Jag tror jag lägger ned

den här bloggen. Eller den får väl ligga kvar. Men, as you may have noticed, jag skriver sällan eller aldrig. Tror inte bloggverktyget passar mig. Eller så hinner jag inte. Eller så får jag prestationsångest. Eller nått. Nu jobbar jag ju dessutom som journalist igen och outar mig lite den vägen. Trots att vi inte längre får skriva krönikor. Måste säga att jag blev lite lack när det gick upp för mig. Jag älskade att skriva krönikor. Passar mitt sätt att skriva. Men ändå. Skriva artiklar är också roligt. Men vad konstigt det är. Eller så är det bara helt naturligt: När jag jobbade på den här arbetsplatsen förra gången satt jag gärna kvar, jobbad sent, hängde i fullmäktige varannan måndagkväll, kom på den ena galna idén efter den andra - under min tid på tidningen fick Allsången sitt stora genombrott bland läsarna: samma dag som Ricky Martin helt sensationellt skulle sjunga på skansen klev jag upp 05.30, tog tunnelbana och buss (eller var det taxi?) till Skansen och intervjuade den sömndruckna skaran fans som höll på att samla ihop sina blöta sovsäckar. Regnet höll på att upphöra och folk värmde sig med kaffe och smörgås.

Jag fick mig en rolig pratstund med en hovmästare från Hard Rock café. Bredvid honom stod en äldre dam och två tonårsstjejer. Vilken bild det blev på ettan. ja, och sen tog jag förstås tidernas bild på Ricky Martin och Lasse Berghagen fick säga att det var "top of the tops" i min bandspeldare. Japp, det var tider det. Innan barnet kom. Nu, nä, jag vet inte, men jag orkar inte jobba längre än till klockan fem, även om jag skulle behöva, intresset falnar, något annat är viktigare, jag har liksom inte samma glöd, i bland känner jag hur luddet sprider sig i huvudet, men i bland blixtrar jg till. Men kvällsjobb. Nä, det är liksom passé. Och så ska det väl vara. Som chefen sa: Det är några år då man jobbar lite mindre.
En bra inställning.

Ja, nu skrev jag om något helt annat än det jag tänkt. Jag tror jag ska lägga tiden på att skriva en bok nu. Inte att skriva blogg. Men läs gärna min allra första blogg, den är rätt rolig: annikasblogg.wordpress.com

Back in business

Jaha, ursäkta, kanske alldeles,alldeles för länge sen. Passar på att skriva medan lillan tittar på nalle puh. Hon har lärt sig logga in på datorn, knappa sig fram, sätta på cd:n och välja kapitel. Hjälp. Vad har vi gjort?
Lite uppdateringar:
1) jag ska inte gå kriminalskrivarkursen. JAg ska ägna mig åt friskvård i stället i höst. Börja löpträna med Friskis som tydligen har gratis jogging, crosstraining mm under hösten. Allt för ett friskare STockholm. Det går ju inte att missa. Förra året fick jag ett presentkort på löplabbet. Det har jag utnyttjat och ska nu använda ytterligare ett och köpa käcka löpkläder.

2) Ska skriva ändå. Låna hem en dator från jobbet.

3) Inte flytta till uppsala. Vi har sålt lägenheten.

4) Rädda massa bilder från min förstörda Iphone. Det kostar en del men filmerna jag har på den mobilen var helt underbara. Chefen sa: Annika, för din egen skull: strunta i det. Du kommer inte titta på de filmerna. Kanske det, men jag VILL ha dem. Har förstås lite ångest över att betala för sånt men så får det bli. Och sen får jag fan inte göra så här något mer. Jag pajade ju även min privata mobil någon månad innan jobbmobilen.

4) Inte fira fler 40-årsdagar på ett par år nu.

5) Börja jobba i morgon.

Alldeles för länge sen

Herre Gud som jag inte skrivit. Tappade stinget. KAn dock berätta att jag anmält mig till en kriminalroman-skrivarkurs. Jag som aldrig trott att jag skulle välja en sån kurs. Men så satt jag där och anmälde mig till en fortsättningskurs i roman- och novell men fick plötsligt en ingivelse. Fan, jag kanske skulle skriva kriminalromaner. Det kändes väldigt rätt av någon anledning. Men hur fan kommer man på en kriminalhistoria då? Ja, jag får väl lära mig. Om inte annat kan jag säkert lära mig något att ha med mig i vilken bok som helst.

Uppsala

I dag hyrde vi bil och körde till uppsala. Inspektion av lägenheten stod på schemat. Utan lilla tjejen. Hon kan numer nämligen tillbringa en längre stund hos sin farmor. Helt otroligt. KÄnslan av att bara vara själva i en timme, visserligen i en stökig lägenhet, är närmast overklig. Jag är nöjd med allt i lägenheten utom det som är tänkt bli heddas rum. Det är...rosa. Väldigt rosa. Alltså, tanken vara at kopiera rummet från Solna-lägenheten. Tänkte bara inte på att rummet i uppsala är typ en halv gång mindre och att färgen vi valt kanske var lite mörkare. Hmmmm. Turkost hade kanske inte varit så fel. Annars är golven jättefina och resten av målningen blev bra. Nu ska vi köpa en ny spis och fixa nya handtag till köksluckorna. Sen får vi se. Vi ska be att få lägenheten omvärderad för att kunna lägga in renoveringslånet i bostadslånet. Det borde gå vägen. Kompisen som var med och kollade på lägenheten innan vi köpte den sa: ja, det är bara att flytta in. Det var det inte kan jag säga. FAsen, inget var gjort på 20 år.
Nu sitter jag och skriver här. Hedda tittar på fåret Shaun på datorn och mats har frigång och kollar match på lokal. Snart ska vi läsa snövit.

Vad jag inte skriver

Förlåt, förlåt, det här är nog längsta uppehållet sen jag startade bloggen. KÄnner mig inte så peppad att skriva. Nu när jag är journalist igen får jag utlopp för den sidan. Blir ju publicerad varje vecka. Men - att få barn, att en annan liten människa styr mitt liv nu har gjort mig lite, lite mindre intresserad av att synas, exponera mig. Framför allt har det lyckligtvis gjort mig lite, lite mindre orolig över allt jag skriver. Förra gången jag jobbade som journalist kunde jag ligga sömnlös en hel helg: vad skrev jag, hur kunde jag, vad ska folk säga. Svetten rann, andnöden satt som en stock i halsen.

Nu - särskilt sen jag började följa Sofies blogg (denstarkastestjarnan.blogg.se)om lilla, kära Victor, tänker jag ofta: Ja, ja, men ingen har ju dött i alla fall. Så brukade statssekreteraren på justitiedeppet, tillika nuvarande ordförande för Amnesty, Lise Bergh,säga; ja, ja, men det är väl ingen som dött i alla fall. När något gått helt galet i ett uttalande eller så. När jag läser om Victor som kämpade men till slut förlorade kampen mot sin cancer får den meningen en helt ny och relevant innebörd.

Nu tänker jag mycket på att jag kanske ska gå vidare och börja på mitt bokprojekt. Det som jag tänkt på nu i några år. 2006 fick jag så många hintar om det men det blev inget av det. Men nu, nu har jag en liten historia. Få se hur det blir.

Bostadspolitisk debatt

Nu hettar det till. Ska äntligen få gå på mitt första besök i Riksdagen sedan återkomsten som journalist. Bostadspolitisk debatt. Kommunminister Mats Odell ska svara på oppositionens frågor. Mats Odell som vill lösa bostadsbristen med utförsäljning av allmännyttan och samtidigt bättre skatteregler för uthyrning av rum. Back to the old 40´s. Hans regeringskollega, Janne Björklund slår till i samma stil. Björklund tycker att unga ska ha mycket mindre lön för samma jobb som äldre utför. Nu undrar vi alla var dessa unga ska bo någonstans. Eller tänker Björklund lagstifta om lägre hyra för dessa ungdomar? Logik kan ju aldrig varit utbildningsministerns bästa ämne i plugget.

Jag blir så trött...och lessen

I påskas slängde jag ner min privata mobil i en lite större väska. Fick bråttom till tunnelbanan och sen tåget till Gävle. Tyvärr, tyvärr rann någon form av vätska - minns inte vilken sort just nu - ut och fyllde innandömet av mobilen. Hej då alla bilder och filmer (inte så många dock och en del hade jag mms:at över till hotmailen) Men ändå. Två pyttekorta bebisfilmer från BB försvann. MAn kunde då tänka sig att jag fortsättningsvis skulle vara lite försiktigare, ladda över bilder och filmer lite oftare. Eller hur? I förrgår åt jag och Hedda på Mc Donalds. Hedda dricker aldrig ur all mjölk och snål som jag är sätter jag på korken på förpackningen coh tar med mig hem till kaffet. Så även denna gång.
Bye, bye, alla bilder och filmer på Iphonen (bye, bye Iphone också förstås) och den här gången är det MYCKET värre. Världens underbaraste filmer försvann. Så roliga, så udda. Jag ska lämna in för räddning men vad fan kostar det då? Nu sitter jag med en skitmobil på jobbet, trög Ericsson, bättre kamera förstås, men vad hjälper det.