Den stora tryggheten

Kanske låter konstigt det här men jag börjar så smått begripa vad det innebär att vara mamma, förälder. Efter sagostunden lägger sig Hedda rakt över mig och somnar i min famn. Så trygg, så trygg. Hos mig, världens räddaste människa. Det är stort, mäktigt och fyllt av kärlek.

Succé i SL-spåret

Fasen vad alla gnäller. Själv har jag fått sittplats två dagar i rad på båda mina tunnelbanor. Äntligen får jag valuta för den där ångestflytten till blå linje för fem år sedan. Tunnelbana under jord heter receptet mot snökaos. Ja, ja, jag vet, snart åker jag ovan jord. Med SJ dessutom.

Typiskt Annika-knäck

I torsdags när jag återhämtat mig från min mystiska magåkomma fick jag göra ett efterlängtat Annika-knäck. Besökte ett jättestor lokal - ett valcentrum - nere i ABF-huset där en kvinna bjuder in till ideologiska samtal kryddat med soppa. Eller är det kanske tvärtom? Uppdraget innehöll det där jag är bäst på: seriöst upplägg parat med lite crazy oneliners. En reportageliknande, kåserande text. Bara att det tog en kvart att hitta lokalen gjorde det extra roligt. Blev en jättebra text. Den ska jag lägga ut här när det passar.
Nu ska vi ner till Solna centrum och låta lillan leka av sig i ljusspelet. Kommer sakna solna centrum. Himla bra ställe när vädret är under all kritik.

Skidskytte

I går var jag ju hemma. Mådde fortfarande lite dåligt och ville inte riskera att spy eller nått ännu värre på vägen till jobbet. Såg ju också fram emot att kolla in reprisen på Björn Ferrys guldåk. Men naturligtvis: repris från nattsändningar betyder nattsändningar. Inte sen kväll-sändningar. I stället visade svt reprisen klockan 17.00. När Hedda kommit hem. Snälla Mats förbarmade sig till slut och ledde in henne i sovrummet och läste bokka-bokka. Måste lära mig hur dvd:n funkar ihop med den där boxen vi har.

Under täcket med Björn Ferry

Pasta Arrabbiata - no more. Vet inte vad aldrig mer det heter på Italienska. Vill inte veta. Natten efter att jag käkat de där jävla sardellspäckade pastan började magen värka, huvet dunka, febern stiga. Trots tre täcken, långärmad tröja och kofta, skakade jag av köld. Hela dagen efter. Men sov gjorde jag inte. Bara låg under täckena. Bytte rum i bland. Kanske var det inte Arrabbiatan. Hedda har ju varit magsjuk också men tyvärr kan jag i alla fall aldrig mer äta Arrabbiata. Precis som jag aldrig mer kan gå på en sanslöst mysig restaurang i trakterna av midsommarkransen. Blev magsjuk efter att ha ätit typ jättegod mat. Säkert inte deras fel. Men det går liksom inte att förknippa magsjuka och en viss restaurang eller mat. Det är kört.
Är hemma i dag också. Och tänk - Björn Ferry tog guld i går kväll. När jag och skakade under täcket. Nu ska jag bädda ner mig och spana in reprisen. Det är nästan ännu bättre än att se live. Nu när man vet att det går bra!!!

Min roliga dotter

Alla tycker väl att just deras dotter eller son är världens roligaste. Men i mitt fall misstänker jag att det faktiskt stämmer. Mellan varven lyckas Hedda kläcka ur sig de mest fantastiska kommentarer (tycker jag). Till saken hör att Hedda har två lägen: ett läge där hon närmast avskyr att träffa andra, uppvisar alla känslor som jag förknippar med förnärmad, förorättad, besviken, rädd, orolig. I går är ett exempel när hon satt i sovrummet i stort sett hela den timme vi min vän S och hennes adoptivsöner F och D hälsade på. Det andra läget är när hon charmar samtliga närvarande med tokiga repliker, tokigt pyssel med det ena och det andra. I dag är ett gyllene exempel: Vi gick till vårdcentralen. Hedda har varit sjuk av och till i tre veckor och hostat under hela denna tid. Nu stod jag inte ut längre utan vabbade in, ringde VC, fick en tid och gick dit - (Lotta, det är jättelätt att få akuttider på Solna VC). PÅ vägen rundade jag Öppna förskolan. Till skillnad från i fredags då hon sa "vill gå hem" redan efter tio minuter sprang hon nu runt och ropade på snälla farbrorn - en unga pappa. KOm hit snälla farbrorn. När han inte kom till henne gick hon till honom och la ömt en liten filt på hans rygg. Här, så du inte fryser, sa Hedda.
Nåväl, uppe på vårdcentralen installerar sig Hedda framför kaffemaskinen. En tant vill gå förbi och jag flyttar lite på vagnen. " Hej då, lilla gumman", säger Hedda. Tanten hör inte. men det gör resten i väntrummet som vrider sig av skratt.
Npgra timmar senare när vi ska hämta ut medicinen på apoteket är hon ju inte lika charmig. Skriker konstant i tio minuter. Bara skriker, rakt ut, med huvet lite uppåt som en sån där Urukhai från Sagan om ringen. Till slut blir det vår tur och vi går fram till kassan. Jag frågar Hedda om hon vill ha lite starkt vatten (kolsyrat vatten). Hon tystnar tvärt och säger: Det känns bättre nu. Jag har skrikit färdigt nu.
Ah, jag tycker hon är underbar. Jag saknar aldrig goda skratt tillsammans med henne.
Ja, i dag åt jag en sallad på McDonalds, pasta arrabbiata till middag (läskigt med sardeller, fick liksom nästan hulkningar men det gick ner). Och så vann Kalla milen på sprint. Tårar i ögonen. Och nu är det dags för 15 km herrar. Härligt att OS är i gång.

Bättre mat

För nästan precis ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i vikten. Efter förlossningen för nu nästan tre år sedan gick jag ner tio kilo första veckan. Sen - ingenting. 1,5 år senare fick det vara nog och jag lyckades på några månader med bättre mat gå ner åtta kilo till. Två mils cykling varje dag kan också ha bidragit. Och landade i alla fall under min gräns för BMI 25. Nu har jag tagit återfall i svullandet och börjar krypa uppåt igen. Nej, springa uppåt. Det går nämligen fort. Minns också att jag gick upp kraftigt i vikt förra gången jag jobbade på AiP (nära till Konsum och godiset). Men i morrn är det dags igen. Nu jävlar blir det inget godis. Ska även försöka äta bättre mat. Medelhavsmat verkar passa mig. I morgon ska jag göra Pasta Arrabiata. Och i kväll firar jag mitt nya jag med en grillbiff och ett glas rött:-) Nåväl, nu har jag outat mina ambitioner och tänker berätta hur det går.

Vabruari

Läste i någon av gratistidningarna att februari är VABruari. Och som ett brev på posten ringde dagmamman i går eftermiddag. Jag blir alltid varmkall när jag ser att det är hon som ringer. Lyssnar oroligt på hennes röst. Och i går lät hon faktiskt orolig. Du, Hedda har kräkts tre gånger. Du måste hämta henne. Pulsen upp i 180. Kräkts. Varför då nu då? Men jag tog ändå tunnelbanan. Provade helt carazy dessutom en NY väg från tunnelbanan. Fick liksom för mig att den skulle gå snabbare. Jo, visst. Jättefort. Och jättesmart när ens unge ligger och kräks hos dagmamman. Sen var det ju inte så farligt. Hedda mådde så klart toppen så fort vi kom ut. I dag har vi varit hemma. Fast på öppna förskolan. Säkert inte alldeles rumsrent med kräket i färskt minne. Men va fan.
Nu ska jag i väg och träffa min kompis P. Vi ska käka pasta på något halvnytt hak i Gamla Stan.

Så lugnt och skönt i det vita

Bommersvik i vinterskrud. Skriver från ett grupp uppe i Milan. För er som inte är så bevandrad i de socialdemokratiska kretsarna; Bommersvik är kursgården med stort K. Här har det genom åren smitts planer, bastats, badats, dansats, hånglats, ätits, kursats, ja, allt man gör på ett sånt här fantastiskt ställe mitt i de sörmländska skogarna. Sjön Yngern som en fond. Nej, nu orkar jag inte vara poetisk, det var fest i går. Har jobbat i två och en halv dag nu dygnet runt. Skrivit, lyssnat, fotat. Men i går fick jag lön för mödan. Platsbrist gjorde att jag och några till fick kampera på Vibyslott - eller nått - cirka tio minuter härifrån (typ Södertälje). Alltså, rummet i vit träimitation, två meter hög, gnistrande snö utanför föntstret, Turinge kyrka en bit bort, upplyst i månskenet. Detta lugn, denna känsla av total lugn. Så vill jag ha det.
Och hörrni, ut och fota. Som min chef sa: där här får vi inte uppleva på tio år nu. Han har säkert rätt. Ett hav, vågor av snö. Och jag är så glad att jag köpte mina goretex-moonboos för 1000 spänn. Bättre köp har jag inte gjort på länge.

Ska försöka sluta klaga

Tänker varje dag att jag ska försöka sluta gnälla över att vi ska flytta, bo i bostadsrätt, måste tänka på vilken bindningstid vi ska ta på lånet, oja mig över alla papper, oja mig över att vi nog måste göra om i hela lägenheten för vilka pengar då, oroa mig för att vi ska behöva sälja lägenheten - som vi inte ens flyttat in i ännu - med förlust, gnäll, klag, tjat. Jag försöker tänka på Sofie som förlorade sin lilla Victor i cancer, försöker tänka på en annan mamma som också förlorade sin son i cancer och nu inte får sjukpenning mer än i sex veckor. Så mäter försäkringskassan sorg. Sex veckor. SEdan är det dags att gå vidare. Rycka upp sig. Försöker tänka på Haiti, på ganska mycket annat och många andra som har det lite jobbigare än vad jag tycker att jag har. Varför är det så svårt för mig att känna mig nöjd och glad? Jag blir galen snart. Det är inget kul.