Det här med att skriva

Emellanåt tycker jag att jag kan räknas till en skribent i världsklass. Emellanåt inte. Som bloggskribent är jag en medelmåtta. Både vad gäller skrivfrekvensen och stilistiken. Det är också en av anledningarna till att jag tidigare inte velat blogga. Jag är oerhört känslig för dåliga texter. Särskilt mina egna. Vissa av mina inlägg är rent usla. Det beror på att jag ofta behöver läsa igenom texterna både en och två gånger. Och det gör jag sällan när jag bloggar.

Läste om en journalist som påstod att han aldrig ändrat i en text. Sina egna alltså. Jag håller det för otroligt och mig har det definitivt aldrig hänt. Jag ber om ursäkt för dålig svenska. Och hänvisar till mina texter i Stockholms Tidningen och Aktuellt i Politiken.

Stavgång

Emellanåt kommer jag på mig själv att jag är en träningsfejk. Nej, inte freak. Fejk. Min kompis M brukar oftasäga: men du som alltid tränat på gym. Nu har hon slutat med det. Kul ändå att hon minns. Nämligen 18 år sen jag regelbundet tränade på gym. Stockholms första tjejgym faktiskt. Men precis som M har jag länge levt i tron att jag gått på gym. I min ungdom tränade jag mycket friidrott under flera år, lyfte vikter, sprang intervaller, joggade på kvällarna. Nu, i 18 års tid, har jag inte gjort ett skit. Men jag har levt på gamla lagrar.

Trodde jag tills i går. Lite har jag faktiskt ägnat mig åt Jag är ju nämligen en sån där som tränar i vardagen. Går till och från jobbet. Cyklar. När jag har ett jobb som tillåter det vill säga. I stan för att vara tydlig. Gå en halvtimme varje morgon - innan frukost. Super för vikten. Cykling en halvtimme fram och tillbaka. Där försvann några kilon till. Så där har jag hållit på av och till under åren. Det här innebär att jag ofta haft rätt bra kondis. Även på den tiden jag rökte. Däremot har överkroppen tagit stryk. Jag hatar gym. Jag står inte ut med att vänta på olika maskiner, komma ihåg inställningar. Men jag hatar också jumpa. STudsa runt med andra, trängas vid skåpen, tvätta mig utan tvålen jag alltid glömmer. Hur många gånger har jag inte köpt ett träningskort som sen ligger där. Även denna termin har det skett. Det är något psykiskt det där. Att jag inte gillar att hänga på gym.

Alltså fria vikter gillar jag. Men det funkar inte för allt. Så då blir det maskiner i alla fall. Det enda gym jag gillat är regeringskansliets lokal. Litet, bra musik, få människor, gratis. Oj, då höll jag på att bli smidig som en puma. Synd bara att det här med valet kom i vägen. Det var bara att säga tack och adjö till alla fina maskiner där i början av oktober 2006. Så tack så jäkla mycket alla ni som röstade å Alliansen och skickade ut mig träningsutanförskapet återigen.
Nåväl, Uppsala närmar sig och jag vet fan inte hur jag ska lösa vardagsmotionen. Sju minuter på hojen till stationen räcker liksom inte. Därför har jag nu införskaffat ett par gåstavar. Och jäklar, det var riktigt skönt. Gick från centralen i dag. hoppas ju på cykling snart de få månader jag har kvar här i stan. Men så länge tror jag det får bli stavgång på lunchen. Och så måste jag lösa det här med överkroppen. Några tips på träning för axlar, rygg och armar hemma?

Här och nu

Vet inte vad jag ska kalla det här inlägget. Men vill bara berätta för dig, lilla Hedda, att du är världens bästa och roligaste och goaste och underbaraste tjej. Jag läser ibland några bloggar om föräldrar som mist sina barn i cancer. Började med det när jag läste om lilla Victor i april förra året (ni minns att jag skrivit om det tidigare). Emellanåt så förfärande och sorglig läsning att jag faktiskt själv gråter. I bland otroligt hoppfull läsning. Och alltid, alltid förstår jag vad som är så fantastiskt med dig, min egen lilla skattkista att ösa kärlek ur och i. Att du finns. Här. Nu.

Lön för mödan

Tänk att Sverige lyckades ta det där jäkla OS-guldet i stafetten. Äntligen fick jag lön för mödan, alla dessa OS, VM you name it när jag klivit upp i ottan eller inte gått och lagt mig alls i förhoppningen att nu, nu jävlar ska det väl ändå gå vägen. Nu har de väl ändå toppat laget, alla är friska, vallan sitter som en smäck. Men, icke. Minns VM i Sopporo då jag var gravid, ställde klockan på 04.30 varje morgon. Ett brons i stafetten blev det, och kanske något mer.
Jag tror att allt beror på att den där gnällspiken Mathias Fredriksson inte är med i truppen i år. Undrar just var han är?
Men nu är det ändå rätt skönt att Mästarnas mästare är tillbaka. Och På spåret förstås.

Den stora tryggheten

Kanske låter konstigt det här men jag börjar så smått begripa vad det innebär att vara mamma, förälder. Efter sagostunden lägger sig Hedda rakt över mig och somnar i min famn. Så trygg, så trygg. Hos mig, världens räddaste människa. Det är stort, mäktigt och fyllt av kärlek.

Succé i SL-spåret

Fasen vad alla gnäller. Själv har jag fått sittplats två dagar i rad på båda mina tunnelbanor. Äntligen får jag valuta för den där ångestflytten till blå linje för fem år sedan. Tunnelbana under jord heter receptet mot snökaos. Ja, ja, jag vet, snart åker jag ovan jord. Med SJ dessutom.

Typiskt Annika-knäck

I torsdags när jag återhämtat mig från min mystiska magåkomma fick jag göra ett efterlängtat Annika-knäck. Besökte ett jättestor lokal - ett valcentrum - nere i ABF-huset där en kvinna bjuder in till ideologiska samtal kryddat med soppa. Eller är det kanske tvärtom? Uppdraget innehöll det där jag är bäst på: seriöst upplägg parat med lite crazy oneliners. En reportageliknande, kåserande text. Bara att det tog en kvart att hitta lokalen gjorde det extra roligt. Blev en jättebra text. Den ska jag lägga ut här när det passar.
Nu ska vi ner till Solna centrum och låta lillan leka av sig i ljusspelet. Kommer sakna solna centrum. Himla bra ställe när vädret är under all kritik.