo. I bostadsrätt. Jag har alltid känt mig som en loser i hyresrätt. Men det är ju jättesmart med en hyresrätt. Vill man inte bo kvar säger man upp lägenheten och flyttar. Nu måste vi tjafsa med visningar, förväntningar, ångest inför vad vi i så fall skulle få för lägenheten. Ni ser: jag funderar redan över hur vi ska kunna flytta därifrån.

I natt: "Jag kommer aldrig mer att bo i Stockholm". Tankarna for, hjärtat bultade. Var tvungen att gå upp och svälja ner två alvedon för att lugna mig. Ja, alvedon fungerar rätt bra för lite avslappning.
Mina vänner S och T har nyss kommit hem med sina två adoptivbarn. Vi som nu skulle börja umgås med våra barn. Barndomskompisarna som blev grannar på äldre dar. Nu blir det inget av med det. Vemod parat med ångesten inför hur jag ska orka med pendlingen. För er som inte vet: sambon jobbar långt bort från Stockholm och även norr om Uppsala. Därav denna flytt som vi pratat om i evigheter.

Spänning: Jo, jag är också jättespänd och förväntansfull. Ser fram emot att måla om i lägenheten, skola in Hedda på Montessoridagis, få hjälp med barnpassning av farmor. Stolt över att vi äntligen beslutat oss för att prova något annat. Våga, ta steget. Men Gud vad läskigt det är.

Livet i hundraåttio

Alltså, nu blir det jättesnabbt. Ska ut och käka med en kompis. På måndag börjar jag nytt jobb. I går skrev vi kontrakt på en lägenhet. I Uppsala. Ja, inte så mycket mer då. Men det räcker. Det räcker.
Återkommer med mer detaljer från kvällen med kontraktsskrivning. Hatar SL.

Så rörd, så rörd

Följer en blogg som heter denstarkastestjarnan.blogg.se. Den handlar om Victor och hans familj. Jag skrev om honom och hans mamma när hon blev utsedd till årets Mama-hjälte i november.

Victor gick bort i cancer i april 2009. Han blev bara ett år och sju månader. Aftonbladet publicerade några artiklar om familjens kamp för hemsjukvård och jag har sedan dess följt mamma Sofies blogg. Måste erkänna att jag hittills aldrig blivit så lessen över eller berörd av något i hela mitt liv. Faktiskt knappt ens när min pappa dog för några år sedan. Men samtidigt tror jag att Victors historia rörde vid något djupt inom mig som nu fick ta plats. Jag grät väldigt mycket de första veckorna efter att jag läst om honom. En person uttryckte det väldigt bra: Man behöver inte alltid förstå varför man gråter. Du gråter, alltså behöver du det.
Egentligen är det inte riktigt klokt att man blir så engagerad och berörd av någon man inte känner eller ens träffat. Men, ja, jag kan inte förklara det här riktigt.

Hur som helst läste jag i alla fall nyss på bloggen att Victors lillasyster änligen kommit till världen. Det måste vara den största gåvan för en förälder efter en sådan fruktansvärd förlust.

Spårvagnsmuseet

Det är ju väldigt kallt i Stockholm just nu. Därför vill jag bara som hastigast tipsa om en underbar inomhuslekplats för de små och lite större och - ja, alla stora också för den delen. Alla vuxna som hyser minsta intresse för Stockholms buss- och spårvägshistoria. Spårvangsmuseet på Tegelviksgatan i Norra Hammarbyhamnen. Vilket eldorado för barn med spring i benen. Men se upp för de små trapporna ner i underjorden.

Jag och Hedda åkte tunnelbana och buss till museet. De moderna varianterna. Sen Tillbringade sen tre timmar bland trådbussar, tröskvärk till lok, spårvagnar och minitåg. Hedda hann till och med sova i vagnen en halvtimme. Här måste jag dock hissa varningsflagg. Det var inte lätt att hitta ett lugnt ställe att söva dottern på. Vart jag än gick nog fan var det en unge som förtjust pekade och kommenterade. Eller en trollkarl som sprang runt och marknadsförde sin föreställning. Inga små käcka trottoarkanter fanns heller förstås. Till slut lyckades jag ändå leta upp en liten kant till någon slags pappbyggnad. Föräldrarna som passerade förbi nickade och log igenkännande. Alla småbarnsföräldrar känner till fördelen - i bland nödvändigheten - av en liten kant att guppa vagnen på.

Förutom alla roliga bussar och tåg finns förstås också leksakstågbanor. Men Hedda tyckte det var roligare att plocka på sig tågen och köra dem på golvet i stället. Men en liten stund satt hon trots allt på en pall och körde tåg på rälsen. Ända tills hon lekte akrobat och druttade i golvet med huvudet före.
"Gå hem" hulkade hon när den värsta chocken lagt sig.
Så då gjorde vi det. Klockan var trots allt tre på lördag eftermiddag. Och jag var - dödstrött.

Havrebollar

Mumsade nyss i mig mitt absoluta favoritgodis: havrebollar. Ni vet de där lite ljusare bollarna med kokos. Riktigt färska smälter de i munnen. Jag ska ju om bara två veckor sluta mitt jobb som administrativ koordinator (jättesmidigt att säga) för att börja jobba som journalist. Det ska ju förstås bli himla kul. Men en riktigt tråkig sak med att byta jobb är att jag nu får mycket längre till havrebollsfabriken. Den ligger nämligen bara hundra meter från kontoret. Eller så är det kanske tur att jag slutar:-)

För vilken gång i ordningen

Nu ska jag inte lämna ut min sambo Mats på något vis. Tänkte bara berätta att jag fram till för fem minuter sedan trodde att jag var bjuden på sen lunch/tidig middag hos en kompis i stan. Mats och jag stod i full beredskap för denna stora händelse. Finfint med bjudkäk för oss som är utschasade intill medvetslöshetens gräns.

När jag sitter med datorn för att kolla min finansiella status hör jag hur Mats ringer upp kompisen. Bara för att kolla av vad det blir för mat. "Jag är jättehungrig", säger Mats förväntansfullt. Saliven rinner till även på mig.
"I dag? Nä, men det är ju i morgon. Vi har ingen mat i dag, hör jag vännen C säga med skratt i rösten.

Saliven torkar på en sekund och jag tittar på Mats. För vilken gång i ordningen, tänker jag. Om det inte är fel tågtider, fel tvättid, saker som försvinner fast de står mitt framför ögonen på honom så är det alltså fel middagsdag.
Jag är besviken. Djupt besviken.